OBS: Inlägget presenteras i samarbete med Nya Nätcasinon
I dag antog Kinas parlament en lag som innebär 15 dagars frihetsberövande för de invånare i Hongkong och Macao som visar ”bristande respekt” för den kinesiska nationalsången.
Lagen är bara det senaste av många steg i ledet från Pekings håll för att minska de fri- och rättigheter som garanteras enligt Hongkongs grundlag. Detta gör det relevant att bjuda på utdrag från kapitel 8 i min förra bok ”Det nya Kina”.
Kapitlet har nämligen rubriken ”Taiwan och Hongkong”, och behandlar relationen mellan dessa två områden och regimen i Peking.
När Hongkong överlämnades till Kina 1997 så förhandlades ”Basic Law” fram tillsammans med Storbritannien. Denna Hongkongs nya grundlag gjorde gällande att stadens invånare skulle fortsätta åtnjuta en rad rättigheter som inte existerar på det kinesiska fastlandet.
Under de senaste åren har Kina i allt större utsträckning dock ignorerat Hongkongs rätt till självbestämmande, och tidigare i år avfärdade dess utrikesministerium Basic Law rakt av som ett historiskt dokument utan relevans.
Detta kommer ha stor inverkan på den unika kulturella identitet som format Hongkong när staden var avskild från Kina:
Hongkong var förvisso aldrig heller någon demokrati under brittiskt styre. Men staden åtnjöt icke desto mindre mötesfrihet, pressfrihet och akademisk frihet. Globalisering, språkkunskaper och ett dynamiskt kulturellt utbyte med omvärlden skapade även en lokal populärkultur med filmer och musik som åtnjuts av kineser världen över. Hongkongs särskilda status under brittiskt styre innebar vidare att staden – i stor kontrast till Kina och många grannländer – vid överlämnandet hade några av världens bästa universitet, mest stabila juridiska institutioner och en effektiv förvaltning relativt befriad från korruption. Många invånare ser nu med fasa på det politiska systemet i Kina och känner att det egna samhället utvecklas i samma riktning.
Hongkongs blomstrande civilsamhälle har vid flera tillfällen sedan 1997 begett sig ut på gatorna för att vissa sitt missnöje mot beslut som regimen i Peking velat påtvinga staden.
2003 protesterade en halv miljon invånare mot en omdiskuterad säkerhetslag som skulle inskränka flera viktiga rättigheter. 2012 föreslogs även en ändring i läroplanen vid Hongkongs grundskolor som skulle inkludera ”moralisk och patriotisk utbildning”, i syfte att lära eleverna att älska Kinas kommunistparti.
Såväl säkerhetslagen som utbildningsplanerna fick läggas på hyllan tack vare folkligt missnöjesuttryck. Förutom politiska frågor så finns även en stor besvikelse över hur ekonomin utvecklats sedan överlämningen till Kina.
Även om BNP har ökat, så har tillväxten främst kommit vissa samhällsgrupper till gagn vilket jag skriver närmare om i min bok:
Många hongkongbor är också missnöjda över den ekonomiska utvecklingen sedan 1997. Stadens gini-koefficient, ett internationellt vedertaget mått för klass- och inkomstskillnader, har ökat dramatiskt på senare år och är nu högre än i någon annan utvecklad ekonomi. Det senaste årtiondet har Hongkongs fastighetspriser tredubblats medan inkomstökningen under samma period blott varit tre procent. Frustrerade invånare kopplar, med rätt eller orätt, samman denna utveckling med de allt närmare ekonomiska banden till Kina. Redan 2005 gick Kina om USA som den största destinationen för Hongkongs export, och i dag sker över hälften av stadens handel med det kinesiska fastlandet. Kinesiska företag tar också allt större andelar inom områden som finans, energi, fastigheter, byggsektorn och introduktioner på Hongkongs börsindex.
Exempelvis stod kinesiska byggfirmor för mindre än 15 procent av kontrakten till Hongkongs allmänna byggprojekt vid mitten av 1990-talet, men nu är andelen över en tredjedel. I utbyte har många aktörer från Hongkongs affärselit tillåtits bli medlemmar i folkets rådgivande konferens, en av Kinas viktigaste politiska instanser som årligen sammanträder i Peking tillsammans med den nationella folkkongressen. (Även Leung Chun-ying var medlem där innan han blev Hongkongs regeringschef.) Medlemskapet ger större tillgång till den kinesiska marknaden. Som en konsekvens är de fyra familjer som kontrollerar stora delar av Hongkongs ekonomi i dag rikare än någonsin, med tillgångar som uppskattas till 1 500 miljarder kronor.
Det sammantagna missnöjet ledde som bekant till den så kallade ”paraplyrevolutionen” hösten 2014, som lamslog delar av staden under 79 dagar.
Sedan dess är kommunistpartiet medvetet om att delar av stadens invånare inte alls är glada över hur staden i dag styrs; i synnerhet inte att situationen vad gäller exempelvis yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allt större utsträckning påminner om förhållandena i Kina.
