Jojje OlssonI veckans nummer av Fokus skriver jag långt om den växande skuldnivån i Kinas ekonomi, som dragit till sig flera varningar från internationella organisationer under det senaste året.
Internationella valutafonden (IMF) varnade i augusti för att Kinas ekonomi nu innefattar skulder på cirka 240 procent av BNP, och att nivån kommer växa till 300 procent år 2022. I december utfärdade IMF ännu en varning, och menade nu även att Kinas skuldris riskerar bli en utlösande faktor för nästa globala ekonomisk kris.
Historiskt sett har skuldnivåer uppemot 300 procent nämligen alltid fått allvarliga konsekvenser, antingen genom en lång period att stagnerad tillväxt eller en plötslig krasch. I Kina är det förstnämnda alternativet mer troligt.
Detta för att belåningen i Kina ser annorlunda ut än i många andra länder, vilket jag förklarar närmare i min artikel:
Till skillnad från Sverige, där hushållens skulder uppgick till 87 procent av BNP vid början av 2017, så är denna belåning i Kina bara hälften så stor. Och till skillnad från Grekland så har Kina en statsskuld på drygt 40 snarare än 180 procent.
I Kina är det företag som står för två tredjedelar av skulden. Det är en konsekvens av att tillväxten under det senaste årtiondet hållits uppe genom massiva utbyggnader av infrastruktur och fastigheter. De kinesiska företagens belåning överstiger enligt OECD nu 170 procent av BNP, vilket är mer än dubbelt så högt som i USA och över tre gånger högre än tyska nivåer.
Att det är främst statliga företag som lånar pengar från statliga banker innebär förvisso att kinesiska myndigheter har mer kontroll och handlingsutrymme än exempelvis vid den amerikanska bolånekraschen 2008.
Men det innebär ingalunda att utlåningen kan fortsätta växa hur länge som helst utan problem. I takt med att skuldberget växer blir nämligen företagen mindre effektiva, och ekonomin mer beroende av fortsatta lån för att hålla igång tillväxten.
IMF är inte heller ensamma med sin varning. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkte den kinesiska kreditvärdigheten i maj i fjol för första gången sedan 1989, med de ökade skulderna som främsta motivering. I september degraderades Kina även av Standard & Poor’s av precis samma anledning.
Dessutom kan det vara ännu värre än IMF uppger: Institute of International Finance uppskattar att Kinas skuldnivå passerade 300 procent av BNP redan i våras, medan Bloomberg Economics spår att nivån kommer uppgå till 327 procent år 2022.
Till och med Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan har på senare tid utfärdat ett par varningar gällande bubblor och belåning i kinesisk ekonomi.
Det är heller inte mycket som tyder på att skulderna kommer minska under den närmaste framtiden. Detta eftersom Xi Jinpings ekonomiska doktrin – ofta kallad ”Xiconomics” – innefattar dominans över ekonomins nyckelsektorer av statliga företag och därmed fortsatt utlåning:
I mitten av december hölls en årlig arbetskonferens för ekonomiska frågor. Där upphöjdes »Xi Jinpings tankar om en socialistisk ekonomi med kinesiska särdrag för en ny tidsera« som rättesnöre för Kinas finanspolitik. Det är dock oklart vad denna teori, som även kallas »Xiconomics«, i själva verket innebär.
Efter konferensen skrevs tillväxtmålet för perioden 2016–2020 ner från 6,5 till 6,3 procent. Detta sågs av South China Morning Post som ett tecken på att skulderna inte skulle få fortsätta växa bara för att tillgodose rena tillväxttal. Det ligger även i linje med IMF:s rekommendation att Kina bör dra nytta av ekonomins nuvarande momentum för att genomföra reformer samt fokusera på kvalitet och hållbarhet i tillväxten.
Men samtidigt noterade New York Times att skuldproblemen »knappt nämndes« under konferensen. I stället framfördes välbekanta löften som att minska industriell överkapacitet, tämja fastighetsmarknaden och öppna upp fler områden för utländska investeringar.
Vidare ska penningpolitiken »kontrolleras« genom att nya krediter ska ges i syfte att tillgodose en »rimlig tillväxt«. Ingenting sades dock om problemet med överbelånade statliga företag. Detta sågs av flera analytiker som ett grönt ljus för utlåningen.
Om utlåningen tillåts fortsätta i oförminskad takt, är risken överhängande att problemen bara skjuts upp och förvärras.
För närmare problembeskrivning av den kinesiska skuldkrisen, läs hela min artikel via Fokus hemsida.
