Utdrag frÄn min bok, kapitel 4

24 augusti, 2017

Jag har tidigare hĂ€r publicerat utdrag frĂ„n kapitel i min senaste bok ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, vilket jag nu tĂ€nkte fortsĂ€tta med innan min kommande bok Ă€r fĂ€rdig. I dag har turen kommit till kapitel 4, som har rubriken ”Kampen om kulturen”.

Detta Àr ett av bokens lÀngsta kapitel, som börjar med att visa president Xi Jinpings hÄrda linje vad gÀller tt kontrollera sÄvÀl kulturliv och historieskrivning i Kina:

I ett internt tal vid slutet av 2012 – vars innehĂ„ll senare lĂ€ckte ut – sade Xi Jinping att Sovjetunionens kommunistparti föll samman pĂ„ grund av att man i Sovjet började vackla vad gĂ€llde ”ideal och tro”, vilket i sin tur berodde pĂ„ att Stalin och Lenin ifrĂ„gasattes. I slutĂ€ndan var ingen ”man nog” att stĂ„ upp emot förĂ€ndringarna i det sovjetiska samhĂ€llet, menade Xi, och garanterade att samma misstag inte kommer att begĂ„s i Kina sĂ„ lĂ€nge han sitter vid makten. Samtidigt sade Xi ocksĂ„ att Kina aldrig fĂ„r ”ge upp marxism-leninism eller Mao Zedongs tankesĂ€tt”, för dĂ„ riskerar kommunistpartiet att förlora det fundament som utgör grunden för dess styre.

Xi Jinping Ă€r de facto lĂ„ngt mer kĂ€nslig Ă€n sina föregĂ„ngare vad gĂ€ller att diskutera Kinas historia. Redan 1981 fastslog Deng Xiaoping att Mao Zedongs livsverk hade varit ”70 procent rĂ€tt och 30 procent fel”. I december 1993, pĂ„ sjĂ€lva 100-Ă„rsdagen av den framlidne diktatorns födelsedag, pĂ„pekade president Jiang Zemin att Mao Ă€ven gjort sig skyldig till flera misstag. Under förre presidenten Hu Jintao blev det exempelvis allt mer tillĂ„tet att kritisera inte bara kulturrevolutionen, utan Ă€ven Maos ansvar för denna förödande politiska kampanj. Vid Maos 120-Ă„rsdag i december 2013 klargjorde Xi istĂ€llet att ”partiet alltid kommer hĂ„lla Maos fana högt”.

Att censurera internet och förbjuda vissa utlÀndska böcker och filmer Àr givetvis tvÄ metoder för att kontrollera innehÄllet i den kultur som Kinas invÄnare tillÄts konsumera.

Men ”urvalet” börjar redan tidigare Ă€n sĂ„. Sedan Xi Jinping blev president 2013 har propagandan stĂ€rkts vid landet lĂ€rosĂ€ten:

Utbildning Ă€r en av de kinesiska myndigheternas viktigaste instrument för att fĂ„ landets invĂ„nare att anamma denna vĂ€rldsbild. DĂ€rför uppmanade Xi Jinping i december 2014 till en mer omfattande ”ideologisk guidning” vid Kinas universitet. Statlig media rapporterade brett om hur presidenten efterlyste mer utrymme för studier av marxism, och citerades sĂ€ga att kommunistpartiets ”ledarskap och guidning” mĂ„ste förbĂ€ttras genom att stĂ€rka det ”ideologiska och politiska arbetet” vid landets lĂ€rosĂ€ten. Universiteten beordrades vidare att ”kultivera och praktisera socialistiska kĂ€rnvĂ€rderingar” inom utbildningen. Signalpolitik Ă€r ryggraden i Kinas politiska system. DĂ€rför upprepades presidentens ord mĂ„naden dĂ€rpĂ„ i det inflytelserika partimagasinet Qiushi – vars namn ironiskt nog betyder ”söka sanningen” – som anklagade flera universitetsprofessorer för att ”sprida vĂ€sterlĂ€ndska vĂ€rderingar”. En högt uppsatt partitjĂ€nsteman skrev i magasinet om nödvĂ€ndigheten att utarbeta en standard som förbjuder högskolelĂ€rare frĂ„n att sprida sĂ„dana vĂ€rderingar, eller frĂ„n att ”förtala vĂ„r kommunistiska ideologi”, ens pĂ„ mikrobloggar eller andra digitala plattformar.

