I fredags skrev jag om de läger för politisk omskolning som upprättats runtom i provinsen Xinjiang, dit upp till en miljon medlemmar av den muslimska minoriteten uigur uppskattas ha tagits utan någon som helst föregående rättslig process.
I dag tänkte jag uppmärksamma ytterligare en ofattbar och nästan ännu märkligare företeelse i den upptrappade repressionen mot etniska muslimer i Xinjiang, nämligen det program för ”home stays” som myndigheterna nyligen expanderat i såväl form som omfattning.
Enkelt uttryckt så består detta program av att uiguriska familjer tvingas öppna upp sina hem för tjänstemän från kommunistpartiet, som helt enkelt flyttar in och bor med familjerna i fråga. Tjänstemännen äter, sover och firar högtider med familjerna på kinesiskt vis, snarare än enligt uigurernas egna traditionella seder.
Human Rights Watch uppmärksammade i veckan utvecklingen och den breda omfattningen av denna kampanj, som sysselsätter miljontals partikadrer:
Since 2014, Xinjiang authorities have sent 200,000 cadres from government agencies, state-owned enterprises, and public institutions to regularly visit and surveil people. Authorities state that this initiative, known as “fanghuiju” (访惠聚, an acronym that stands for “Visit the People, Benefit the People, and Get Together the Hearts of the People” [访民情、惠民生、聚民心]), is broadly designed to “safeguard social stability.”
In October 2016, authorities initiated a related effort, called the “Becoming Family” (结对认亲) campaign. About 110,000 officials visit the largely Turkic Muslim population in southern Xinjiang every two months with a view toward “fostering ethnic harmony.” This “Becoming Family” campaign has been greatly expanded in recent months. In December 2017, Xinjiang authorities mobilized more than a million cadres to spend a week living in homes primarily in the countryside. They typically stay with Muslim families, though sometimes cadres are dispatched to stay with Han families.
In early 2018, Xinjiang authorities extended this “home stay” program. Cadres spend at least five days every two months in the families’ homes. There is no evidence to suggest that families can refuse such visits.
Enligt lokala medier måste familjer i vissa områden att ha partikadrer boende hos sig i minst åtta eller fjorton dagar i månaden. Under sina besök har dessa tjänstemän givetvis en rad uppgifter att genomföra.
Dels samlar man in information om familjernas religiösa vanor och politiska uppfattningar, som familjerna måste uppge i långa samtal. Dels utsätter man familjerna i fråga för politisk indoktrinering. Detta består bland annat av föreläsningar om ”Xi Jinpings tankar”, samt att tillsammans sjunga kinesiska nationalsången och andra sånger som hyllar kommunistpartiet.
Tjänstemännen har givetvis även i uppgift att dokumentera sin vistelse i hemmen, och författa rapporter inklusive fotografier som högre myndigheter sedan tar del av. I rapporterna ska eventuella ”problem” framhållas, och i ett första skede om möjligt även åtgärdas på egen hand av tjänstemannen i fråga. Ett exempel på detta är identifiering och konfiskering av ”religiösa element eller logotyper”.
Vidare så postar tjänstemännen i regel även dessa foton på sociala medier, vilket är menat att visa upp en slags etnisk enighet då de på bilderna själva framstår som en del av familjen. Fotografierna kan föreställa partikadrer som äter eller bäddar sängar tillsammans med familjen, samt matar eller undervisar familjens barn.
Human Rights Watch har gjort en kort video som sammanfattar det bisarra i situationen:
Maya Wang, som forskar om Kina för Human Rights Watch, kommenterar situationen enligt följande: “Muslim families across Xinjiang are now literally eating and sleeping under the watchful eye of the state in their own homes. The latest drive adds to a whole host of pervasive – and perverse – controls on everyday life in Xinjiang.”
Trots omfattningen av repressionen mot Kinas muslimer – som jag beskrev närmare i fredags – är det oroväckande tyst från omvärlden. Situationen i Xinjiang påminner mycket om den i Tibet, men Xinjiang har ingen internationell profil som Dalai Lama eller västerländska filmstjärnor som engagerar sig för att uppmärksamma förtrycket.
I en tid när Kinas ekonomiska makt blir allt tyngre är det heller inga regeringar som tar sig ton. Den mest högljudda kritiken kommer från USA:s kongress, där Marco Rubio nyligen i ett öppet brev uppmanade USA:s ambassadör i Kina att resa till Xinjiang och utreda uppgifterna om massövervakning och systematisk interning av områdets etniska minoriteter. Särskilt som amerikanska företag misstänks stå för delar av den teknik som möjliggör övervakningen.
Likaledes är det underligt hur muslimska religiösa ledare världen över är försvinnande tysta om övergreppen i Xinjiang; samma ledare som kan uppvigla till utbredda våldsamheter när tidningar som Jyllands-Posten eller Charlie Hebdo publicerar karikatyrteckningar.
