Jojje OlssonI dag tilläts Liu Xia – änka till nobelpristagaren Liu Xiaobo – äntligen att lämna Kina. Ända sedan hennes make fick nobelpriset 2010 har Liu Xia hållits i den strängaste av husarrester, där hon vare sig fått ta emot besökare och telefonsamtal eller ens gå ut och handla utan eskort av säkerhetspolisen.
Som jag nedan berättar i Sveriges Radio, så finns det en rad anledningar till att detta sker just nu. Bland annat Liu Xias kraftigt försämrade hälsa, vilket innebär en fara för hennes liv, vilket i sin tur skulle medföra ännu mer internationell kritik mot Kina:
Ett par andra anledningar som klipptes bort är det faktum att Kina – som just nu befinner sig i handelskrig med USA – vill förbättra relationen med Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Man har alldeles nyligen gjort försök att bilda någon slags lös ekonomisk allians med Europa mot USA.
Men ännu viktigare har flera länder och orgnaisationer – med Tyskland i spetsen – intensivt drivit på denna fråga sedan Liu Xiaobo gick bort förra året. Tyska företrädare har konstant tagit upp hennes fall med kinesiska tjänstemän.
Och det var mycket riktigt just i Tyskland som Liu Xia i dag landade, just när Kinas premiärminister Li Keqiang var på besök i landet. Ett tydligt exempel på den signalpolitik som är så viktig i Kina.
Vad betyder detta för Gui Minhai då? Det är givetvis väldigt svårt att sia om. Men fallet Liu Xia visar att det trots allt finns hopp – det var inte länge sedan som kinesiska myndigheter hävdade att Liu Xia var fri att resa och tala och ilsket snäste undan all kritik, just som man gör med Gui Minhai i dag.
Men framför allt visar fallet att kontinuerlig, offentlig kritik från flera länder och organisationer är rätt väg att gå.
Den tysta diplomati som Sverige låtit dominera hanteringen av Gui Minhai är fel väg att gå, vilket jag bland annat skrev i förra numret av Fokus:
Ett par dagar efter tågincidenten uppmanade Margot Wallström Kina att släppa Gui Minhai fri. Samtidigt var uttalandet den allra första gången under 832 dagars fångenskap som vår utrikesminister offentligt åberopade Guis frigivning. Det tog lite längre – nämligen 842 dagar – innan Wallström alls nämnde Gui på sitt mycket aktiva Twitterkonto.
(…)
Cédric Alviani, ordförande för Reportrar utan gränsers Asienkontor i Taipei, utvecklade en junidag för Fokus hur Gui utgör »ett test« från kinesiskt håll. Är Europa redo att säga ifrån? Han understryker vidare vikten av att inte vara rädd för Kina:
– Ju mer du ger till en mobbare, desto mer kommer mobbaren att kräva. Även om det kortsiktigt kan kännas som en vinst att tillmötesgå Kinas krav, så är det mer sannolikt att man i längden förlorar på sådana eftergifter.
Alviani menar att tyst diplomati endast är försvarbart om det ger snabba resultat, och därmed endast bör provas inledningsvis. Sedan är det viktigt att i stället sätta press offentligt. Han ifrågasätter därför Sveriges fortsatta passivitet rörande Gui Minhai:
– Tyst diplomati kan användas som en ursäkt för att avstå från att agera. Men det betyder i själva verket att du stödjer Kinas önskan om att vara passiv.
Det vore alltså bra om Sverige gjorde mer som Tyskland, och öppet vågade kritisera hanteringen av Gui Minhai i starkare ordalag, samt mer aktivt sprida information och söka stöd i frågan hos andra länder och organisationer.
Det ska dock noteras att Liu Xia ändå inte är helt fri. Som bland annat Hong Kong Free Press påpekar så finns flera av hennes familjemedlemmar fortfarande kvar i Kina, bland annat brodern Liu Hui.
Liu Hui har tidigare dömts till fängelse, vilket sannolikt hänger samman med hans orubbliga stöd för sin syster. Om Liu Xia är allt för frispråkig i Tyskland, är det många som misstänker att Liu Hui och andra familjemedlemmar som är kvar i Kina kan råka illa ut.
