Jojje OlssonTidigare i veckan blev det klart att Nordkorea och Sydkorea kommer marschera in under gemensam flagga vid invigningen av vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang i början av februari.
Om detta skrev jag redan innan beslutet togs, i en artikel med rubriken ”Pyongyangs gränslösa plan” som publicerades i veckans nummer av Fokus och även finns tillgänglig online.
Idrottsevenemang har nämligen vid flera tillfällen tidigare fungerat för att länderna närmare varandra. Vid invigningarna av OS i Aten (2000) och Sydney (2004) gick de båda koreanska nationerna in under samma flagga, vilket sedan upprepades vid de asiatiska vinterspelen i kinesiska Changchun 2007.
Någon gemensam inmarsch har inte skett sedan dess, men vid avslutningsceremonin av asiatiska spelen i Sydkorea 2014 närvarade till omvärldens förvåning tre höga nordkoreanska tjänstemän. Detta ledde i sin tur till de högsta politiska samtalen mellan länderna på fem år.
Som jag konstaterar i min artikel är det oklart varför Nordkorea på nytt använder de olympiska spelen som verktyg för att starta dialog med Sydkorea just nu:
Givetvis kan samtalen vara en strategisk undanmanöver för att vinna den tid som Nordkorea behöver för att vidareutveckla sina vapensystem, eller en metod att minska trycket efter utökade FN-sanktioner. För hur skulle det se ut om Trump anföll nu när Kim är villig till dialog?
Men om syftet är att vända Sydkorea mot USA, så finns det för Kim inget bättre tillfälle än att spela det etno-nationalistiska kortet just inför vinter-OS i Pyeongchang. Idrott har nämligen förenat de båda länderna tidigare. Och president Moon – som öppet förkastat Trumps flört om militära åtgärder – sade redan i somras att han vill uppleva den stolthet och ära det skulle innebära om Korea i Pyeongchang marscherade in som en nation.
Sydkoreas nya president Moon Jae-In är långt mer kompromissvillig vad gäller att närma sig Nordkorea än sina företrädare Lee Myung-Bak (2008–2013) och Park Geun-Hye (2013–2017), som båda förespråkade en hårdare linje mot regimen i norr.
När Sydkorea nu är mer mottagligt för dialog på nordkoreanska villkor, och USA under Donald Trump framstår som en alltmer opålitlig allierad, uppstår ett perfekt tillfälle för regimen i Pyongyang att vända Seoul och Washington mot varandra.
Enligt flera källor sker detta helt i enighet med Nordkoreas plan om att använda sina kärnvapen för att få till stånd en återförening av den nordkoreanska halvön på sina egna villkor.
Detta kan låta osannolikt, men som jag skriver i Fokus så är detta en strategi som sydkoreanska diplomater redan är medvetna om, och som diskuterats på allra högsta nivå i Washington:
Händelseutvecklingen må låta otrolig, men har samtidigt diskuterats på absolut högsta nivå även i USA. Innan Steve Bannon, tidigare chefsstrateg för Trumps administration, lämnade Vita huset sade han i en intervju med The American Prospect att det inte finns någon militär lösning på det hot som Nordkoreas kärnvapen utgör. I stället förespråkade Bannon tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea i utbyte mot att Nordkorea stoppar sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner.
Doktrinen »America First« har redan skapat stora påfrestningar för USA:s allianser i Östasien. Under sin valkampanj sade Trump att länder som Sydkorea och Japan måste betala för det militära skydd de åtnjuter från USA. I kombination med att Trump sänker sin retorik till Kims nivå, innebär detta en gyllene läge för Nordkorea att slå split mellan Washington och Seoul.
De emotionella banden för återförening i Korea går djupt, och en stor fördel skulle uppstå för Nordkorea vid en konflikt mellan Sydkorea och USA. Att använda OS i Sydkorea för att på nytt väcka de etno-naitonalistiska känslorna på Koreahalvön är därför helt naturligt för regimen i norr.
Det kan också vara ett första steg i ledet för att tvinga bort de 28 500 amerikanska soldater som nu befinner sig i Sydkorea, vilket skulle ändra på maktbalansen i hela Östasien till Kinas fördel.
Gymnaster från Nord- och Sydkorea tar en ”selfie” tillsammans under olympiaden i Rio de Janeiro 2016, något som skapade stor uppmärksamhet och känslosamma diskussioner på Koreahalvön.
Läs mer om Nordkoreas ambitioner i min artikel i veckans Fokus, eller i inlägget ”Kan Nordkorea använda kärnvapen för att återförena Korehalvön?” som jag skrev här på InBeijing redan 3 januari.
