Jojje OlssonI dagens Expressen finns en artikel av mig inför statsminister Stefan Löfvens resa till Kina nästa vecka. Resan är – givetvis – främst inriktad på handel och ekonomiskt utbyte.
Detta sker alltså samtidigt som Kina har hållit en svensk medborgare fängslad utan rättegång i 620 dagar. I ineldningen av artikeln skriver jag att detta knappast hade accepterats om det handlat om något annat land:
Föreställ er att ryska säkerhetsagenter kidnappar en svensk förläggare på semester i Spanien, för att han publicerat böcker som ogillas av Vladimir Putin. Föreställ er sedan att förläggaren hålls fängslad i över 600 dagar utan rättegång, berövad möjligheten att träffa vare sig familj eller advokater. Föreställ er slutligen att Sveriges statsminister åker till Ryssland med en näringslivsdelegation, utan att ta upp fallet när han träffar den högsta politiska ledningen i Moskva.
Om Ryssland byts ut mot världens största handelsnation Kina så är detta exakt vad som sker. För när Stefan Löfven besöker Kina på måndag är det 620 dagar sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter i sin thailändska semesterbostad. Med på resan är flera statsråd samt en näringslivsdelegation som är en del av regeringens exportfrämjande satsning “Team Sweden”. Löfven ska även tala vid World Economic Forum. Det handlar alltså om en ren affärsresa.
Artikeln innehåller även kommentarer från Utrikesdepartementets kansliråd. Han säger att Sverige ser allvarligt på fallet, men vill inte ge något rakt svar på huruvida Löfven eller någon annan i delegationen avser ta upp fallet med Gui Minhai under resan till Kina.
Jämförelser är här relevant. För den brittiska regeringen reagerade starkare när Kina även kidnappade Gui Minhais kollega som hade brittiskt pass. Och vad gäller journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som fängslades i Etiopien 2011, så behandlade Sverige efter ett par månade fallet som en politisk snarare än en konsulär fråga:
Aktivisten Peter Dahlin – den andre svensken som tvingats “erkänna” på CCTV – ifrågasätter hur Sverige kan behandla en illegal kidnappning i ett tredje land som en konsulär fråga. När Gui Minhais kollega Lee Bo kidnappades hösten 2015 utmanandes Kina öppet av Storbritannien, eftersom Lee Bo hade brittiskt pass. Utrikesministern klargjorde offentligt att det handlade om en allvarlig överträdelse, och stod vid Lees sida trots att även han tvingats avsäga sig sitt brittiska medborgarskap. I dag är Lee Bo en fri man.
I sin bok “Tyst diplomati” (2014) berättar Jens Odlander, Sveriges tidigare ambassadör i Etiopien, hur fängslandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson först behandlades som ett konsulärt ärende, men efter några månader gjordes till en storpolitisk fråga då den tysta diplomatin inte gav önskat resultat. I dag är även Schibbye och Persson fria.
Men vad gäller Kina – som är en viktigare och mer lättretad handelspartner än Etiopien – så verkar svenska myndigheter inte vara beredda att sätta samma press för att sätta sin medborgare fri.
Artikeln innehåller även en kommentar från Guis dotter Angela Gui, som tycker att det efter drygt 600 dagar är dags att ta upp hennes fars fall i officiella sammanhang.
Varken hon eller Utrikesdepartementets kansliråd har sett något livstecken från Gui Minhai sedan i september i fjol, och tidigare i år ifrågasatte den kinesiska författaren om Gui ens är vid liv längre.
Men kommer det talas officiellt om Gui Minhai nästa vecka? Tveksamt. I en videointervju med Nerikes Allehanda ville Stefan Löfven inte svara på huruvida han avser ta upp Guis fall under sin resa till Kina.
Och i en lång artikel i Sydsvenskan nämner handelsminister Ann Linde – som är med på resan till Kina – termen ”mänskliga rättigheter” två gånger, och ”Gui Minhai” noll gånger.
Läs hela min artikel här nedan, i större version via Scribd eller på Expressens hemsida.
