Jojje OlssonFörra veckan skrev jag här på InBeijing om ”Universal Periodical Review” i FN, där Kina för första gången sedan 2013 ställdes till svars för landets situation gällande mänskliga rättigheter.
Detta skedde genom att övriga medlemsländer fick ställa frågor och ge ”rekommendationer” till Kina under en utfrågning, där Sverige förvånansvärt nog valde att inte ta upp fallet Gui Minhai.
Dock var Sverige ett av flera länder som uttryckte oro över situationen i Xinjiang, även om man undvek att specifik nämna hur drygt en miljon etniska muslimer sedan i fjol placerats i läger för politisk omskolning. Fångarna har tagits till lägren utan någon som helst föregående rättsprocess, och flera dödsfall har rapporterats från lägersystemet.
Attacken mot islam till trots, så noterade bland annat Reuters i sin artikel ”West calls on China to close Uighur detention camps”, att det under utfrågningen främst var västerländska demokratier som vågade ta upp den känsliga frågan med fängslade uigurer och andra muslimska minoriteter i Xinjiang.
Human Rights Watch utvecklade detta vidare i en text med rubriken ”Why Won’t Muslim Countries Defend China’s Muslims?”:
At the Universal Periodic Review, 13 countries challenged China to close the camps, and some echoed the call from the UN High Commissioner for Human Rights to allow access to Xinjiang investigate the scope of abuse. More expressed concerns about restrictions on the freedom of religious belief and on ethnic minority groups.
But not a single government from an Organisation of Islamic Cooperation member country explicitly called out China for its shocking abuses of Muslims, making it easier for Beijing to paint the criticism as another “Western” conspiracy. Only Turkey acknowledged the problem, speaking about “confinement of individuals without legal grounds,” but without specific reference to Xinjiang. And some of those governments have been complicit in Beijing’s “Strike Hard” campaign – forcibly returning Turkic Muslims, particularly Uyghurs, to China, denying them safe passage to third countries, providing information about their identities to Chinese authorities.
Organisationen påpekar också att om vilket annat land i världen plötsligt skulle fängsla en miljon muslimer, så skulle frågan debatteras konstant i FN med en enorm internationell press som följd. Men givet Kinas växande inflytande såväl inom som utanför FN, så varnar Human Rights Watch för att Kina verkar ”komma undan” med övergreppen.
Detta är inte första gången som medier och organisationer uppmärksammar det faktum att världens muslimska länder inte visar något som helst intresse av att stå upp för de muslimer som i Xinjiang nu förtrycks med en brutalitet som enligt många analytiker inte har setts i Kina sedan kulturrevolutionens dagar.
En av anledningarna till detta tros vara att många muslimska länder själva har ett dåligt track record vad gäller mänskliga rättigheter, och därför inte vill kritisera Kina av rädsla för att själva få likartad kritik.
Men en ännu viktigare anledning sägs vara det ekonomiska beroende som många muslimska länder hamnat i gentemot Kina, samt att många av dessa länder hoppas locka till sig kinesiska investeringar relaterade till Kinas nya sidenvägar, som ju korsar såväl Arabvärlden som Centralasiens islamiska republiker.
Detta utvecklades nyligen i bland annat Business Insider, som noterar att flera muslimska länder nyligen kritiserade Burma för den brutala förföljelsen av den muslimska minoriteten Rohingya.
Under rubriken ”Money, money, money” konstaterar tidningen sedan att likartad kritik mot Kina uteblir på grund av ovannämnda ekonomiska anledningar:
Several states in Central Asia and the Middle East are part of China’s Belt and Road Initiative (BRI), a massive project launched in 2013 linking 78 countries across Asia, Africa, Europe, and Oceania through a network of railroads, shipping lanes, and other infrastructure projects.
Many of these deals entail China giving hefty loans to economies with a bad credit rating, which countries such as Pakistan are already finding difficult to repay. And it appears that these economic partnerships are stopping these countries from speaking out about Xinjiang.
Det står utom rimligt tvivel att pengar är mycket viktigare än religiösa principer, även för de stater där såväl myndigheter som religiösa ledare framhåller islam som samhällsbärande.
Dubbelmoralen är slående, särskilt som politiker och religiösa ledare inte tvekar att utfärda dödshot när någon obskyr europeisk tidning publicerar karikatyrer av Muhammad, eller demonstrera mot och fördöma enstaka västerländska populistiska minoritetspolitiker som gör något anti-muslimskt uttalande.
Men vad blir reaktionen när Kina burar in en miljon muslimer, stänger moskéer och helt försöker radera ut den urgamla muslimska kulturen i Xinjiang? Total tystnad.
Och detta är synd, eftersom en reaktion från den muslimska världen kraftigt skulle öka de fängslade och förtryckta minoriteternas möjlighet till en bättre behandling. Bland annat New York Times underströk efter utfrågningen i FN att Kina försöker skapa ett narrativ som andra länder kan anamma:
“China is trying to develop a response that can at least keep allies at the U.N. comfortable or deflect international criticism,” James Leibold, a China expert at La Trobe University in Australia. “What they probably fear the most is if this was to become one which Muslim countries start to think this is unacceptable. That would be far more damaging.”
Kina avfärdar nu kritiken mot förtrycket i Xinjiang med argumentet att den är politiskt motiverad och kommer från ”ett fåtal länder”.
Och den andra delen av påståendet är ju faktiskt helt korrekt. För så länge världens muslimska ledare fortsätter vända bort blicken från den etniska rensning som nu äger rum i regionen, så kommer kinesiska myndigheter inte uppleva en tillräckligt stor press för att upphöra med den skoningslösa kampanjen mot områdets etniska minoriteter.
