Jojje OlssonDe senaste veckorna har omvärlden fasats över det etniska våld som äger rum mot minoriteten rohingya i norra Burma. Över 400 000 personer har flytt över gränsen till Bangladesh, efter att den burmesiska militären bränt flera byar och urskillningslöst dödat såväl kvinnor som barn genom allehanda grymma metoder.
Motsättningar har länge existerat i delstaten Rakhine, eftersom Burmas hybridregim inte anser att de rohingyas som bor där tillhör den burmesiska befolkningen. Denna minoritet har länge levt i fattigdom och utsatthet, men det är först nu som våldet nått proportioner av en etnisk rensning.
Många frågar sig varför detta sker just nu. En del av svaret sägs vara att förtrycket lett till att en mindre motståndsrörelse formats i regionen, som tidigare i sommar attackerade burmesiska posteringar med knivar och spjut.
Men det finns också en annan förklaring relaterad till kinesiska investeringar, som bland annat Huffington Post framhåller. Tidningen citerar uppgifter om att marken i området bland annat ska upplåtas till en djupvattenhamn och en industripark, vars kostnad på cirka 100 miljarder kronor finansieras med kinesiska pengar.
Huffington Post understryker att Burmas generaler även tidigare har jagat bort invånare från olika områden för att säkra utländska investeringar, och därmed kunna berika sig själva:
China-funded development projects in Myanmar would be key links in Beijing’s Belt and Road Initiative. So the land freed by the radical expulsion of the Rohingya might have become of interest to the military and its role in leading economic development around the country.
Religion may be functioning as a veil that military leaders can use to minimize attention on the land-grabbing aspect of this economic development part of their agenda. This is new in Rakhine, but it has happened in many other parts of Myanmar. For two decades, the military has controlled land allocation to national and foreign actors.
Tidigare i år rapporterade exempelvis New York Times om hur ett dammbygge i Burma som skedde med kinesiska pengar, lett till att tusentals jordbrukare tvingats lämna sina marker, ofta helt utan kompensation.
Utrensningen i Rakhine är dock mycket mer omfattande än tidigare liknande fall, vilket kan ha att göra med storleken på investeringarna. De kinesiska pengarna är en del av president Xi Jinpings prestigeprojekt ”den nya sidenvägen”, som innefattar infrastrukturprojekt i regionen för otaliga hundratals miljarder kronor.
Huffington Post påpekar mycket riktigt att kinesiska företags närvaro i Burma ökat betydligt sedan den nya sidenvägen lanserades 2013:
Chinese enterprises, mostly state-owned, have been key developers in Myanmar for years. And Beijing’s influence is growing. For example, Beijing is a major backer of the controversial $3.6 billion Myitsone Dam project in northern Myanmar, which threatens to upset fishing industries and displace thousands of people. China is also a key actor in the timber industry in Myanmar’s vast forests. Over a million acres of forest land are being lost every year in recent years; a third of these forests is now gone.
Tidningen noterar även att aspekten med kinesiska pengar inte har getts särskilt stort utrymme i rapporteringen om Rakhine, utan att fokus främst har legat på att de rör sig om ren och skär religiös förföljelse.
Men om utrensningarna istället främst handlar om att locka investeringar, så kan det även delvis förklara tystnaden från den tidigare fredspristagaren och nu burmesiska ledaren Aung San Suu Kyi.
Pengarna skulle kunna öka hennes popularitet i och med potentiell ekonomisk utveckling, må vara på bekostnad av en av landets cirka 130 etniska minoriteter som majoritetsbefolkningen ändå har hetsats till att avsky.