Detta försöker man alltså ”motverka” genom nya lagar som gör det straffbart att inte respektera Kinas nationalsång. Samt genom att kidnappa kulturarbetare som den svenska förläggaren Gui Minhai, eller retroaktivt fängsla aktivister som var inblandade i demonstrationerna 2014.
Dessutom har den Hongkongs nya regeringschef Carrie Lam gett tydliga signaler om att såväl den ovannämnda säkerhetslagen som ”patriotisk och moralisk utbildning” i grundskolorna kommer införas de kommande åren.
Samtidigt, på andra sidan sundet, hade civilsamhället i Taiwan mycket större framgångar med liknande protester våren 2014. Landets president Ma Ying-jeou avslöjade då planer på att anta ett omfattande frihandelsavtal som skulle ge Kina större inflytande över Taiwans ekonomi.
Redan dagen efter att detta blev känt så stormades Taiwans parlament av studenter, akademiker, aktivister och andra aktörer från civilsamhället. Efter tre veckors ockupation trots polisvåld, så lovade Ma att skrota avtalet.
Detta ledde även till att hans parti Kuomintang förlorade makten i det följande presidentvalet 2016. Taiwan var nämligen sedan ett par årtionden tillbaka en av Asiens mest välfungerande demokratier, vars bakgrund jag skriver om i boken:
1987 – två år innan massakern vid Himmelska fridens torg – lyfte Chiang Kai-sheks son det undantagstillstånd som rådde på Taiwan sedan 1949. Landets invånare började nu åtnjuta yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Ett civilsamhälle tilläts ta form och Taiwan förvandlades helt utan större våldsamheter från diktatur till demokrati. Kuomintang vann landets första presidentval 1996 med bred marginal. Men år 2000 knep Democratic Progressive Party segern, varpå den kontroversielle partiledaren Chen Shui-bian blev president och därmed bringade ett drygt halvsekel av oavbrutet Kuomintang-styre till ända.
Democratic Progressive Party (DPP), som styrde landet 2000-2008, kom alltså åter att vinna valet 2016 efter åtta år med Kuomintang vid rodret. Nu styrs landet istället av DPP:s kvinnliga president Tsai Ing-wen.
Kina har tidigare flera gånger försökt påverka valutgången i Taiwan. Nu ägnade man sig främst åt att framföra olika slags hot mot den nya administrationen, vars politik går ut på att behålla avståndet till Kina genom att även utveckla ett större politiskt och ekonomiskt samarbete med andra länder. Men den nya regeringen vägrar ge vika för hoten:
Efter installationstalet hotade Kinas myndigheter att klippa kontakten med Taiwan. En statlig tidning med nära band till Xinhua beskrev Tsai som en extremist oförmögen att styra Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn, vilket skulle göra henne extra ”känslomässig”. I en artikel författad av en inflytelserik militär akademiker sades det även att Tsais ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på. Tsai gavs epitetet ”singelkvinnepolitikern”, men påhoppen slutade inte vid hennes kön. Tsai beskylldes även vara lojal mot Japan eftersom hennes far reparerade japanska flygplan då Japan ockuperade Taiwan under andra världskriget – dessutom har hon en god relation med den japanska premiärministern Shinzo Abe och gillar risbollar(!)
(…)
Democratic Progressive Party menar istället att Taiwans framtid måste bestämmas av öns egen befolkning. I juni 2016, på årsdagen för massakern vid Himmelska fridens torg, uttryckte Tsai dessutom förhoppningar om att Taiwans demokrati kan tjäna som ett lärande exempel för Kina. I ett meddelande riktat till Kina sade hon att ”demokrati är någonting bra och fint” som landets myndigheter inte behöver vara rädda för. I Peking ses denna retorik snarast som tecken på steg mot taiwanesisk självständighet, vilket kommunistpartiet har lovat att svara på med militära medel.
Just krigshotet har blivit väldigt påtagligt under det senaste året. Att införliva Taiwan med Kina är en av de viktigaste punkterna på president Xi Jinpings nationalistiska agenda, och han har flera gånger sagt att ”Taiwan-frågan” måste lösas nu snarare än att lämnas över till nästa generation.
Många analytiker anser att risken för antingen en kinesisk blockad eller attack mot Taiwan kommer öka och vara särskilt stort kring år 2020, om DPP vinner valet på Taiwan även då.
Samtidigt som Kina har ekonomisk och militär makt nog att hota och implementera tuffa repressalier på de grupper i Taiwan och Hongkong som motsätter sig kommunistpartiets ökande inflytande, så verkar regimen i Peking samtidigt med tiden emot sig.
I såväl Taiwan som Hongkong är det nämligen den yngre generationen som tar klart störst avstånd från Kina. De har istället utvecklat en egen kulturell identitet baserad på öppenhet, tolerans och rättigheter som kommunistpartiet nu vill ta ifrån dem.
För att läsa mer om detta, samt bakgrunden till motsättningars i Hongkong och Taiwan, beställ genast ”Det nya Kina” från exempelvis Bokus (217 kronor) eller Adlibris (217 kronor). Tack!
