Jojje OlssonFör ett par veckor sedan skrev jag om hur Japans invånare minskade med en halv miljon under 2019, på grund av låga födelsetal och en åldrande befolkning. I Kina brottas man också med demografiska problem, som potentiellt är mycket värre än de japanska.
De kinesiska födelsetalen har under flera årtionden varit onormalt låga på grund av den ettbarnspolitik som infördes i slutet av 1970-talet. Denna politik har de senaste åren nedmonterats gradvis och övergavs helt 2016, för att komma tillrätta med den demografiska obalans som uppstått.
Men nu vill många kineser ändå inte ha barn. Bland andra South China Morning Post uppmärksammar hur endast 14,65 miljoner bebisar föddes under 2019. Det var inte bara en betydande nedgång från 15,23 miljoner födslar året innan, utan också det lägsta antalet sedan 1961, då landet befann sig mitt i världshistoriens största svältkatastrof.
Men mycket pekar på att det egentliga antalet födslar kan vara ännu lägre. Liksom är fallet med mycket statistik från Kina, så är siffrorna gällande nya barn inte helt tillförlitliga, utan kan ibland skrivas upp eller ned för att möta särskilda kvoter.
South China Morning Post beskriver officiell data på detta område som ”motsägelsefull”. Exempelvis skrev Kinas nationella hälsokommissions i sin årsbok för 2018 det totala antalet födslar till 15,21 miljoner, vilket var i takt med den ”uppskattning” som landets nationella statistikbyrå gjorde. Men om man adderar informationen från varje provins i denna årsbok, uppgår antalet blott till 13,62 miljoner.
Tidningen ger ett mer konkret exempel från lokalt håll:
Chongqing, a provincial-level municipality in western China, is one of very few places that releases monthly birth data collected from hospitals. From January to November last year, Chongqing had 255,692 new babies, down 0.02 per cent from a year earlier. But in June alone, it reported 66,862 newborn children, close to the total number of births from the previous five months combined, leading experts to suspect that local officials were manipulating data to match an official target.
Framför allt så är antalet födslar i Kina mycket mindre än vad myndigheterna hoppades på efter att ha avvecklat ettbarnspolitiken, och mycket mindre än vad som krävs för att Kinas ekonomi och samhälle inte ska få stora problem.
Enligt en analytiker som South China Morning Post talat med, trodde många tjänstemän att Kinas födelsetal skulle återvända till just under 50 miljoner om året när ettbarnspolitiken skrotades. Samma analytiker uppskattar nu att antalet kvinnor i barnafödande ålder (20-35 år) kommer minska med 30 procent mellan 2013 och 2028.
Även antalet kineser i arbetsför ålder sjunkit med över sju miljoner sedan 2013.
För att förstå vilka implikationer utvecklingen kan föra med sig, läs mina artiklar ”Kinas befolkning har nu börjat minska, låga födelsetal landets största utmaning” (jan 2019) samt ”Kina raderar demografiska problem från officiell statistik” (nov 2017) här på InBeijing.
Av flera anledningar är Kinas demografiska situation potentiellt ännu värre än den japanska. Se nedan några passager saxade från de ovanstående två artiklarna:
I en artikel med rubriken ”The Chinese economy will be halted by demography, not by the US” påpekar Asia News att Japan under 1990-talet hade ett födelsetal på 1,42 vilket alltså är betydligt högre än Kinas under 2000-talet, om man utgår från ovanstående rapport.
Det innebär att de efterföljande socioekonomiska problem riskerar bli ännu större i Kina, särskilt som man till skillnad från Japan heller inte har någon utvecklad välfärd inom områden som sjukvård och utbildning.
Asia News pekar ut den uppenbara svårigheten med att antalet kinesiska pensionärer ökar, samtidigt som arbetsstyrkan minskar. 2015 hade Kina 6,9 arbetare (20-64 år) per pensionär (Över 65 år). År 2030 kommer motsvarande ratio vara 3,6 och 2050 så låg som 1,7.
Enligt Asia News var den genomsnittliga åldern i USA:s befolkning under fjolåret 38 år, jämfört med 40 år i Kina. År 2050 spås den amerikanska genomsnittliga åldern vara 44 år och den kinesiska 56.
Enligt vissa påverkar detta redan i dag Kinas utrikespolitik. I sin bok ”Everything Under the Heavens” menar författaren Howard French att den kinesiska ledningen insett att möjligheten att expandera sin globala makt kommer försvinna ”inom 10 år, eller som allra högst 20 år”, eftersom de demografiska utmaningarna då oundvikligen kommer leda till socioekonomisk stagnation.
2050 kommer Kinas befolkning ha en av världens högsta medianåldrar, samtidigt som andelen kineser i arbetsför ålder blir en av världens absolut lägsta.
I skarp kontrast kommer USA:s befolkning – mycket tack vare invandring – att växa med 30 procent fram till samma år. Det kommer då ”bara” gå två kineser på varje amerikan, jämfört med förhållandet fyra mot en i dag.
Den demografiska utvecklingen utgör alltså ett potentiellt hinder för den kinesiska ekonomin att passera den amerikanska i storlek.
Befolkningsstatistik har länge varit en kontroversiell fråga i Kina. Tidigare i år sade Yi Fuxian, forskare vid University of Wisconsin-Madison i USA, att den kinesiska befolkningsmängden ”överskattas” med 90 miljoner och att Indien redan i dag kan ha fler invånare än Kina.
Hur det än må vara med mörkläggning och statistik så framhålls oro över Kinas demografi även ofta i statlig media.
China Daily citerade i veckan inhemska experter som varnar för antalet invånare äldre än 65 år har ökat med tio miljoner årligen sedan år 2000, och kommer uppgå till cirka 400 miljoner 2035.
Artikeln tillägger att Kinas krympande arbetsstyrka redan i dag har stora problem att försörja och ta hand om de 240 miljoner invånare som är över 60 år.
Det är obegripligt hur många analytiker helt och hållet förbiser Kinas extremt allvarliga demografiska utmaningar när man spår att landet oundvikligen snart kommer dominera världen ekonomiskt och politiskt.
