Därför kvittar det om Kina mutar till sig Taiwans sista diplomatiska allierade länder

18 september, 2019

På grund av historiska skäl som ”Ett Kina-politiken” så kan ett land i dag enbart ha diplomatiska med antingen Kina eller Taiwan. Och på grund av realpolitiska skäl som att Peking sedan 1971 representerar Kina i FN, samt att Kina i dag är världens näst största ekonomi, så är det bara 16 av världens länder som har diplomatiska relationer med Taiwan.

Så sent som år 2016 var antalet 22. Men efter att Tsai Ing-wen från Democratic Progressive Party (DPP) samma år blev president så har alltså sex stycken länder övergivit sina diplomatiska relationer med Taiwan till fördel för Kina.

Det senaste landet att så göra blev Salomonöarna, som nu i veckan etablerade diplomatiska relationer med Peking efter att ha utlovats ”bistånd” värt närmare fem miljarder kronor.

Mellan 2008 och 2016 var det däremot inget land som övergav Taipei för Peking. Anledningen till detta var att det dåvarande regeringspartiet Kuomintang (KMT) accepterade ett avtal vid namn ”1992 års konsensus”, som förenklat innebär att Kina och Taiwan är ett och samma land.

Taiwans president Tsai Ing-wen och Salomonöarnas motsvarighet Manasseh Sogavare ”during better times” i Taipei 2017, när Salomonöarna fortfarande var en av Taiwans kvarvarande diplomatiska allierade.

Tsai Ing-wen gick dock till val på att förkasta detta avtal, vilket har fått Peking att sedan 2016 på allehanda vis straffa Taiwan och dess nya regering. En metod som detta sker genom är alltså att muta till sig diplomatisk relationer med de få kvarvarande stater som fortfarande erkänner Taiwan.

När Salomonöarna nu i veckan ”bytte sida” så resulterade detta i en rad rubriker om hur Taiwan snart riskerar stå utan allierade och därmed bli totalt isolerat internationellt. Vid sidan av dessa rubriker finns dock också ett antal mer nyktra och kunniga analyser, som framhåller att det i praktiken absolut inte spelar någon roll huruvida länder som Salomonöarna erkänner Taiwan eller inte.

En av de bättre analyserna skrevs av J. Michael Cole och publicerades i dag i Nikkei Asian Review med rubriken ”Loss of Solomon Islands is no significant blow to Taiwan”. I artikeln står bland annat:

But the loss of the Solomon Islands, along with other recent defections — and defections sure to follow — does not undermine Taiwan’s ability to exist as a de facto country. Its constructive ties with significant economies and democracies, the main focus of President Tsai Ing-wen’s administration, are much more important.

(…)

The loss of small, impoverished countries as allies will have little real impact on Taiwan’s independence. Over the past three years, Taiwan has compensated for losses — three in four months at one point — by deepening ties with major democracies and economies, albeit at the unofficial level, and enacting a New Southbound Policy that has boosted exchanges with Southeast Asia.

Cole framhåller att Taiwan under Tsai Ing-wen har ökat såväl ekonomiskt som kulturellt och akademisk utbyte med flera länder trots att man inte har officiella relationer med dessa.

Detta har främst skett genom ”New Southbound Policy”, ett politisk initiativ med den uttalade ambitionen att minska det ekonomiska beroendet av Kina genom att närma sig andra länder i Sydostasien. (För den som är mer intresserad så skrev jag om New Southbound Policy för lokal media här på Taiwan redan i februari 2017.)

Förutom Sydostasien så har Taiwan sedan 2016 dessutom utvecklat sina relationer ytterligare med flera västerländska demokratier, inklusive USA, som nyligen även godkände den första försäljningen av stridsflygplan modell F-16 till Taiwan sedan 1992.

Allt detta betyder givetvis mer för Taiwans överlevnad och status än huruvida små, korrupta länder som Salomonöarna och Burkina Faso på pappret väljer att erkänna Taiwan eller inte.