OcksĂ„ Kinas utbildningsminister Yuan Guiren fattade snart vinken, och kallade i januari 2015 till en konferens för att implementera en rad nya direktiv inom landets högre utbildning. ”LĂ„t aldrig lĂ€roböcker som upplyfter vĂ€sterlĂ€ndska vĂ€rderingar fĂ„ nĂ„gon plats i vĂ„ra klassrum!” dundrade ministern pĂ„ konferensen, och sade vidare att Ă€ven verk som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen” ska förbjudas vid Kinas alla skolor. Ministern talade ocksĂ„ om internet som ett hot mot hela nationen, eftersom ”utlĂ€ndska fientliga aktörer” anvĂ€nder nĂ€tet för att infiltrera utbildningsinstitutioner i hela Kina. FrĂ„n och med nu ska undervisningen istĂ€llet fokusera pĂ„ ”Xi Jinpings tankar”. I en retorik som gav genljud frĂ„n Mao Zedongs dagar, rapporterade statlig media frĂ„n konferensen om den nya ambitionen att ”introducera generalsekreterare Xi Jinpings ord i vĂ„rt utbildningsmaterial, vĂ„ra klassrum och vĂ„ra huvuden”.

HĂ€ndelserna Ă€r sĂ€rskilt intressanta med tanke pĂ„ att Yuan Guiren bara ett par Ă„r tidigare sagt att Kinas utbildningssystem ”inte har nĂ„got att frukta” frĂ„n vĂ€sterlĂ€ndska idĂ©er eller metoder.

I boken ges exempel pĂ„ detta i och med policydokument som ”dokument nummer 9” vilket framhĂ„ller akademisk frihet som ett av de frĂ€msta hoten mot Kinas stabilitet, samt ”dokument nummer 30” som ger mer detaljerade instruktioner om hur universitet och andra kulturella institutioner ska ”rensas pĂ„ liberala idĂ©er inspirerade av vĂ€st”. (Detta dokument framhĂ„ller Ă€ven kritik mot Mao Zedong som ett hot mot kommunistpartiets överlevnad.)

Kapitel 4 gÄr sedan vidare med att förklara hur samma riktlinjer appliceras pÄ Kinas kulturliv i stort. De allt strÀngare restriktionerna för media, filmer, böcker, och tv-serier listas och förklaras.

Det förklaras Àven hur kinesiska myndigheter lyckas diktera innehÄllet i den utlÀndska kultur som tillÄts komma in pÄ den kinesiska marknaden, genom nÀrmast total kontroll över de inhemska distributionskanalerna:

Men ofta behöver Kinas myndigheter Àgna sig Ät vare sig hot eller kidnappningar för att utlÀnningar ska anpassa innehÄllet efter partiets smak. Liksom filmindustrin vÀxer Kinas bokindustri snabbt och Àr nu vÀrd cirka 70 miljarder kronor om Äret. Dessutom tillkommer cirka 20 miljoner engelska lÀsare Ärligen, vilket gör marknaden lukrativ Àven för utlÀndska aktörer. Nyckeln till lÀsarna hÄlls av cirka 600 kinesiska statliga förlÀggare, som alla tvingas undvika politiskt kÀnsliga Àmnen och historiska kontroverser. Dessa förlag Àr ett utmÀrkt verktyg för Kinas myndigheter att korrigera innehÄllet i all utlÀndsk litteratur som nÄr Kina. UtlÀndska förlag som vill Ät den kinesiska marknaden mÄste nÀmligen samarbeta med de inhemska kollegorna, och varje Är sÀljs tusentals utlÀndska titlar till de statliga förlagen. Innan publicering krÀver censurmyndigheten sedan ofta Àndringar som mÄnga utlÀndska författare inte kan godta. Exempelvis vÀgrade journalisten Evan Osnos slÀppa sin bok Age of Ambition (2014) i Kina sedan stycken om bland annat Liu Xiaobo och konstnÀren Ai Weiwei tagits bort. Osnos valde istÀllet att publicera boken i sin helhet pÄ Taiwan.

