Syftet med framtvingade erkännanden i kinesisk tv

Sedan Gui Minhai förra veckan tvingades till sitt tredje tv-sända ”erkännande”, vilket dessutom var det mest allvarligaste hittills, är det många läsare som frågat mig vad som egentligen är meningen med dessa uppenbart iscensatta avböner.

Likaledes har frågan gått varm på Twitter. Där har även flera rutinerade Kinajournalister undrat över syftet med dessa framträdanden, som man menar är så dåligt gjorda att inte ens tv-tittare kan uppleva dem som uppriktiga, och än mindre utländska myndigheter eller organisationer.

Men, som jag förklarar i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så handlar dessa bandade bekännelser främst inte om att någon ska gå på dem. De handlar istället om att skrämma till lydnad och underkastelse:

Bland de drygt 150 personer som hängts ut i tv sedan dess finns korrupta tjänstemän, kristna som motsatt sig myndigheternas rivningar av kyrkor och en affärsreporter som sades ha skrivit på ett ”sensationellt vis” om Kinas börskrasch sommaren 2015. David Bandurski, professor vid mitt gamla universitet University of Hong Kong och ansvarig för China Media Project, har flera gånger påpekat hur dessa erkännanden utgör en slags tillbakagång till kulturrevolutionens kaotiska dagar, då offentliga erkännanden baserade på ”självkritik” gjordes under förnedrande omständigheter inför jättelika folksamlingar. Nu, drygt fyra årtionden senare, visas de istället på tv; men enligt Bandurski är mekanismen precis densamma. Det viktiga är inte att framföra bevis för själva brottet, utan att bringa individen till total underkastelse. Likaledes är det huvudsakliga syftet med tv-sändningarna inte att övertyga nyhetskonsumenterna om själva brottet, utan snarare att låta de hundratals miljoner tittarna förstå att den verksamhet som de misstänkta anklagas för är något farligt som ingen bör syssla med. För självklart är det samtidigt så att de framtvingade erkännandena innebär brottsförklaring före själva rättegången, vilket går helt stick i stäv med Xi Jinpings retorik om att etablera ett pålitligt rättssamhälle enligt devisen ”rule of law”.

Dessa framtvingade erkännanden tog sin början 2013, strax efter att Xi Jinping blivit president. Ett av de första och mest uppmärksammade fallen rörde den inflytelserika mikrobloggaren Xue Manzi, som i handbojor och fångdräkt tvingades ”erkänna” att det stora antalet följare gjort honom korrupt och fått honom att använda som makt på ett ”oansvarigt vis”. För säkerhets skull hängdes Xue även ut som en notorisk sexköpare.

Xues framträdande sammanföll med en omfattande kampanj för att tygla den allt mer frispråkiga politiska tonen på mikrobloggen Sina Weibo. I egenskap av avskräckande exempel dömdes han till åtta månaders fängelse för att ha hotat samhällets stabilitet. Detta fick många andra bloggare att fatta vinken, och Sina Weibo består sedan några år tillbaka främst av nöjesnyheter.

I min nya bok intervjuar jag förläggare i Hongkong som vittnar om hur Gui Minhais ”erkännanden” på tv har haft samma effekt för stadens förläggarbransch. Regimkritiska böcker har plockats av hyllorna i flera butiker, och de få förläggare som fortfarande ger ut denna slags litteratur har numera till och med svårt att hitta samarbetsvilliga tryckerier.

En av de få kvarvarande förläggarna vittnar även om hur kinesiska turister – den viktigaste målgruppen för denna slags litteratur i Hongkong – inte längre vågar ta med sig dessa böcker över gränsen till Kina, sedan Gui Minhai och hans kollegor tvingats ”erkänna” på tv. Enligt förläggaren upplever turisterna riskerna med denna slags litteratur ”nästan som att smuggla droger”.

Med anledning av Gui Minhais senaste framtvingade erkännande skriver Magnus Fiskesjö, professor vid Cornell University och tidigare kulturattaché vid svenska ambassaden i Peking, i dag en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Kinas mål: Skrämma oss till underkastelse”.

Där framhåller Fiskesjö Kinas ökade aptit för kontroll och makt genom exempel som övervakning och censur på hemmaplan, samt den territoriella expansionen i Sydkinesiska havet och det faktum att militären är verksam allt längre bort från Kina:

I den hotbilden passar det fint att tvinga Sverige till underkastelse via det symboliska fallet med en ensam medborgare och hans rättigheter. Så ska man förstå de groteska turerna med Gui Minhai som nu återigen tvingats bekänna sina synder på tv, ett stalinistiskt spektakel.

Man bryr sig inte särskilt mycket om trovärdigheten – även om några kanske faller för det. Det som betyder något är maktspråket: Man vill skrämma till underkastelse genom att visa att man kan gripa vem som helst, få dem att säga vad som helst. (Man använder välbeprövade tortyrmetoder som inte lämnar synliga spår. Ofta behöver man bara hota med vad som skulle kunna hända offrets mamma, eller andra nära och kära).

Fiseksjö understryker även hur Kina, efter att nyligen ha lyckats skrämma Norge till närmast total underkastelse, nu vill göra detsamma med Sverige. Att paradera en svensk medborgare på kinesisk tv utgör grundbulten i denna skrämseltaktik.

I min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” beskrivs flera av de cirka 150 fallen av framtvingade erkännanden som ägt rum sedan 2013 närmare, liksom mekanismerna bakom dessa. Boken kan beställas för 189 kronor via exempelvis Adlibris eller Bokus.