Jojje OlssonEftersom Google Books publicerat kapitel 1 och 2 från min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” som ett smakprov online, tänkte jag göra samma text tillgänglig för er läsare här på InBeijing.
Förra veckan återgav jag således kapitel 1 med rubriken ”Exil i Chiang Mai”, som skildrade mitt första möte med aktivisten Peter Dahlin. Här nedan kommer följaktligen kapitel 2, som närmare beskriver det arbete Peter bedrev i Kina med sin NGO China Action:
Kapitel 2 – Framgångar i motvind
Under eftermiddagen har temperaturen i Chiang Mai letat sig upp till närmare 40 grader. För att tackla den skoningslösa hettan har Peter köpt en uppblåsbar pool i barnstorlek, som han fyllt med vatten och som vi nu fortsätter vår intervju i. Peter börjar berätta om hur Xi Jinpings tuffa linje snart även resulterade i problem för China Action: ”Givetvis har vårt arbete alltid varit riskfyllt, och redan från starten har advokater som vi hyrt in i känsliga rättsfall trakasserats eller gripits. Redan 2011 stängdes utbildningsdagar och liknande aktiviteter ner av polisen. Men det rörde sig till en början om enstaka tillslag av lokal polis snarare än av Kinas säkerhetstjänst. Och tillslagen riktade sig mot enskilda individer snarare än organisationen som sådan. Lokal polis verkade heller inte ha något problem med själva aktiviteten, utan ville främst att den skulle bort från deras geografiska ansvarsområde. Det spelade ingen roll att utbildningen, som hölls av advokater för advokater, i själva verket faktiskt var helt laglig.” Men situationen kom snart att förvärras. Från och med 2013 blev det allt svårare att hålla aktiviteter även på lokal nivå, samtidigt som förföljelsen mot advokaterna trappades upp och allt fler av dem började ”försvinna”.
År 2013 var även året då säkerhetstjänsten för första gången kallade till sig en av China Actions anställda i Peking, en assistent som just återvänt efter studier i Storbritannien. ”Kinas säkerhetsministerium har ett program som håller koll på alla utlandsstudenter som återvänder till Kina, vilket var anledningen till att de tog in vår assistent. Säkerhetstjänsten krävde under hot att hon skulle fortsätta arbeta hos oss och fungera som informatör. Så jag fick berätta för henne vad hon kunde avslöja för dem i värsta fall, och vad som inte fick avslöjas under några som helst omständigheter”, säger Peter och sträcker sig efter en cigarett utanför poolkanten. Sedan assistenten anhölls 2013 stod det klart för Peter Dahlin att China Action var under övervakning. Under tiden hade en amerikansk kollega vid namn Michael Caster tagit över allt fler administrativa uppgifter från Wang Quanzhang, och var nu den som tillsammans med Peter skötte det dagliga administrativa arbetet inom China Action. När allt fler anställda och kollegor började anhållas dök Peter och Michaels namn allt oftare upp i förhör. Men från en början verkade myndigheterna främst vilja lära och se. Peter hade exempelvis inga problem med att förnya sitt kinesiska visum, trots att gripandena av organisationens personal fortsatte. ”Det blev snart en utmaning att hinna med att hitta nya anställda, eftersom de befintliga arresterades, fängslades, övervakades eller förföljdes. Många anställda som trakasserades av polis var tvungna att sluta att jobba hos oss, även om de själva ibland inte ville, med tanke på andras säkerhet. Det blev till slut nästan komiskt. På en av positionerna var vi tvungna att byta personer fyra gånger under ett år, eftersom de nyanställda nästan genast anhölls eller utsattes för andra påtryckningar”, minns Peter.
En av de anställda var en framstående feministisk aktivist som hölls av polis under 37 dagar. Lyckligtvis hade Peter just raderat en hel del känslig information från hennes dator. Men China Action hade ännu inte haft några detaljerade samtal med henne om vilka uppgifter som absolut inte kan avslöjas, och var därför oroade över vad hon eventuellt skulle erkänna under en lång tid av press och hot. Efter att ha tvingats sluta vid China Action fortsatte hon med aktivism, framför allt rörande feminism och homosexuellas rättigheter. Det slutade med att hon och fyra andra feminister häktades i över en månad just före den internationella kvinnodagen 2015, då de hade planerat att sprida information om diskriminering. Detta var synd, säger Peter, och framhåller att just kvinnors och homosexuellas rättigheter var på stark frammarsch i Kina, innan exempel statuerades genom att häkta de fem kvinnorna. Den negativa utvecklingen, tillsammans med en rad motgångar på såväl personligt som yrkesmässigt plan, gjorde att Peter under något halvårs tid vid mitten av 2014 funderade på att ge upp sitt arbete. Men samtidigt var det möjligt att uppnå vissa framgångar. Peter uppskattar positiva resultat i över hälften av de fall där China Action bistod med akut stöd: ”Det handlar då inte om rena frikännanden, eftersom nästan varje rättegång i Kina leder till fällande dom. Det handlar snarare om att förkorta strafflängden eller förbättra villkoren”, säger Peter, och tillägger att detta görs bäst genom att uppmärksamma enskilda fall i diplomatiska eller mediala kretsar.
