Jojje OlssonSjälvcensur för att blidka den kinesiska regimen är ett växande problem inom allt från journalistik till affärskretsar och den akademiska världen. Detta kan ske i olika former och av flera anledningar.
Varför företag och affärsidkare undviker kritisera politiskt känsliga förhållanden i dagens Kina är uppenbart; man vill tjäna pengar på landets stora ekonomi och kundbas. Men även för exempelvis journalister, forskare och organisationer kan tillgången till Kina vara av avgörande betydelse för ens karriär.
Detta är något som den Kinas myndigheter givetvis känner till och gärna använder som vapen. Så sent som förra veckan meddelade Expressen att tidningens journalister nekats visum till Kina, på grund av rapporteringen kring Gui Minhai.
Många som arbetar med Kina ställs därför inför ett dilemma: ska man undvika att vara alltför kritisk mot den kinesiska regimen, för att vara på den säkra sidan och kunna behålla sin tillgång till landet samt eventuella fördelar denna tillgång har för ens karriär?
Personligen bestämde jag mig tidigt för att inte idka självcensur, vilket i mitt fall 2016 ledde till en svartlistning från landet. Hur skulle det då kunna se ut när självcensur eller rentav inställsamhet till Kina bedrivs? Det finns många exempel på detta internationellt, och jag skulle vilja dra uppmärksamheten till ett sådant exempel i Sverige.
I det aktuella numret av Tidskriften Respons, recenserar jag en ny bok med titeln ”Möten i monsunen: Sverige och Kina genom tiderna” av Ingemar Ottosson, docent i Historia vid Lunds Universitet.
Först en kort bakgrund av Ottosson. Hans forskning var tidigare fokuserad på Japan, men har sedan tidigt 2000-tal kommit att handla alltmer om Kina. Sedan millenieskiftet har Ottosson rest till Kina närmare 50 gånger, och varit gästföreläsare vid flera kinesiska universitet.
2005 blev Ottosson utsedd till hedersprofessor vid Universitetet i Ningbo, där han årligen tjänstgör som gästföreläsare. Detta är tillika Gui Minhais hemstad, varför alla samtal om den kidnappade förläggaren är särskilt känsligt för myndigheterna just där.
Det märks i Ottossons nya bok. Hans syfte är att återge och beskriva relationen mellan Kina och Sverige genom tiderna, från de allra tidigaste handelsresande vid slutet av 1600-talet fram till i dag. Detta lyckas han göra nästan utan att helt nämna Gui Minhai, som är det viktigaste fallet i modern tid för relationerna mellan våra länder.
Som jag framhåller i recensionen, så nämns Gui endast en gång i Ottossons bok, och då på ett närmast skuldbeläggande vis:
Särskilt stort är ändå Ottossons svek mot Gui Minhai. Den svenska förläggaren, som kidnappades 2015 och har suttit fängslad i Kina i över fyra år utan rättegång, nämns bara i ett par meningar. Det konstateras kort att hans böcker innehöll sensationella historier om Kinas ledande politiker hade väckte ilska i den inhemska opinionen.
Det korta påståendet är därtill felaktigt. Dels har Gui Minhai publicerat andra böcker än den genre som Ottosson framhäver. Dels har över 99 procent av alla kineser aldrig läst ett enda skrivtecken från Guis penna. Det har kontrollen och censuren sett till. Däremot väckte böckerna ilska inom Kinas politiska ledning, vilket är orsaken till den skamlösa behandlingen av honom.
Medan ”Möten i monsunen” erbjuder en noga nedtecknad historia av utbytet Kina-Sverige i gamla dagar, så löper oviljan att kritisera de mest känsliga punkterna och händelserna i dagens Kina som en röd tråd genom boken. Massakern vid Himmelska fridens torg benämns exempelvis som en ”incident” – alltså samma ord som Kinas regim föredrar att använda i den måna man alls diskuterar händelsen.