Ytterligare poänger som Cole gör i sin analys, eller som tidigare gjorts i liknande analyser då länder den senaste tiden har lämnat Taipei för Peking, innefattar:

* Det lilla antalet små länder som fortfarande har diplomatiska relationer kan visserligen rösta till Taiwans fördel i exempelvis FN:s generalförsamling. Men det faktum att de är så få och deras inflytande så marginellt, gör ändå ingen skillnad för Taiwan i detta avseende.

* Majoriteten av de länder som har lämnat Taipei för Peking sedan 2016 är korrupta diktaturer eller autokratier. När Sao Tome och Principe etablerade diplomatiska relationer med Kina 2016 – vilket jag skrev här på InBeijing – så skedde detta först efter att det lilla afrikanska landet begärt närmare två miljarder kronor från Taiwan. När kravet inte tillmötesgick, fick man istället pengar från Kina.

Det finns givetvis vare sig möjlighet eller intresse från den taiwanesiska regeringens håll att tävla med Kina i så kallad ”checkboks-diplomati”, det vill säga att försöka bjuda över Peking i reella summor för att behålla ”vänner” i form av små diktaturer. Dessa resurser kommer till bättre nytta annorstädes.

* Det finns exempel på hur de ”bistånd” som Kina har utlovat till de länder som övergivit Taiwan inte har betalats ut, eller materialiserats i form av lån av den sort som blivit vanliga i samband med Kinas nya sidenvägar, och sätter mottagarlandet i ekonomisk och därmed även politisk beroendeställning eller skuld till Kina.

* Trots att relationen med Kina försämrats under Tsai Ing-wen, och trots att ytterligare sex länder övergivit sina diplomatiska relationer med Taiwan sedan 2016, så har antalet utländska turister till Taiwan stigit och slagit ny rekord. Vidare visar handel och annan ekonomisk data nu upp snarlika siffror som innan 2016. Detta beror alltså på att den nuvarande regeringens uttalade ambition att lägga energi på att kultivera relationerna med länder som man inte har diplomatisk relationer med ger önskat resultat.

Kort sagt: Det är viktigare att öka handeln med Filippinerna, turismutbytet med Indonesien samt stärka de diplomatiska relationerna med USA, än att med miljarder dollar tävla med Kina om Burkina Fasos eller Salomonöarnas gunst.

Icke desto mindre så används händelser som Salomonöarnas sidbyte i propagandasyfte av medier eller politiker som står Kina nära. Pekings syfte med att muta till sig de diplomatiska relationerna med Taiwans sista allierade, är att påverka det kommande presidentvalet på Taiwan i januari 2020 till Tsai Ing-wens nackdel och KMT:s fördel.

Peking vill nämligen se att KMT återtar makten på Taiwan. Det skulle sannolikt inte bara innebära att ”1992 års konsensus” på nytt omfamnades av Taiwan, utav även att landet skulle överge initiativ som New Southbound Policy för att återigen ge Kina mer ekonomiskt och därmed även politiskt inflytande.

Detta kan också ses genom att kinesiska myndigheter i veckan samtidigt utfärdade ett hot att man kommer göra Taiwan helt utan politiska allierade om Tsai Ing-wen väljs på nytt i januari, vilket South China Morning Post rapporterade om i artikeln ”Re-elect President Tsai Ing-wen in 2020 and Taiwan will lose all its allies, Beijing warns”.

Även om Taiwans vara eller icke vara på intet vis står och faller med de 16 länder som fortfarande erkänner Taipei diplomatiskt, så vill Kina givetvis ge intrycket att så är fallet. Och på så vis skrämma Taiwans väljarkår att göra KMT:s Kina-vänliga, populistiska kandidat Han Kuo-yu till ny president.

Alla som skriver, forskar om eller bevakar Taiwan har således ett ansvar att förstå det oviktiga i att länder som Salomonöarna mutas över av Peking, istället för att bidra till att sprida kinesisk propaganda om faran med detta för Taiwan.

Avslutningsvis några reaktioner från Twitter, inklusive längst ner en karta med de 16 länder som fortfarande har diplomatiska relationer med Taiwan:

Senaste på Kinamedia

Kinamedias nya artiklar direkt till din inkorg

Gör som 768 andra, prenumerera du med.

Lyssna på Kinamedia: Nya kalla kriget

App Icon Apple Podcasts

Translate article