Han ger ett exempel genom journalisten Qi Chonghuai som efter att ha avslöjat korruption på lokal nivå först dömdes till fyra års fängelse 2008, och sedan till ytterligare åtta år just innan sin frigivning. Qi torterades svårt redan från början av sin fångenskap. Han utsattes i fängelset även för två mordförsök inom loppet av två veckor; ett skedde i en gruva 130 meter under marken där han tvingades utföra straffarbete. Efter att China Action uppmärksammade EU-parlamentets delegation till Kina om fallet, varpå det togs upp med kinesiska myndigheter under en dialog om mänskliga rättigheter, så flyttades Qi redan efter en vecka till ett fängelse med bättre omständigheter och utan tortyr. Qi må fortfarande sitta fängslad, men såväl hans familj som advokat är övertygade om att han i dag inte hade varit vid liv om flytten aldrig ägt rum. Peter understryker hur Qis fall visar på de möjligheter som diplomatiska beskickningar har att påverka Kina. Att under regelbundna dialoger om mänskliga rättigheter och i andra sammanhang ställa krav på Kina kan enligt Peter ”utgöra skillnaden mellan liv och död” för fängslade aktivister. Han gör en paus, höjer knäna över barnpoolens låga vattenyta och tillägger: ”Därför jobbade vi hårt för att uppmuntra utländska beskickningar att inse och oftare utnyttja sitt eget värde.” Han rusar sedan in på toaletten och blir borta några minuter. Under vårt samtal går hans telefon varm med meddelanden och mejl som ramlar in. Men det handlar inte om Facebook eller Gmail, utan krypterade tjänster som Telegram, Signal och Tutanota. Solen steker och barnpoolens plastkant är som en spisplatta mot armbågarna. Jag sjunker ner i vattnet upp till hakan och reflekterar som hastigast över den sista meningen.
I takt med den snabba tillväxten i Kinas ekonomi så har landet också blivit en viktig handelspartner till flera västländer. Det är allmänt känt att kinesiska myndigheter ofta använder ekonomiska repressalier för att bemöta vad man anser vara inblandning i dess ”inre angelägenheter”. Vårt västra grannland är ett utmärkt exempel. Efter att aktivisten Liu Xiaobo 2010 tilldelades Nobels fredspris straffades den norska regeringen genom ett uppskjutet handelsavtal och nästan helt skrotade diplomatiska kontakter. Kina krävde Norge på en ursäkt. Men de fick ingen, kanske främst eftersom Nobelkommittén är självständig och norska myndigheter inte har något som helst inflytande över dess agerande. I över sex år placerades Norge därför i den diplomatiska frysboxen, och landets export till Kina upphörde nästan helt. I december 2016 upprättade emellertid de båda länderna diplomatiska kontakter igen, efter att Norges utrikesminister Børge Brende plötsligt rest till Kina där han bland annat tog sig för att framför blixtrande kameror läsa från en ”gemensam skrivelse” på knappt två sidor. Där presenterades att Norge till fullo respekterar Kinas samhällssystem, dess utvecklingsmetoder och ”kärnintressen”. Norge skulle i framtiden heller inte stödja handlingar som kunde skada dessa intressen eller de båda ländernas bilaterala relation.
