Jojje OlssonInnan Hongkong överlämnades från Storbritannien till Kina, förhandlade de båda länderna fram ett avtal vid namn Sino-British Joint Declaration. Avtalet ingicks 1984 men trädde i kraft först 1 juli 1997, alltså dagen då den gamla kronkolonin hamnade under kinesiskt styre.
Avtalet låg till grund för frasen ”ett land, två system”, med löfte om att Hongkongs politiska system ska bevaras och medborgerliga rättigheter garanteras fram till år 2047.
Enligt Basic Law – Hongkongs nya konstitution – skulle stadens invånare därmed även i fortsättningen åtnjuta yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, fristående rättsväsende och en rad andra rättigheter som inte existerar på det kinesiska fastlandet. Vidare var det det uttalat mål i Basic Law att stadens regeringschef ska väljas genom allmän rösträtt.
Kinesiska myndigheter har dock vid flera tillfällen brutit mot avtalet. Ett exempel är Pekings inblandning i valet av ny regeringschef, som utlöste ”Occupy Central” i Hongkong hösten 2014. Ytterligare ett exempel är kidnappningarna av den svenska förläggaren Gui Minhai och hans fyra kollegor, för att innehållet i deras bokaffärer ogillades av det kinesiska ledarskapet.
Men nu har Kina gått ett steg längre ändå. För under president Xi Jinpings besök i Hongkong förra veckoslutet, i samband med 20-årsdagen för stadens överlämnande till Kina, förklarade det kinesiska utrikesministeriet att avtalet man ingick 1984 nu inte längre gäller. Bland annat South China Morning Post uppmärksammar uttalandet:
The Chinese Foreign Ministry has declared the Sino-British Joint Declaration, that laid the groundwork for Hong Kong’s handover, a “historical document that no longer has any realistic meaning”, after Britain and the United States spoke of the binding effect of the 1984 treaty on China and the city.
Ministry spokesman Lu Kang hit back at remarks from the two countries on Friday, hours after they issued statements on the political condition of the city, as it marks 20 years since that handover, from British rule to Chinese.
“Now that Hong Kong has returned to the motherland for 20 years the Sino-British Joint Declaration, as a historical document, no longer has any realistic meaning,” Lu was quoted by Xinhua as saying at a press conference.
Vid samma presskonferens sade Lu Kang vidare att avtalet inte längre på något vis är bindande för Kina, samt att ingen utomstående har rätt att kommentera vad som är positivt och inte gällande Hongkongs utveckling.
Efter bara ett par timmar kom ändå ett svar från Storbritannien, som sade att Sino-British Joint Declaration är precis lika giltigt i dag som för 30 år sedan, särskilt eftersom det handlar om ett internationellt diplomatiskt dokument som registrerades vid Förenta Nationerna.
Utrikesministeriets talman Lu Kang lät under fredagen en samlad presskår veta att avtalet Kina ingick med Storbritannien över Hongkong inte längre är någonting värt.
Den brittiska utrikesministern Boris Johnson hade dagen innan Lu Kangs presskonferens sagt att den höga graden av självstyre, som Kina lovade Hongkong i och med avtalet och Basic Law, ligger bakom stadens framgångar.
Men även detta till synes försiktiga uttalande möttes av ett skarpt avfärdande från kinesisk håll, vilket The Guardian uppmärksammar i en artikel med rubriken ”China attacks Boris Johnson over ’incorrect’ views on Hong Kong”:
Speaking to reporters in Beijing, the foreign ministry spokesperson Lu Kang attacked Johnson’s comment as “incorrect” and misplaced. “Hong Kong is a special administrative region of China, and therefore Hong Kong affairs are China’s internal affairs,” Lu said, according to Xinhua, China’s official news agency.
According to Xinhua, Lu said Hong Kong’s success “had already been proven during the 20 years since its return to China, and outsiders should not make incorrect remarks regarding that”.
Xinhua made it clear that Lu’s comments were made in direct response to Johnson’s statement and a more strongly worded US statement about “infringements of civil liberties [and] intrusions on press freedoms” in Hong Kong.
Som The Guardian påpekar så uppmärksammade även USA, EU och andra aktörer förra veckan hur Kina på flera punkter har brutit mot det avtal man ingick 1984, samt understrukit faktumet att det inte går att lämna ett internationellt avtal av denna omfattning helt utan vidare.
Det står nu helt utom tvivel att Kina endast har för avsikt att följa internationella lagar eller avtal så länge man själv tjänar på det. Detta kan – och borde – användas emot Kina, särskilt som landet rättfärdigar många av sina egna territoriella krav på ”historiska dokument” som är ännu äldre än Sino-British Joint Declaration.
Detta påpekade exempelvis India Times i dag med anledning av en gränstvist länderna emellan:
“In this context, for Beijing to cite an 1890 colonial-era agreement on Sikkim makes little sense other than to confound the real issue at stake.That colonial-era accord is of no direct relevance to China’s road building through Doklam,“ Chellaney said.
The citing of the 1890 Sikkim-Tibet agreement is interesting as it coincides with the disdain expressed by Beijing for the 1984 Sino-British accord, which paved the way for Hong Kong’s handover in 1997, saying that it no longer had binding power.
In the case ofthe disputed South China Sea too, where again Beijing has made a sweeping claim on close to 85% of its waters, Beijing has cited “historical rights“ for political purposes.
Och vad gäller just Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet, så vägrade landet som bekant att acceptera de internationella lagar om havsrätt som man tidigare ratificerat, eftersom man ogiltigförklarade Haagtribunalens utfall förra sommaren om att dessa territoriella krav saknar såväl laglig som historisk grund.
Kinas växande tendens att endast följa avtal och regler när det passar kommer vidare sannolikt fungera som en varning för länder som överväger att ingå avtal med Peking.
I dag skriver exempelvis Taiwan Sentinel att fredagens uttalande blott är en påminnelse att internationella avtal som ingås med Kina ofta inte är värda mer än pappret de är skrivna på, och ytterligare minskar Taiwans aptit för en återförening med Kina:
Self-assured, expansionist and increasingly hubristic, Beijing now feels confident it can rewrite the rules — rewrite history, even — as it sees fit and do so with impunity. Besides sending a chilling signal to those in the Special Administrative Region who continue against all odds to aspire to democracy and rule of law, this development should make governments worldwide wary of signing any agreements with China lest the latter decide at some point in future that it is not bound by their stipulations.
(…)
Besides serving as a warning to states, like Canada, that are considering entering into treaties and agreements with China, Friday’s bombshell should dispel any notion, if such notions still exist today, that “one country, two systems” is a formula that Beijing would honor should it ever be applied to the “peaceful unification” of Taiwan.
För den som vill ha mer bakgrund och fakta angående Hongkongs överlämning till Kina 1997 och stadens utveckling sedan dess, rekommenderas ”HONGKONG – 20 år av kinesiskt styre” i förra numret av Amnesty Press.
Det är en av de längsta och mest utförliga artiklarna i ämnet på svenska, som dessutom är gratis att läsa på nätet.