Och vad gäller den internationellt kanske allra mest känsliga företeelsen för Kinas myndigheter i dag, nämligen interneringen av muslimer i Xinjiang, väljer Ottosson att skjuta över ansvaret på de inlåsta. Så här skriver jag angående Xinjiang i recensionen:
I regionen Xinjiang pågår just nu fruktansvärda övergrepp. Över en miljon etniska minoriteter har på senare år tagits till politiska fångläger, helt utan föregående rättsprocess. Vi får dock främst veta att det i regionen formats “en militant jihadistisk rörelse med inspiration från Afghanistan och andra oroshärdar”.
Något som “inte oväntat” lett till en skärpning av politiken i Xinjiang. Inte ett ord står att läsa om den sorgliga våldsspiral som myndigheternas repression framkallat under det senaste årtiondet. Inget om president Xi Jinpings “slå-hårt-kampanj” i området, som gjort innehavet av en koran eller ett “onormalt skägg” livsfarligt. Givetvis nämns heller inte själva lägren.
Snarare framstår kinesiska myndigheter som offer; ty det var nu Kinas tur att ställas inför den terrorism som västvärlden fått vänja sig vid. Utan förhandskunskaper kan det uppfattas som att ISIS bär ansvar för vår tids största inlåsning av en etnisk minoritet. Jag skruvar besvärat på mig över att svensk forskare uttrycker sig på detta vis.
Man kan föreställa sig att denna läsning uppskattas såväl vid Universitet i Ningbo som vid Kinas ambassad i Stockholm. Men Ottosson stannar inte här. Han upprepar även kinesisk kritik mot bevakningen av Kina, genom att ge svenska medier en känga.
Det kan “diskuteras om urvalet av nyheter ger oss en pålitlig bild av verkligheten” skriver Ottosson, och säger att bilden som svenska medier nu ger av Kina vare sig är allsidig eller nyansrik. Han menar bland annat civilsamhällets tillväxt och den tilltagande personliga friheten i Kina inte ges nog med utrymme(!)
Vidare finns i bokens avslutande del också en del med rubriken ”Fruktan för Kina”. Han menar att många bedömare ”ser fientligt” på Kina, och att den främsta anledningen till detta är att landet “i flera avseenden tydligt avviker från den västerländska mallen”.
Det är sorgligt att se hur Ottosson här helt köper kommunistpartiets propaganda, som går ut på att likställa partiet med landet Kina. Den som är kritisk mot partiet och regimen är fientlig mot Kina menar kinesiska myndigheter – och Ingemar Ottosson.
Verkligheten är givetvis en annan. Som exempelvis Expressen nyligen påpekade i en ledarartikel, så bör vi prata öppet om de tilltagande människorättsbrotten i Kina för att visa solidaritet med landets befolkning. ”Det är bara den kinesiska regimen som har något att tjäna på att tystnaden lägger sig”, skriver Expressen.
Å ena sidan kan man likt Expressen argumentera att det knappast är anti-kinesiskt att peka ut den repressiva riktning som president Xi Jinping tagit landet i, och som främst drabbar den egna befolkningen.
Å andra sidan kan man alltså som Ottosson – och den kinesiska propagandan – sätta likhetstecken mellan att uppmärksamma dessa övergrepp och vara fientlig mot Kina.
Alla har rätt till sin egen uppfattning på denna punkt. Samtidigt går det konstatera att Ottosson sannolikt även i framtiden kan fortsätta resa till Kina och föreläsa vid universitet där han har fina titlar, tack vare att han (bland annat) undviker ämnen som Gui Minhai och slätar över de fruktansvärda övergreppen i Xinjiang.
Man kan nog till och med tänka sig att docent Ottosson får en och annan ryggdunkning från kinesiskt håll.
Läs recensionen av ”Möten i Monsunen” i sin helhet via Respons hemsida med rubriken ”Slätar över den kommunistiska regimens förtryck i dagens Kina”. (Betalvägg)
Den finns också att läsa som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.
