Jojje OlssonI dag publicerade Financial Times en artikel som visar att Kina är på väg mot de högsta utsläppsnivåerna på sju år. Uppgifterna kommer från Greenpeace, som genom att analysera officiell kinesisk statistik kan konstatera att landet under årets första kvartal släppt ut mer koldioxid än någon motsvarande period sedan 2011.
Kinas utsläpp har ökat med 4 procent jämfört med samma period i fjol. Givet att landet står för över en fjärdedel av jordens samlade koldioxidutsläpp, så är utvecklingen i Kina av största vikt för om världen ska lyckas lösa klimatfrågan:
“China is fundamentally critical for what happened to global emissions,” said Niklas Höhne, a partner at the New Climate Institute and one of the scientists who contributes to Intergovernmental Panel on Climate Change reports.
“The outlook for 2018 is actually bad,” he said, pointing to Chinese planning data that indicated the country’s consumption of coal, oil and gas would grow this year.
“One major goal of the Paris agreement is that global emissions peak as soon as possible, and China is the one that determines in the end whether global emissions will peak soon or not. That is why all eyes are on China.”
Financial Times noterar mycket riktigt att de globala utsläppen i princip stod still under 2014-2016, vilket sammanföll med en tillfällig störning i den kinesiska tillväxten. Men sedan andra kvartalet 2016 har Kinas ekonomi gått starkare igen, vilket resulterat i ökade utsläpp i Kina och därmed även globalt.
Det handlar dock inte endast om att Kina växer, utan även hur den kinesiska ekonomin växer. Financial Times intervjuar en analyst vid Greenpeace, som konstaterar att Kina har återgått till ”den gamla metoden” med att bygga för tillväxtens skull, sedan omställningen till en mer service- och konsumtionsbaserad ekonomi gått trögare än förväntat.
Detta kan också ses av att Kinas stålproduktion under 2017 var den högsta någonsin, trots att myndigheterna vid otaliga tillfällen under de senaste åren talat om att råda bot på överkapaciteten inom sektorer som stål och betong.
Och enligt färsk statistik så fortsätter stålindustrin – som orsakar enormt stora utsläpp – att växa även i år. I april producerade Kina 2,56 miljoner ton stål dagligen, vilket är den högsta nivån under någon månad sedan maj 2014.
National Bureau of Statistics:#China's #Steel output up 4.8% y/y and 3.7% m/m to 76.7 mln tons in Apr;
average daily steel output hit 2.56 mln tons, the highest since May 2014;
after winter restriction on steel factories in north China concluded.— YUAN TALKS (@YuanTalks) May 15, 2018
Stålproduktionen är en mycket viktig faktor att hålla koll på i Kina. Inte för själva utsläppens skull, utan även som en indikator på hur framgångsrika myndigheterna är med det uttalade målet att lämna tunga industrier och investeringar i byggindustrin till förmån för en tillväxt baserad på konsumtion och service.
Ju mer stål, desto mindre framgång. Desto mindre framgång, ju mer kommer man förlita sig på de tunga industrierna för att hålla tillväxten uppe.
Som Financial Times mycket riktigt påpekar, så investerar Kina stora summor i förnyelsebar energi. Problemet är bara att kolindustrin också byggs ut parallellt. Enligt tidningen gav Peking grönt ljus till nya kraftverk i fyra provinser bara förra veckan.
Som jag skriver i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så kommer Kina enligt International Energy Agency att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040.
Vid slutet av 2016 tillkännagav kinesiska myndigheter också en planerad ökning av kolkraftens kapacitet med 19 procent under de kommande fem åren.
Samtidigt kommer flera vittnesmål om att luften blivit bättre i Kinas storstäder. Det stämmer, åtminstone delvis. Antalet partiklar av typen PM 2,5 var färre i Pekings luft under årets fyra första månader, än vad som var fallet under samma period i fjol.
Däremot var antalet partiklar av denna typ högre i Shanghai med omnejd, vilket bland annat South China Morning Post förklarar i en artikel med den talande rubriken ”Air quality worsening in China’s Yangtze River Delta in 2018, figures show”.
Detta, skriver tidningen, beror på att Kina helt enkelt flyttat smutsiga fabriker och kraftverk från huvudstaden Peking där de märks som mest, till andra delar av landet. Mängden föroreningar är fortfarande densamma:
Environmental groups have said they are worried that the government’s focus on smog in northern China has driven industrial production and pollution further south.
(…)
The government aims to bring down national concentrations down to its “interim” standard of 35 micrograms by around 2035. Average PM2.5 concentrations in 338 cities across China stood at 39 micrograms in the first four months of 2018, unchanged from a year earlier.
Vi har nu en bisarr situation där Kina ökar sina koldioxidutsläpp och går mot de högsta nivåerna sedan 2011. Samtidigt släppte USA i fjol ut mindre koldioxid än på 25 år.
Ändå ser gemene man inte sällan Donald Trump som en miljöbov. Samtidigt framhålls Xi Jinping och Kina ofta – tack löften och retorik – som förebilder eller rentav våra största hopp i kampen mot klimatförändringarna.
Det är dags att syna retoriken och istället se till fakta, som exempelvis: Kinas kommunistparti kommer alltid se den ekonomiska tillväxten som verktyg för att säkra maktmonopolet som viktigare än att jobba för globala klimatmål.
EDIT:
Greenpeace publicerar data och diagram på sin egen hemsida under rubriken ”Dramatic surge in China carbon emissions signals climate danger”. Utdrag nedan:
When China’s coal use fell and CO2 emissions stabilized in 2013-2016, this opened a much-needed window for global emissions to peak and decline as required to avoid the worst consequences of climate change.
However, in the past two years, the government has been running an aggressive stimulus program that has breathed life to smokestack industries and set the clock back on the economic transformation and clean energy transition that are so crucial for the country’s future.
If China’s emissions are indeed going back to rapid growth, it means that the rest of the world would have to run just to stay in place – keep global emissions from increasing. The task of achieving a rapid and sustained decline in global emissions would become essentially impossible. The battle against air pollution has also been made harder by the growth in polluting industries – as Unearthed has been highlighting since summer 2016.
