Jojje OlssonI mitten av november ägde en klassisk militärkupp rum i Zimbabwe, som resulterade i att den 93 år gamla diktatorn Robert Mugabes nästan 40 år vid makten nådde sitt slut. I förra veckans Fokus skrev jag närmare om detta i en artikel med rubriken ”Så knäckte Kina Mugabe”.
Mugabe är i Kina känd som ”kamrat Bob”, då kinesiska kommunistpartiet byggde en nära relation med Mugabe när han som marxistisk gerillakrigare på 1960- och 70-talet förde inbördeskrig mot vita jordägare i Zimbabwe.
Kina har sedan fortsatt att stödja Mugabe såväl ekonomiskt som politiskt trots att hans regim främst bringat fattigdom och olycka till Zimbabwe. Men, som jag skriver i Fokus, så började det skava ordentligt i relationen för ett par år sedan:
Kamrat Bobs våldsmonopol byggde på nära militärt samarbete med Kina, som under självständighetskriget försåg honom med vapen utan motkrav. På senare år har Kina sålt alltmer avancerad utrustning, inklusive stridsflygplan, till Zimbabwes militär. Vapen som delvis bekostats av landets djupa diamantgruvor, som i sin tur utvecklats genom kinesiska investeringar.
Under besöket i Harare 2015 lovade Xi ytterligare bistånd och investeringar värda fyra miljarder dollar. Men bakom kulisserna pyrde ett ömsesidigt missnöje. Enligt diplomatiska källor frågade Mugabe efter ännu mer pengar till sin vanskötta och utblottade nation. Men han fick nobben av Xi, som i stället instruerade den åldrande diktatorn att utarbeta en plan för kommande maktskifte samt återupprätta kontakten med Världsbanken och Internationella valutafonden.
Bara några månader senare infördes en kontroversiell lag om att alla utländska företag måste ägas lokalt till 51 procent. Till högljudda protester tvingades kinesiska bolag som Anjin och Jinan underordna sig det nya, statsägda Zimbabwe Consolidated Diamond Company. Det stod därmed utom tvivel att kamrat Bob inte bara var pinsam och oduglig; han hotade nu även Kinas investeringar.
När den cancersjuke Mugabe i november sparkade sin vicepresident Emmerson Mnangagwa för ”häxkonst” och istället utsåg sin 40 år yngre fru Grace Mugabe till arvtagare så ansåg många att måttet var rågat.
Förutom Zimbabwes militär så ville heller inte Kina att Mugabe-dynastins styre skulle fortsätta, eftersom Grace sannolikt skulle fortsätta innebära osäkerhet för de kinesiska investeringarna i landet.
Av denna anledning träffade Zimbabwes arméchef Constantino Chiwenga Kinas försvarsminister och chefen för den centrala militärkommissionens generalstab, när han var på besök i Peking bara ett par dagar innan kuppen.
Reuters citerade senare underrättelserapporter som visade att Kina inte bara godkänt den militärkupp som Chinegwa iscensatte 16 november, utan även diskuterat kuppens utformning och erbjudit hjälp med vapen.
Kinas president Xi Jinping och Zimbabwes motsvarighet Rober Mugabe ”in better days”
Kinas växande inflytande i Afrika hänger givetvis samman med dess ökande investeringar på kontinenten. Mellan 2000 och 2014 steg handeln mellan Kina och Afrika från 10 till 220 miljarder dollar, och är i dag tre gånger större än handeln mellan Afrika och USA.
Detsamma gäller utländska direktinvesteringar; under fjolåret investerade Kina nästan dubbelt så mycket i Afrika som hela den resterande världen tillsammans. Detta märks över kontinenten i form av stora infrastrukturprojekt eller faciliteter relaterade till utvinning av råvaror.
Det märks även på flera andra vis. Exempelvis invigde Kina i fjol sin första utländska militärbas sedan Koreakriget. Den är strategiskt belägen i östafrikanska Djibouti, vars handel med Kina fyrdubblats under de senaste fem åren. När Djiboutis president besökte Peking förra månaden utlovades nya förmånliga lån av okänd storlek.
Ännu en markör är de över 2 000 kinesiska fredsbevarande trupper som nu finns under FN-flagg i Afrika. Det är fler trupper än någon annan nation har på kontinenten, och majoriteten av dem har placerats i länder där Kina utvinner olja eller på andra vis har politiska intressen.
I min text för Fokus – som ligger öppen att läsa utanför betalväggen – skriver jag om hur Kina lärt sig bevaka sina intressen i Afrika efter flera politiska bakslag där, samt hur man planerar ytterligare utöka sin ekonomiska aktivitet på kontinenten.
Det är alltså solklart att det är Kina, och inte väst, som i framtiden kommer ha större möjlighet att påverka afrikanska ledares uppgång och fall.
Och detta kommer inte ske på grundval av demokrati eller mänskliga rättigheter. Den tidigare sparkade vicepresidenten Emmerson Mnangagwa har återvänt till Zimbabwe och svurits in som ny president. Han stod tidigare Mugabe nära och är känd för sin särskilda grymhet vad gäller att förtrycka politisk opposition eller hantera etniska konflikter.
Dock har han Kinas tillit, då han redan på 1970-talet fick militär och marxistisk utbildning i Peking och Nanjing. Förmågan att skydda kinesiska investeringar kommer således vara ett av de viktigaste attributen för många afrikanska ledare i framtiden.
