Jojje OlssonDet coronavirus som för någon dryg månad sedan spårades tillbaka till Wuhan har dominerat nyhetsflödet vad gäller Kina under den senaste tiden. I rena siffror läste jag tidigare i dag att 1 144 personer dött och 44 742 insjuknat, med ytterligare närmare 17 000 personer som ”sannolikt” smittats av viruset.
De dåliga nyheterna är att dessa siffror kommer fortsätta stiga. De goda nyheterna är att det verkar som att antalet insjuknade personer per dag har minskat under denna vecka, vilket i så fall skulle ge vid handen att den värsta fasen av virusets framfart redan är över.
En respekterad epidemiolog sade till Reuters i veckan att han hoppas denna epidemi kan komma att vara över redan i april. Samtidigt uttrycks många tvivel på huruvida den officiella statistiken som kommer från kinesiska myndigheter är att lita på.
Oavsett vilket, så tycker jag personligen det är mer intressant att titta på sidoeffekter annat än själva dödstalen. Det är nämligen ofrånkomligt att en kris likt denna får helt andra konsekvenser i ett totalitärt samhälle som det kinesiska, jämfört med länder där de politiska och civila rättigheterna är större.
En av sidoeffekterna är att den önskan om större friheter som finns bland akademiker, civilsamhälle och andra aktörer utanför politiken kommer upp till ytan. Exempelvis rapporterade South China Morning Post i dag hur ett initiativ lett av inflytelserika akademiker lett till att hundratals kineser skrivit på ett upprop om större yttrandefrihet:
The petition, addressed to the National People’s Congress, lists five demands for Beijing: to protect people’s right to freedom of expression; to discuss the issue at this year’s annual legislative sessions; to make February 6, the day Li died, a national day for free speech; to ensure no one is punished, threatened, interrogated, censored or locked up for their speech, civil assembly, letters or communication; and to give equitable treatment, such as medical care, to people from Wuhan and Hubei province.
Stycket i artikeln refererar till Li Wenliang (bilden överst), en doktor som redan i december via sociala medier försökte varna för att ett coronavirus höll på att sprida sig i Wuhan. Som tack för detta kallades han till förhör med säkerhetspolisen, och tvingades skriva under ett papper där han anklagades för att ha spridit lögner som hotat den sociala ordningen.
Li Wenliang dog 6 februari i av corona, som han sannolikt smittats av på sin arbetsplats.
Nu används alltså Li Wenliangs sorgliga dödsfall som ett klart exempel på vad regimens invanda krishantering leder till. De som signerat ovanstående upprop menar att krisen kunde ha hindrats om man bara lyssnat på experter och tillåtit öppen diskussion i ett tidigt skede.
South China Morning Post noterar även hur flera av de som skrivit under uppropet redan förföljs och utsätts för såväl bevakning som påtryckningar.
En annan intressant aspekt är givetvis den ekonomiska. Olika områden i Kina kommer drabbas olika hårt. Wuhan med omnejd är i princip avspärrat, med allt vad det innebär för produktivitet och annan ekonomisk aktivitet.
En plats som Hongkong, vars ekonomi redan drabbats hårt av de protester som började förra året, upplever nu en ”dubbel ödeläggelse” utan möjlighet till riktig återhämtning inom överskådlig framtid.
Häri ligger också en av de största paradoxerna för kommunistpartiet. Regimens maktmonopol är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar på. Samtidigt innebär det hälsofara att samhället fortsätter rulla som att ingenting hänt.
Återigen var det Reuters som under gårdagen rapporterade att Xi Jinping vid ett toppmöte varnat höga tjänstemän för att vidta alltför drastiska åtgärder för att stoppa spridningen av detta coronavirus, eftersom det kan drabba Kinas redan hårt ansträngda ekonomi:
After reviewing reports on the outbreak from the National Development and Reform Commission (NDRC) and other economic departments, Xi told local officials during a Feb 3 meeting of the Politburo’s Standing Committee that some of the actions taken to contain the virus are harming the economy, said two people familiar with the meeting, who declined to be named because of the sensitivity of the matter.
He urged them to refrain from “more restrictive measures”, the two people said.
På tal om Xi Jinping, så bär en av de mest intressanta artiklarna jag läst om coronaviruset rubriken ”Where’s Xi? China’s Leader Commands Coronavirus Fight From Safe Heights”. I denna text konstaterar New York Times att presidenten varit ovanligt frånvarande i kampen mot detta virus.
Faktum är att han var borta från rampljuset så länge i samband med att viruset blev känt, att konspirationsteorier uppstod huruvida han förlorat den egentligen makten – eller själv insjuknat i corona.
New York Times artikel, som skrevs i helgen, konstaterar att Xi Jinpings omdaningar av Kinas politiska system under de senate sju åren gör det svårt för honom själv att undvika kritik för virusets uppkomst och spridning. Han har ju nämligen centrerat en otroligt stor del av makten kring sig själv:
That retreat from the spotlight, some analysts said, signaled an effort by Mr. Xi to insulate himself from a campaign that may falter and draw public ire. Yet Mr. Xi has consolidated power, sidelining or eliminating rivals, so there are few people left to blame when something goes wrong.
“Politically, I think he is discovering that having total dictatorial power has a downside, which is that when things go wrong or have a high risk of going wrong, then you also have to bear all the responsibility,” said Victor Shih, an associate professor at the University of California San Diego who studies Chinese politics.
Intervjuade analytiker menar att viruset utgör ett allvarligt hot mot partiets legitimitet, samt att myndigheterna har problem att kontrollera narrativet vilket bland annat märks av den ovanligt stora kritik som på många håll uttryckts mot Xi Jinpings ledarskap.
Exempelvis nämnde inte Xi Jinping coronaviruset i sitt tal till nationen under kinesiska nyåret i slutet av januari, samtidigt som Wuhans elva miljoner invånare nyligen satts i karantän.
Xis första officiella inblandning kom först 20 januari, nästan tre veckor efter att kinesiska myndigheter först informerat Världshälsoorganisationen om situationens allvar. Och då handlade det bara om några kortare instruktioner om hur viruset ska bekämpas som utfärdats presidentens hans namn.
De senaste dagarna har förvisso propagandaapparaten gått på helfart, och kablat ut bilder på Xi Jinping i enkelt munskydd som besöker sjukhus i Peking, skämtandes om att han inte bör skaka hand. Men för många vanliga kineser utgör såväl presidentens som myndigheternas hantering en stor besvikelse.
Det är verkligen intressant att se hur svårt det är för totalitära regimer att hantera kriser likt denna, då val mellan total makt och effektiv krishantering ställs mot varandra. Det är också fascinerande att förstå hur skört politiska system som det kinesiska egentligen är.
Det upprop som nu pågår påminner givetvis om Charta 77 som bidrog till det tjeckoslovakiska kommunistpartiets fall, samt dess kinesiska efterföljare Charta 08 som gjorde Pekings politiker ordentligt nervösa.
Samtidigt var det så klart ekonomisk misskötsel och missnöje som var den yttersta orsaken till att Sovjetunionen – liksom en rad andra diktaturer – slutligen föll.
Därför är dessa trender mer intressanta att titta närmare på vad gäller coronavirusets framfart i Kina, snarare än det exakta antalet döda och insjuknade.