Men Peter Hessler och Michael Meyer Ă€r tvĂ„ exempel som tvĂ€rtom har tillĂ„tit censur av sina böcker i Kina, och framhĂ„ller att fler kollegor bör göra likadant. De bĂ„da menar att för mycket fokus lĂ€ggs pĂ„ vad som tas bort av censuren, och inte pĂ„ vad som finns kvar efter den. För censuren till trots sĂ„ innehĂ„ller mĂ„nga utlĂ€ndska böcker information och vinklar som annars aldrig skulle nĂ„ kinesiska lĂ€sare. Samtidigt Ă€r företeelsen med censurerade utlĂ€ndska böcker i Kina Ă€nnu mer utbrett Ă€n vad som Ă€r fallet med film, och i mĂ„nga fall har hela stycken tagits bort utan att författaren alls underrĂ€ttats. Fenomenet beskrivs i en PEN-rapport vid namn ”Censorship and Conscience” (2015), vars författare Alexa Olsen kritiskt kallar denna censur för ett ”nytt normaltillstĂ„nd”. Hon Ă€r överraskad att inte fler författare reagerar negativt, och misstĂ€nker att Kinas lukrativa marknad fĂ„r mĂ„nga utlĂ€nningar att acceptera censur som de aldrig skulle godta annorstĂ€des.

Samma tendenser ses pĂ„ Kinas attraktiva filmmarknad, dĂ€r protektionism regelbundet anvĂ€nds för att gynna inhemska produktioner. Av de flera hundra filmer som varje Ă„r visas pĂ„ vita duken i Kina tillĂ„ts bara 34 stycken utlĂ€ndska. (Innan 2012 var antalet blott 20, men ökade sedan nĂ„got pĂ„ grund av pĂ„tryckningar frĂ„n bland annat VĂ€rldshandelsorganisationen.) Detta ger inhemska filmbolag och regissörer en större del av kakan, samtidigt som biobesökarna ”skyddas” frĂ„n utlĂ€ndskt eller politiskt kĂ€nsligt innehĂ„ll. De 34 filmerna utses av Kinas censurmyndighet, vilket fĂ„tt mĂ„nga utlĂ€ndska producenter att anpassa innehĂ„llet för att öka möjligheten att nĂ„ in i Kinas vĂ€xande antal biosalonger. Trenden med att inkludera kinesiska skĂ„despelare eller miljöer i Hollywoodfilmer började kring 2010, och syftet med detta kunde tydligt ses i Iron Man 3 (2013), dĂ€r de kinesiska skĂ„despelarna Fan Bingbing och Wang Xueqi hade roller som klipptes bort i den internationella versionen. De fyra minuter som inkluderade Fan och Wang visades alltsĂ„ endast för biobesökare i Kina.

Vidare skrivs om hur kinesiska myndigheter pÄ senare Är har ökat sina anstrÀngningar för att exportera sin egen vÀrldsbild genom mÄlmedvetna och pÄkostade försök att sprida statlig media och statlig sanktionerad kultur till utlÀndska marknader:

Oktober 2011 höll Kinas centralkommittĂ© ett helt plenum med fokus pĂ„ kultur, som resulterade i mĂ„lsĂ€ttningen att ”bygga vĂ„r nation till en socialistisk kulturell supermakt”. Xi Jinping fortsatte pĂ„ det redan inslagna spĂ„ret. Ett av huvudĂ€mnena vid det viktiga tredje plenumet under Xi Jinping var just socialistisk kultur och soft power. Detta följdes vid slutet av 2013 upp med ett kollektiv studietillfĂ€lle för kommunistpartiets politbyrĂ„, ledd av Xi Jinping, med den vackert formulerade agendan: ”Bygg en kulturellt stark socialistisk nation, prioritera förbĂ€ttringen av en nationell kulturell soft power.” Vid mötet underströk presidenten vikten av att i utlandet framstĂ€lla Kina som en ”framstĂ„ende och civiliserad nation med en rik och harmonisk kultur”.

