Kinas statliga medier expanderar utomlands i snabb takt. En trend som började redan under president Hu Jintao – som 2009 offentliggjorde en budget på 60 miljarder kronor för att öka Kinas medienärvaro globalt – och har accelererat under Xi Jinpings styre.
I den svenska debatten diskuteras dock alltför sällan metoder, syften och aktörer bakom Kinas medieexpansion. Istället är det ofta rysk propaganda som drar på sig uppmärksamheten.
Detta är vanskligt, eftersom den kinesiska propagandan inte bara är långt mer påkostad utan även mer subtil än den ryska. Det gör att behovet av att uppmärksamma kinesiska mediers aktiviteter desto större.
Därför fick jag nyligen i uppdrag av Expressen att kartlägga statliga kinesiska mediers utlandsexpansion. Reportaget publicerades i helgen, och innehåller bland annat en jämförelse mellan Kina och Ryssland:
På så vis är propagandan mer subtil än den ryska. Man skulle kunna dela upp de kinesiska och de ryska mediernas utländska propagandakampanjer som konstruktiv respektive destruktiv. Det gör i alla fall Maria Repnikova, forskarassistent vid Georgia State University, där hon är ordförande för Center for Global Information Studies.
Det ryska tillvägagångssättet består främst i att bryta ner västerländska politiska narrativ genom att påvisa svagheter och underliggande hyckleri. Den kinesiska metoden bygger i stället på att skönmåla Kinas utveckling i syfte att bygga upp trovärdighet för landets framfart globalt, exempelvis genom att hylla projekt som de nya sidenvägarna, säger Repnikova.
Med en nästan tio gånger så stor ekonomi som Ryssland, har Kina dessutom långt mer resurser att plöja in i sin kampanj. Det är påverkan som driver de båda ländernas utländska medienärvaro, men i stället för att spela på rädsla och uppträda hotfullt så försöker Kina främst framstå som attraktivt.
– Kinas propaganda framhåller förvisso ibland bristerna i det västerländska narrativet, särskilt när det gäller inställningen till Kina. Men först och främst fokuserar man på att berätta sin egen historia för att stärka Kinas legitimitet och geopolitiska attraktion, menar Repnikova.
Förutom Maria Repnikova, så intervjuas två andra personer i artikeln. Dels David Bandurski, ordförande för China Media Project vid University of Hong Kong, som förklarar bakgrunden och budskapet gällande de statliga mediernas utlandsexpansion.
Han beskriver också närmare de statliga kinesiska mediernas samarbeten med andra medier i länder. Exempelvis erbjuder nyhetsbyrån Xinhua – som inte behöver gå med vinst tack vare statligt stöd – billiga nyheter åt medier i utlandet; nyheter som naturligtvis tjänar Kinas narrativ.
Dels intervjuas Ann-Marie Brady, en forskare från Nya Zealand som själv fått inbrott i hem och kontor samt bil nedklottrad med varningar efter att ha forskat om kinesisk påverkan.
Hon berättar närmare om attacker mot meningsmotståndare, som tillsammans med kommunistpartiets narrativ att få ut sitt eget budskap samtidigt skapar självcensur hos de som vill ge en annan bild.
Vidare beskrivs de viktigaste aktörerna i Kinas globala mediestatsning. Hur många utlandsbyråer har Xinhua? På hur många språk sänder statlig kinesisk tv? I hur många länder publicerar China Daily material och bilagor?
Läs om detta och mycket mer i mitt reportage som ligger öppet på Expressens hemsida.
