Jojje OlssonI nya numret av Finansliv finns en krönika av mig med rubriken ”Fin retorik – Men Kina är världens största miljöbov”.
Som rubriken antyder så framhåller texten hur Kina – sina löften och försäkringar till trots – inte bara fortsätter vara världens största utsläppare av växthusgaser, utan även planerar öka sina utsläpp under de kommande åren:
Det stämmer visserligen att Kina investerar mer än något annat land i förnyelsebar energi. Men även om solkraft är den kinesiska energikälla som ökar snabbast i procent, så växer kolkraften långt fortare i rena siffror. Och det är ju det enda relevanta om några klimatmål ska kunna uppnås.
Vidare lät Kinas myndigheter 2016 veta att kolsektorns kapacitet ska byggas ut med 19 procent fram till år 2022, och enligt International Energy Agency kommer en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs innan år 2040 vara kinesiska.
Ytterligare en hint om prioriteringarna gavs då Kina vid årsskiftet sent omsider sjösatte sitt nationella system för handel med utsläppsrätter, vilket var ett av få löften man avgav i Paris. Till skillnad mot liknande initiativ i EU och Kalifornien så saknar det kinesiska en övre gräns för total mängd utsläpp. Systemet gör det blott billigare för företag att använda sin energi mer effektivt.
Kolkraften växer alltså snabbast av alla energikällor i hela Kina, samtidigt som USA i fjol släppte ut mindre koldioxid än på 25 år trots att man samtidigt även lämnade Parisavtalet.
I min text förklarar jag även vad Kina har förbundit sig till genom Parisavtalet; nämligen i princip ingenting alls. Till skillnad från EU, USA och andra aktörer som signerade detta avtal, så vägrade Kina att alls ge några konkreta mål för att minska sina utsläpp.
Kina gick endast med på en icke bindande målsättning om att alls börja minska sina utsläpp från och med ”omkring år 2030”.
Icke desto mindre blev det en stor propagandaseger för Peking när Donald Trump drog USA ur Parisavtalet förra sommaren:
“Vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet”, utbrast följaktligen Kinas utrikesministerium inför en stor samling journalister i Peking i juni i fjol. Och framför en samlad presskår i Berlin lovade premiärminister Li Keqiang samtidigt sin värdinna Angela Merkel att Kina kommer stanna kvar i Parisavtalet, eftersom man ser det som ett “internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.
För varför skulle Kina ens överväga att lämna ett avtal där man i princip inte har förbundit sig till någonting alls? Särskilt som en rad nyttiga idioter – även i svensk media och debatt – ändå framhåller det kinesiska kommunistpartiet som klimatets räddare i nöden.
Som vanligt var det alltså få aktörer som alls vågade ifrågasätta Kinas retorik.
Läs hela texten som PDF här nedan, eller i större version via Scribd.
