Jojje OlssonI helgen rapporterade South China Morning Post hur lokala myndigheter i inre Mongoliet erkänt att de manipulerat sina egna tillväxtsiffror. Bland annat var den industriella produktionen 40 procent lägre än vad som uppgavs för 2016, samtidigt som skatteintäkterna var 26 procent lägre än de officiella siffrorna.
Som en konsekvens framkom det under ett ekonomiskt möte vid årets början att de lokala myndigheterna tvingas avbryta flera storskaliga infrastrukturprojekt i provinsen:
The meeting in Inner Mongolia confirmed for the first time that the government had halted a 30.5 billion yuan (US$4.7 billion) subway project in Baotou, the region’s biggest industrial city, financial news outlet Caixin reported on Sunday.
The meeting also yielded confirmation that another three subway projects in the regional capital Hohhot were on hold, according to Xinhua.
In addition, an expressway project linking Hohhot and Ordos had been suspended, Caixin reported, citing banking regulators.
I Kinas politiska system har befordran av lokala tjänstemännen länge skett nästan uteslutande på grundval av ekonomisk tillväxt i de områden där de är verksamma.
En av tjänstemännen från inre Mongoliet uppgav dock att den falska statistiken inte enbart handlade om personlig vinning, utan att bättre tillväxtsiffror även innebär möjligheten till större lån och bättre lånevillkor för hela provinsen.
Det handlar helt enkelt om en lokal bubbelekonomi. Och det lär knappast vara någon isolerad händelse. South China Morning Post uppmärksammar även att Kinas finansdepartement förra månaden uppskattade skuldnivån i Kina till cirka 20 000 miljarder kronor, varav mycket lånats ut till statliga företag via lokala myndigheter.
Vi vet med säkerhet att inre Mongoliet inte är den enda kinesiska provins som manipulerat sina ekonomiska siffror.
I januari förra året erkände medgav Chen Qiufa, guvernör över provinsen Liaoning i norra Kinas rostbälte, att tillväxtsiffrorna mellan 2011 och 2014 hade kryddats genom att bland annat skatteintäkterna skrivits upp med ”minst 20 procent” under denna period.
Efter att Liaoning upphörde med fusket så började dess ekonomi istället krympa; under 2016 backade provinsens BNP med 2,2 procent.
Vidare har det har det länge varit vanligt att samtliga Kinas provinser rapporterat en egen BNP-tillväxt som är högre än den nationella siffran, vilket alltså innebär att den sammanlagda tillväxten för alla Kinas provinser i sin tur varit mycket högre än den officiella siffran.
Läs närmare om denna märkliga företeelse i artikeln ”China’s Baffling GDP Figures” av The Atlantic.
Just den ekonomiska statistiken var ett av ämnena jag berörde närmare i kapitlet om ekonomi i min förra bok ”Det nya Kina”. Där uppmärksammar jag bland annat hur Kinas premiärminister själv sagt att Kinas BNP-siffror är konstgjorda och främst borde användas som referens:
I ett uttalande som senare läckte ut till allmänheten sade Li Keqiang redan innan han blev premiärminister att Kinas BNP-siffror är konstgjorda, och att man därför istället främst bör se till tre andra faktorer för att skaffa sig en uppfattning om landets tillväxt: energikonsumtion, järnvägsfrakt och bankernas utlåning. Därför var det märkligt att Kinas ekonomi officiellt växte med 6,9 procent under 2015, samtidigt som energiframställning minskade med 0,2 procent vilket var den första nedgången sedan kulturrevolutionens dagar 1968. Vidare minskade även volymen av fraktat gods på landets järnvägar med hela 11,9 procent. Wall Street Journal noterade också att produktionen av nästan hälften av 60 viktiga industriprodukter som stål och järnmalm de facto föll under 2015. Mot bakgrund av detta är det inte lustigt att 96 procent av alla ekonomer som svarade på en undersökning gjord av Wall Street Journal hösten 2015 ansåg att Kinas BNP-siffror inte reflekterar dess ekonomiska tillstånd på ett tjänligt vis. Ett internt skämt i branschen menar att 78,325 procent av Kinas statisk är påhittad.
Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.
Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.
Tillsammans med Kinas tilltagande skuldkris – som jag skriver långt om i nästa nummer av tidningen Fokus – är manipulerad statistik ett av de största orosmomenten när den kinesiska ekonomins egentliga tillstånd ska bedömas.
