Tidigare i år var jag på en av mina märkligaste men kanske även mest minnesvärda resor, då det bar av till Papua Nya Guinea, ett av världens minst utvecklade länder, beläget just norr om Australien.
Stora delar av Papua Nya Guinea hade varit helt avskiljt från omvärlden fram till andra världskriget, eller till och med fram till mitten av 1960-talet. Nästan 90 procent av befolkningen bor än i dag på landsbygden, varav många i byar som endast kan nås med helikopter då det saknas vägar dit.
Befolkningen har sedan urminnes tider varit organiserade i olika stammar, som trots att de levt geografiskt mycket nära varandra ofta inte haft någon kontakt alls. Detta på grund av utmanande terräng, och att den modernisering som krävs för att upprätta grundläggande infrastruktur i ett land till ytan lika stort som Sverige helt enkelt har uteblivit.
Bychefen i en de många småbyar där majoriteten av Papua Nya Guineas invånare fortfarande bor. Här tillsammans med sina tre fruar.
Därmed har många av dessa stammar utvecklat och bevarat sina egna kulturer och språk, som kan tillhöra helt olika eller till och med unika språkfamiljer, även om stammarna hör hemma i samma geografiska område.
Trots att det bara bor drygt åtta miljoner invånare här, så finns det ändå cirka 850 språk på Papua Nya Guinea, vilket är omkring 13 procent av alla språk i hela världen.
Många av dessa språk har dock börjat försvinna under de senaste två till tre decennierna, på grund av den urbanisering och modernisering som nu påbörjats. Dessutom har det skriftspråk aldrig slagit rot i Papua Nya Guinea, och bara för ett par generationer sedan fanns det här inga skrivtecken alls, inte ens motsvarande hieroglyfer.
”Asaro Mudmen”, en av många stammar jag besökte på Papua Nya Guineas högland.
Det är därför en stor utmaning att bevara hundratals av dessa språk, vars talare blir allt färre. Många av dem har i dag bara ett hundratal eller kanske ett dussintal talare – är det då alls värt att försöka bevara språken i fråga?
Detta och mycket mer försöker jag reda ut i ett långt reportage som just publicerades i Språktidningen, där jag intervjuat allt från lokala forskare till missionärer ute på höglandet som vigt sitt liv till att dokumentera många av språken i syfte att översätta bibeln.
Läs det tio sidor långa reportaget i sin helhet här nedan, eller i större version via Scribd.
