Jojje OlssonDet nya året har varit händelserikt på Koreahalvön. Under sitt nyårstal varnade Kim Jong Un för att avfyrningsknappen till Nordkoreas kärnvapen alltid finns ”på mitt skrivbord”, samt att landets missiler kan nå vart som helst på den hela amerikanska kontinenten.
Uttalandet triggade förutsägbart nog igång Donald Trump, som snart genom sin Twitter lät veta att han minsann har en mycket större avfyrningsknapp på sitt eget skrivbord:
North Korean Leader Kim Jong Un just stated that the “Nuclear Button is on his desk at all times.” Will someone from his depleted and food starved regime please inform him that I too have a Nuclear Button, but it is a much bigger & more powerful one than his, and my Button works!
— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) January 3, 2018
Samtidigt sträckte Kim ut en olivkvist till Sydkorea genom att uttrycka en önskan om att skicka nordkoreanska idrottare till vinter-OS som invigs i sydkoreanska Pyeongchang om en dryg månad.
Sydkorea hörsammade genast önskan från norr, med löften om att ”agera snabbt” för att realisera dessa.
Detta fick till följd att en tidigare stängd kanal för direktkommunikation mellan de två länderna nu öppnats, samt att Sydkorea föreslagit bilaterala samtal på en nivå högre än någonsin sedan Trump blev USA:s president.
Att spela ut Trump och Sydkorea mot varandra kan ses vara en del av Nordkoreas långsiktiga strategiska plan att återförena Koreahalvön på sina egna villkor.
I väst dominerar bilden av ett svältande och isolerande Nordkorea vars regim skaffar kärnvapen enkom för att garantera sin egna överlevnad. Men en insikt som vinner alltmer mer mark är hur dessa kärnvapen även planeras som verktyg för att etablera en koreansk federation.
Bland annat lade Sydkoreas återföreningsminister fram denna teori i Wall Street Journal i slutet av fjolåret:
South Korea’s top official on North Korea said that rapid advances in Pyongyang’s nuclear-weapons program this year have revived the Kim regime’s long-dormant ambitions of unifying the Korean Peninsula on its terms.
Redan vid fjolårets början varnade B.R. Myers, professor vid Dongseo University i Sydkorea, för att återförening är centralt i Nordkoreas ideologi och att landet genom sina kärnvapen vill tvinga bort de amerikanska trupperna från Sydkorea.
I ett långt tal i december, vars transkribering finns på nätet, varnade han även för hur den nordkoreanska planen kan komma att lyckas.
Han har fått medhåll av bland annat Thomas Wright vid Lowy Institute, som citerar Steve Bannon framhålla som enda lösning på Koreakrisen att USA drar tillbaka sina 28 500 trupper från Sydkorea, i utbyte mot löften att Pyongyang fryser sitt kärnvapenprogram och tillåter inspektioner:
One need just look at the remarkable interview that Trump’s former chief strategist, Steve Bannon, gave to The American Prospect two days before he left the White House.
Bannon said there was no military solution to the ICBM threat and he favoured a deal in which the United States withdrew its forces (currently 28,500 troops) from South Korea in exchange for North Korea freezing its nuclear program and agreeing to inspections.
Kim will have read Bannon’s interview with great interest. It reveals the isolationist nature of America First, the foreign policy doctrine that is on the rise in America.
US interests are paramount. With an America First foreign policy, the United States will not risk its own security for those of its allies.
Donald Trumps inåtvända och utrikespolitiskt oförutsägbara administration har redan inneburit stora påfrestningar för USA:s allianser med Sydkorea, Japan och andra länder i regionen. För Kim Jong Un innebär detta samtidigt en möjlighet att slå splint mellan Washington och Seoul, samtidigt som man närmar sig Sydkorea med hjälp av de emotionella argument om återförening som fortfarande existerar på båda sidor.
Sydkoreas största svaghet är avsaknaden av en konstant taktik för att hantera förhållandet till Nordkorea. Meningsskiljaktigheter existerar inte bara emellan utom även inom landets olika politiska partiet och civilorganisationer.
Exempelvis ersatte Seoul den så kallade ”solskenspolitiken” under Kim Dae-jung (1998-2008) med en uttalat hårdare agenda gentemot Nordkorea under hans efterföljare Lee Myung-bak (2008-2013).
Under fjolåret fick Sydkorea vidare en ny president vid namn Moon Jae-in, som är mer vänligt inställd till dialog än sin företrädare Park Geun-hye (2013-2017), dotter till den diktator som styrde Sydkorea innan landet vid mitten av 1980-talet blev en demokrati.
Sammantaget innebär detta en stor möjlighet för Nordkorea att flytta fram sina positioner för återförening av Koreahalvön på sina egna villkor.
Tillbakadragandet av amerikanska trupper skulle följas av en koreansk federation, varpå nästa nästa steg oundvikligen skulle bli förhandlingar om en koreansk union. Vid dessa samtal skulle då ett enat och kärnvapenbestyckat Nordkorea – sannolikt med stöd av Kina – förhandla med ett splittrat och utelämnat Sydkorea.
Sydkoreas president Kim Dae-Jung träffade Nordkoreas framlidne diktator Kim Jong-il år 2000, sedan Sydkorea sjösatt den ”solskenspolitik” som innebar en mjukare linje inklusive nästan villkorslöst bistånd till sin granne i norr. Mötet visar på de emotionella band som existerar för en återförening.
I transkriberingen av professor Myers tal, medger han att det finns många individer och aktörer i Sydkorea som aldrig skulle vilja hamna under Pyongyangs politiska system.
Men samtidigt har Sydkorea uttrycket att man in i det längsta kommer undvika att ta till vapen mot sin granne i norr, och därför behöver Pyongyang främst bara övervinna det psykologiska motstånd som finns mot en återförening på södra sidan.
Och detta är ett psykologiskt motstånd som inte är särskilt stort. Enligt Myers är de historiska och etniska sentimenten för en återförening mycket större än vad vi i väst kan föreställa oss. En viktig hint är att nordkoreaner har börjat framställas som positiva i Sydkoreas populärkulturen under de senaste två årtiondena.
En fredlig återförening av Koreahalvön på Nordkoreas villkor är alltså inte så otroligt som det vid en första anblick kan verka. Kanske skulle den tvinga Pyongyang till vissa politiska kompromisser, men samtidigt skulle en sådan återförening utan tvivel vända upp och ner på maktbalansen i hela Östasien.
Relaterad läsning:
”North Korea reopens hotline with South hours after Trump button boast” (The Guardian)
”What North Korea wants” (Quartz)
”Kim Jong-Un’s Theory of Nuclear Victory” (Lowy Institute)
”North Korea’s Unification Drive” (Sthele Press)
”‘The Unification That North Korea Wants Will Never Happen,’ South Says” (Wall Street Journal)
