Jojje OlssonUnder veckan var Lobsang Sangay, premiärminister för Tibets exilregering, på besök i Sverige. På grund av rädsla för repressalier från den kinesiska regimen var ingen svensk minister eller regeringsföreträdare beredd att träffa honom.
I riksdagen finns dock en särskild vänskapsgrupp för Tibet, vars tio medlemmar hade bestämt möte med Sangay under dennes vistelse i Sverige.
Men just innan mötet fick parlamentarikerna hotfulla samtal från tjänstemän vid Kinas ambassad i Stockholm, skriver bland annat Dagens Nyheter:
Ingen minister i Sverige är beredd att träffa Lobsang Sangay, som är Tibets premiärminister i exil. Inför det möte som han höll med Riksdagens vänskapsgrupp för Tibet kontaktades flera av de tio medverkande parlamentarikerna av kinesiska ambassaden.
– Det fanns en hotfull underton i samtalet, säger Kerstin Lundgren (C).
Dagens Nyheter skrev inte mer om själva telefonsamtalens innehåll. Men på Kerstin Lundgrens Facebooksida står att läsa hur tjänstemännen vid Kinas ambassad på ett ”aggressivt” vis uppmanade henne att vare sig ”träffa personer från eller tala om Tibet”.
De lät Lundgren veta att detta vore en ”inblandning i Kinas inre angelägenheter”, samt att det kan ”skada Sverige” om riksdagsledamöterna inte följer den kinesiska ambassadens direktiv.
Det handlar alltså om en diktatur som genom hot om att ”skada Sverige” försöker styra över vem svenska parlamentariker träffar eller vad de talar om.
Mötet ägde lyckligtvis rum trots hoten. Ingen regeringsföreträdare vågade dock träffa Sangay, och Utrikesdepartementet skickade endast lägre tjänstemän vilket dessutom skedde i smyg.
Lobsang Sangay är sedan 2011 premiärminister för den tibetanska exilregeringen, som har sitt säte i den indiska staden Dharamsala. Sangay har tidigare doktorerat i juridik vid Harvard University.
Således var situationen identisk med den under Sangays besök i Sverige 2013. Inte heller då var det någon från regeringen som vågade träffa exilledaren, och Utrikesdepartementet skickade ett par lägre tjänstemän till hans hotellrum i hopp om att inte dra på sig Kinas vrede.
Som jag skriver mer utförligt om i min kommande bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så är det vanligt att länder vars regeringar träffar företrädare för den tibetanska exilregeringen straffas ekonomiskt och politiskt av Kinas regim.
2010 uppskattade en studie från European Governance Development and Research att handeln med Kina för ett land som bjuder in Dalai lama sjunker med mellan 8,1 och 19,9 procent. Jag bjuder här nedan på ett litet stycke ur min bok som exemplifierar detta:
Senaste exemplet är det övervägande buddistiska Mongoliet, vars ledare tog emot Dalai lama i slutet av 2016. Eftersom cirka 80 procent av Mongoliets totala export går till Kina är landet särdeles sårbart, och kinesiska myndigheter visade ingen pardon. Statlig media stoltserade rentav med att ”sanktionsliknande kontraåtgärder” infördes mot Mongoliet efter mötet, inklusive bojkott av bilaterala samtal på ”obestämd” tid – samtal där förhandlingar om lån till Mongoliet ägde rum. Tunga straffskatter infördes vidare på råvaruexport, och det tog bara någon månad innan mongoliska myndigheter lovade att laman aldrig mer ska få besöka landet igen. För att ytterligare markera framförde Kinas utrikesminister Wang Yi sitt hopp om att Mongoliet nu ”lärt sig en läxa ända in i hjärtat”.
Att genom hot hindra möten med exilpolitiker är dock inte enda metoden som Kinas ambassad i Stockholm använder sig av för att förtrycka tibetaner i Sverige. Tidigare i år rullades en spionskandal upp, som jag skrev en artikel om i magasinet Fokus med rubriken ”Kinesiska buren”.
Säkerhetspolisen hade då gripit en tibetansk man som under en längre tid samlat information om ”den tibetanska miljön i Sverige”, som sedan lämnades över till Kinas ambassad i Stockholm.
Denna verksamhet kallas ”flyktingspionage”, och är något som Kina bedriver mot tibetanska och muslimska minoriteter i flera länder. Med en kombination av belöningar och hot mot familjemedlemmar som bor i Kina, tvingas individer av tibetansk börd att lämna information till kinesiska tjänstemän.
Vid ett liknande fall 2010 utvisades en kinesisk diplomat och en underrättelseagent som verkat i Sverige med anställning som journalist vid Kinas statliga medier som täckmantel.
De båda hade bedrivit flyktingspionage mot svenska medlemmar den förtrycka muslimska minoriteten uigur i västra Kina. En uigurisk man med svenskt medborgarskap dömdes samtidigt till 16 månaders fängelse för att mot betalning ha lämnat uppgifter till de kinesiska tjänstemännen.
Det är givetvis inte acceptabelt att världens största diktatur ska hota riksdagsledamöter eller spionera på invånare i Sverige. Detta måste uppmärksammas av media och civilsamhälle innan situationen blir lika allvarlig som i Australien.
Men samtidigt har vi delvis oss själva att skylla. Då ministrar och regeringsföreträdare låter sig påverkas av rädsla för att det ekonomiska samarbetet med Kina ska skadas, så förstår den kinesiska regimen självklart att den har vår regering åtminstone halvvägs lindat kring sitt finger.
En längre intervju med Lobsang Sangay utan betalvägg finns att läsa via OmVärldens hemsida.
