Jojje OlssonFörra veckan greps den svensk-turkiske journalisten och människorättsaktivisten Hamza Yalcin på Barcelonas flygplats när han skulle resa till London.
Gripandet gjordes efter att Turkiet utfärdat en efterlysning via Interpol. För oss som bevakar Kina är det inte svårt att följa den röda tråden i detta fall.
Sedan oroligheterna sommaren 2016 har Turkiets president Recep Tayyip Erdogan tagit landet i en oroväckande auktoritär riktning. Detta innebär samtidigt att Turkiet närmat sig andra odemokratiska stater, vilket beskrivs närmare av exempelvis Middle East Institute:
Since the failed coup attempt of July 15, 2016, Turkey has been looking east for new partners to decrease Ankara’s dependence on traditional Western allies.
(…)
Unquestionably, Russia has played the most influential role in Turkey’s strategic pivot of the past eight months. However, China also factors into Turkey’s eastward shift.
Despite China not being one of Turkey’s major trading partners in the 20th century, Sino-Turkish relations have grown significantly since Turkey’s Justice and Development Party (A.K.P.) came to power in 2002. At that time, bilateral trade was roughly $1 billion; last year that figure reached $27 billion.
Den politiska relationen mellan Turkiet och Kina har stärkts i takt med att det ekonomiska utbytet ökat. Detta kunde bland annat ses när de båda ländernas utrikesministrar förra veckan möttes, och Turkiet lovade att ”eliminera anti-kinesiska rapporter i media”.
De båda länderna har nämligen traditionellt en ansträngd relation, vilket främst beror på den turkiskspråkiga minoriteten uigur som befolkar Kinas nordvästra provins Xinjiang.
Förföljelsen av denna muslimska minoritetsgrupp har på senare tid trappats upp dramatiskt, vilket fått många uigurer att fly från Kina till Turkiet, där de ofta tillkännager den växande repressionen i nordvästra Kina.
Detta är inte bra för Kinas image, och att landets regering lovar ”eliminera” dessa rapporter hjälper givetvis Kina på traven. I utbyte är Kina beredda att hjälpa Turkiet att jaga dissidenter, just som Kina hjälpt flera andra diktaturer att övervaka och förtrycka sina aktivister.
Nu kommer vi till det riktigt intressanta. För sedan i slutet av förra året har Interpol en kinesisk ordförande vid namn Meng Hongwei, som tidigare varit vice ordförande för Kinas fruktade säkerhetsministerium.
Detta är helt i linje med Kinas anspråk på större utrymme i internationella organisationer. Problemet är bara att Internpol under Mengs ledning blivit ett verktyg för kinesiska myndigheter. Internationella efterlysningar har utfärdats mot flera tjänstemän som flytt Kina, eller individer som på annat vis hamnat i problem med landets regim.
Om det går det att läsa mer utförligt bland annat i artiklarna ”Interpol Is Helping Enforce China’s Political Purges” (Foreign Policy) och ”Red alert: Doubt is lingering over Interpol’s Chinese boss ahead of Beijing meet” (South China Morning Post).
När Turkiet har hört av sig Interpol, är det högst sannolikt att dess kinesiska ledning godkänt Hamza Yalcins efterlysning i ljuset av de närmare relationerna mellan enpartistaten Kina och det allt mer auktoritära Turkiet.
Kina har nämligen under årets gång upprepade gånger använt sitt växande inflytande i internationella organisationer för egna politiska syften. Exempelvis stängde Världshälsoorganisationen för första gången på nästan ett årtionde ut Taiwan från det årliga mötet World Health Assembly.
Även Världshälsoorganisationen leds numera av en kinesisk tjänsteman, och det är allmänt vedertaget att Taiwan stängdes ute för att landets nya demokratiskt valda regering är negativt inställd till en återförening med Kina. (För fler liknande exempel, läs min artikel ”China is Demoting Human Rights at the UN”.)
I dag skriver journalisterna Kurdo Baksi och Murat Kuseyri en debattartikel i tidningen Journalisten med uppmaningar till svenska myndigheter att agera snabbt och kraftfullt för att få Yalcin fri, innan han utvisas till Turkiet.
Gott så, de har de båda alldeles rätt i. Men det är även viktigt att förstå hur Yalcin här är en bricka i ett storpolitiskt spel, och att en efterlysning av honom kanske inte hade godkänts om Interpols ordförande inte var en tjänsteman från Kinas kommunistparti.
Kina har under de senaste åren utvecklats i helt fel riktning vad gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Men om vi ända samtidigt ger in för de kinesiska kraven på större utrymme i internationella organisationer, ja då måste vi även räkna med att dessa riskerar bli instrument för Kinas regim.