I skrivelsen stod vidare att läsa hur norska myndigheter är ”fullt medvetna om Kinas position och oro” vad gäller fredspriset. Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford University, beskrev affären som ”rätt och slätt förödmjukande”. Han påpekade även hur skrivelsen fastslog Norges respekt för Kinas ”territoriella integritet”, vilket i praktiken innebär att norska myndigheter erkänner Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet som ogiltigförklarats av Haagtribunalen tidigare samma år. Han fick medhåll av William Nygaard, ordförande i den norska avdelningen av PEN International, en världsomspännande organisation av författare med fokus på yttrandefrihet, som påpekade att den två sidor långa skrivelsen inte innehöll ett ord om mänskliga rättigheter. Detta upplevde John Peder Egenæs, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, som särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt har mänskliga rättigheter som en uttalad prioritet. Icke desto mindre knöt statsminister Erna Solberg segernävarna hemma i Oslo, i hopp om en ökning av såväl antalet kinesiska turister som laxexport. I sedvanlig ordning var kineserna heller inte sena med att strö salt i såren på sin besegrade motståndare. Enligt utrikesminister Wang Yi hade Norge först ”efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kunde förbättras. Den statliga tidningen Global Times framhöll att Norge nu betalat sitt pris i en artikel vars avslutning löd: ”Norge har en befolkning på fyra miljoner, men försökte lära Kina, ett land med 1,4 miljarder invånare, en läxa 2010. Det var en löjlig historia.”
Fallet med Norge är dessvärre långtifrån vare sig isolerat eller extremt. Under dessa omständigheter är det givetvis förståeligt att många regeringar undviker att kritisera Kina av rädsla för liknande behandling. Men om utländska beskickningar verkligen kan göra skillnad mellan liv och död, hur vägs då detta gentemot risken för repressalier? Och skulle denna rädsla de facto kunna påverka agerandet från svenska myndigheter när Kina kidnappar våra medborgare? Mina tankar avbryts av att Peter sticker ner ett ben i poolen. Detta är något vi måste tala närmare om senare. Men nu var vi mitt uppe i ett samtal om vilka framgångar China Action kunde nå med sitt arbete. ”Vi lyckades även få många personer som anhållits olagligen av polis att gå helt fria, genom att yrka på arrestering enligt laglig procedur eller frisläppande. Även här kan uppmärksamhet, särskilt från kända advokater, få myndigheter på lokal nivå att ge upp sina försök till åtal och istället släppa den misstänkte fri, må vara med en varning om att denne måste hålla låg profil för att inte tas in igen.” Peter framhåller att det inte handlar om ”svart eller vitt” utan oftare om att försöka förmildra. Om en individ står åtalad för två brott, kan uppmärksamhet från media och utländska diplomater göra att en av anklagelserna stryks. Det är ge och ta: en slags kohandel som ofta leder till direkta men inofficiella förhandlingar mellan polis, åklagarmyndigheter och advokater redan före rättegångens början. Varje förmildrande omständighet är givetvis av yttersta värde för personer som hamnat i onåd med det statskontrollerade kinesiska rättssystemet.
China Action har också hjälpt till med att driva rättsfall mot myndigheter och företag. Detta har bland annat inneburit att lokala myndigheter tvingats offentliggöra delar av sin budget, samt att bönder som tvingats iväg från sin mark eller arbetare som avskedats på ett olagligt vis utan betalning har fått viss ekonomisk ersättning. Vid sidan av assistans vid rättsfall utgjorde som sagt utbildning en stor del av China Actions arbete. ”Många av de barfotaadvokater som tog del av våra utbildningsprogram eller kurser blev snart förebilder i sina hemtrakter. Förutom att sprida inspiration och kunskap på lokal nivå har de också på egen hand erbjudit stödarbete till offer för övergrepp från myndigheternas sida”, säger Peter. Arbetet var säkert en betydande orsak till att allt fler advokater kunde använda den kinesiska lagen på ett vis som i kommunistpartiets ögon utgjorde ett hot mot dess förmåga att kontrollera rättssystemet eller åtala aktivister, och därmed i förlängningen även mot dess maktmonopol. Detta var något som Xi Jinping inte kunde acceptera, vilket blev särskilt tydligt sommaren 2015. Då antogs 1 juli en ny omtalad ”nationell säkerhetslag”, som innebar ökade befogenheter för polis och domstolar att rubricera aktivism eller uppmärksammande av brott mot mänskliga rättigheter som hot mot den nationella säkerheten. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kritiserade lagen för att vara ”extremt svepande”, med vaga definitioner och en terminologi som ”lämnar dörren vidöppen” för ytterligare restriktioner av mänskliga rättigheter och civilsamhälle i Kina. Landets myndigheter avfärdade ilsket kritiken som ”oprofessionell”.
Läs mer om Peters arbete, samt hur myndigheterna slog sönder China Action och kidnappade Peter och hans flickvän i deras bostad i Peking i början av 2016. ”De kidnappade Kinasvenskarna” kan beställas för 189 kronor via exempelvis Adlibris eller Bokus.
