Jojje OlssonDagens Industri är den hittills första tidning som ställer sig positiv till de kinesiska planerna på att bygga Nordens största hamn i Lysekil. Detta genom ledarskribenten Frida Wallnors artikel ”Håll hamnen öppen också för kineserna”.
Just innan jul avslöjade jag i en artikel för magasinet Fokus hur Gunter Gao, ägaren till det kinesiska företag som står bakom investeringarna, har nära band till Kinas militär och kommunistparti.
Gao har bland annat suttit i Kinas överhus sedan 1993, och äger den mark som kinesiska militären verkar på i Hongkong. Han har även personligen finansierat utgivningen av flera böcker för att ”marknadsföra den ärorika bilden av Kinas militär som en kultiverad och kraftfull styrka”.
Trots detta, och trots de kinesiska myndigheternas uttalade plan att sprida sitt politiska inflytande genom att bygga infrastruktur utomlands, tycker Wallnor att hela Sverige bör ”välkomna de kinesiska planerna”.
Wallnor menar att ”alla som konspirerar om Kinas framtida annektering av Sverige ta ett steg tillbaka till verkligheten”, och varnar för den ”den tilltagande alarmismen kring kinesiska bolags eventuella politiska agendor” som råder i Sverige.
Vidare förminskar hon såväl farhågorna för miljöpåverkan som vikten av företagens ”eventuella kopplingar” till kinesiska myndigheter. (Kopplingarna är dock inte eventuella; de är dokumenterade.)
Skälen till Wallnors ställning är förutsägbart nog kommersiella. Dels sägs Sverige sakna en djuphamn som klarar vissa containerfartyg, dels börjar vi tydligen hamna efter Danmark och Finland vad gäller att locka till sig utländska direktinvesteringar.
Hon pekar dessutom på inkonsekvens. Säger vi nej till kineserna i Lysekil bör vi kanske också ”slänga ut” de saudiskt ägda Preem från samma stad eller Hongkong-bolaget MTR från Stockholms tunnelbana.
Har man tillåtit mindre investeringar från Saudiarabien och Hongkong finns det alltså ingen återvändo. Då måste man även, enligt Wallnors logik, låta en politisk profil som Gunter Gao bygga Nordens största hamn på vår västkust.
Wallnor är dock inne på rätt spår när hon anser det orimligt att lokalpolitiker ska kunna bedöma säkerhetsrisken med ett kinesiskt hamnbygge i Lysekil. Hon ställer sig därför positiv till en pågående utredning kring regeringens möjlighet att bedöma utländska investeringars säkerhetspolitiska påverkan, samt att i vissa fall kunna inskränka det kommunala självstyret gällande beslut i dessa frågor.
Men vad Wallnor verkar ha missat är – som jag i december skrev här på InBeijing – att en sådan lag enligt utrikesminister Margot Wallström ens kan komma att börja debatteras först våren 2018.
Samtidigt ska beslutet angående hamnbygget i Lysekil tas senast i februari. Eventuella bestämmelser om centrala myndigheters rätt att påverka utländska direktinvesteringar av säkerhetspolitiska skäl kan alltså börja gälla först när kineserna redan börjat gräva ut den bohuslänska skärgården.
Jag har tidigare här på InBeijing haft anledning att skriva om Frida Wallnors vurm för Kina i allmänhet och kinesiska investeringar i synnerhet. I ett inlägg förra sommaren som delades över 100 gånger analyserade jag hennes ledartext med rubriken ”Hög tid att hoppa på det kinesiska tåget”.
I den mån Frida Wallnors ledare i Dagens Industri handlar om Kina, är budskapet att vi bör omfamna regimens roll som global ledare och utan skepsis acceptera kinesiska investeringar i Sverige, oberoende av pengarnas koppling till landets kommunistparti.
Där visade Wallnor först en häpnadsväckande okunnighet om asiatisk geopolitik genom att hävda att Japan på grund av Donald Trump nu vänder sig till Kina och Ryssland för att lösa kärnvapenkrisen på Koreahalvön.
Men faktum är att relationen mellan Kina och Japan i dagsläget är sämre än på mycket, mycket länge. Vid tiden för Wallnors artikel hade Japans premiärminister Shinzo Abe inte haft någon som helst kommunikation med Kinas president Xi Jinping på tio månader.
Abe har däremot träffat Trump flera gånger under det senaste året. Senast i Tokyo i november, då Abe gav Trump en keps med texten “Donald & Shinzo Make Alliance Even Better”, innan de båda gav sig iväg för ännu en gladlynt runda golf.
Wallnor ansåg icke desto mindre personligen att krisen på Koreahalvön har störst möjlighet att lösas genom den plan som hon hävdade att Peking och Moskva tillsammans håller på att utarbeta.
Hon avslutade texten med att Sverige bör ”hoppa på det kinesiska tåget”, även om det var oklart vad detta egentligen innebär. Men det verkade ha att göra med att omfamna Kina som global ledare i en rad frågor, samt kasta överbord all skepsis gentemot kinesiska direktinvesteringar.
Förra sommaren skrev Wallnor även en ledartext med rubriken ”Begränsa inte Kinas investeringar i Europa”, där den växande oron för Kinas ökade investeringar inom nyckelområden i den europeiska ekonomin återigen avfärdades.
Detta gjordes bland annat genom förvrängning av statistik. Wallnor konstaterade att Kina upp till 2015 endast stått för 0,5 procent av alla utländska direktinvesteringar som gjorts i Europa.
Hon utelämnade dock att nivån under 2016 var hela tjugo gånger högre, då Kina stod för över 10 procent av de utländska investeringarna i Europa.
Den dramatiska ökningen har lett till farhågor i länder som Tyskland, Frankrike och Italien. Dessa nationer är nu drivande i frågan att upprätta en mekanism på EU-nivå för att säkerhetsmässigt granska de snabbt ökade kinesiska investeringarna på kontinenten.
Detta är givetvis en mekanism som Wallnor motsätter sig. För denna mekanism hade med all säkerhet satt stopp för Kinas byggnation av Nordens största hamn på den svenska västkusten, som Wallnor på ett lika ivrigt som farligt vis försvarar.