(
)

De statliga medierna Àr ett av de viktigaste verktygen för exporten av soft power, vilket förklarar de senaste Ärens dramatiska expansion av kinesisk media i utlandet. NyhetsbyrÄn Xinhua Àr den största och viktigaste organisationen för detta ÀndamÄl. Vid slutet av 2015 hade Xinhua cirka 3 000 anstÀllda, av vilka 400 var stationerade vid nÄgon av organisationens 170 utlandsbyrÄer. I den rena nyhetsrapporteringen blandas positiva rapporter om Kina ofta in nÀrmast förtÀckt av annat material. Till skillnad mot mÄnga utlÀndska konkurrenter sÄ Àr statliga Xinhua inte beroende av att gÄ med vinst. De kan ÀndÄ expandera med personal och nÀrvaro samtidigt som mÄnga mediaorganisationer i andra lÀnder tvingas till nedskÀrningar.

De ekonomiska svĂ„righeter som mĂ„nga vĂ€sterlĂ€ndska medier har upplevt sedan finanskrisen ses av Kinas myndigheter som ett utmĂ€rkt tillfĂ€lle att bryta vad man kallar ”det vĂ€sterlĂ€ndska monopolet” pĂ„ global nyhetsförmedling. Xinhua erbjuder nu material billigare Ă€n mĂ„nga konkurrerande nyhetsbyrĂ„er i vĂ€st, och har redan cirka 100 000 betalande prenumeranter i form av utlĂ€ndska medieorganisationer eller andra institutioner och organisationer. UtvecklingslĂ€nder utgör den frĂ€msta men inte den enda mĂ„lgruppen. VĂ„ren 2016 presenterades en dryg handfull samarbetsavtal mellan australiensisk media och statlig kinesisk media som Xinhua och partitidningar som China Daily och Folkets dagblad.

Och vad gĂ€ller utbildning sĂ„ försöker Kina Ă€ven pĂ„verka utlĂ€ndska universitet genom sĂ„ kallade ”Konfuciusinstitut”, som finansieras av kinesiska myndigheter. En noggrann bakgrund ges till dessa institut, vars ljusskygga aktiviteter lett till att flera av dem stĂ€ngts ner, Ă€ven i Sverige.

Flera exempel ges slutligen pÄ hur spridningen av Kinas vÀrldsbild och propaganda har varit relativt lyckad. Detta beror knappast pÄ förtrÀffligheten med kinesiska medier och filmer. utan snarare pÄ att sÄ mÄnga regeringar, organisationer och företag drar sig för att kritisera Kina av rÀdsla för ekonomiska repressalier eller att bli utestÀngda frÄn landets marknad.

Sveriges regering utgör hÀr inget undantag:

Egenintresse och dubbelmoral Ă€r inget som det rĂ„der brist pĂ„ i hanteringen med Kina. Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom frĂ€mst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att sĂ€ga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mĂ€nskliga rĂ€ttigheter med Kina. Men dĂ„ statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma Ă„r besökte Kina, vĂ€grade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrĂ„n TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstĂ„r att det Ă€r frestande att komma med sĂ„dana frĂ„gor och lista alla olika lĂ€nder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar pĂ„ en rak frĂ„ga om huruvida Kina Ă€r en diktatur.

Tidigare samma mĂ„nad hade hon dock inte haft nĂ„gra bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist pĂ„ mĂ€nskliga rĂ€ttigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sĂ€tta etikett pĂ„ lĂ€nder”. PĂ„ samma raka frĂ„ga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmĂ€nna val”. DĂ„ det gĂ€llde mĂ€nskliga rĂ€ttigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom Ă„ren diskuterat denna frĂ„ga med Kina, och ”kommer fortsĂ€tta med det pĂ„ ett sĂ€tt som passar bĂ„da lĂ€nder”.

MÄnga utlÀndska företag Àr villiga att gÄ Ànnu lÀngre vad gÀller strykningen medhÄrs av kinesiska myndigheter för att fÄ in filmer, böcker eller andra produkter pÄ den kinesiska marknaden..

För en utförlig beskrivning av Kinas ambition att kontrollera kulturen pĂ„ hemmaplan samt sprida denna till andra lĂ€nder, lĂ€s alltsĂ„ det cirka 50 sidor lĂ„nga kapitlet i min förra bok ”Det nya Kina”.

Boken kan köpas bland annat via Bokus (217 kronor) eller Adlibris (219 kronor).

Kinamedias nya artiklar direkt till din inkorg

Gör som 771 andra, prenumerera du med.

Lyssna pÄ Kinamedia: Nya kalla kriget

App Icon Apple Podcasts

Translate article