Jojje OlssonTidigare denna vecka avslutades det största forumet hittills för Kinas nya sidenväg, då Kinas president Xi Jinping i hjärtat av Peking tog emot 29 statsöverhuvuden och ännu fler delegationer, från såväl USA och Storbritannien som Nordkorea.
Den nya sidenvägen – eller ”One Belt One Road” (OBOR) – är Xi Jinpings personliga prestigeprojekt som lanserades redan 2013, och har som mål att liva upp den gamla handelsvägen genom ett nät av järnväg, bilvägar, hamnar, flygplatser och gasledningar.
Media världen över har fyllts av överväldigande rapporter om projektets storlek och ambition; Kina har skjutit till otroliga 8 000 miljarder kronor i finansiering, främst för att utveckla infrastrukturen i 65 länder, ofta fattiga nationer i Sydostasien, Centralasien och Mellanöstern.
Under det gångna forumet i Peking höll Xi Jinping givetvis tal, där han utmålade OBOR som ännu ett bevis på Kinas hängivenhet inför globalisering, och uppmanade andra länder att ”se på omvärlden inkluderande”.
Det råder ingen tvekan om att OBOR kan förse underutvecklade ekonomier med välbehövlig infrastruktur och arbetstillfällen. Bland annat Storbritanniens utrikesminister Philip Hammond har uttryckt förhoppningar om att projektet kan höja livskvaliteten för 70 procent av världens befolkning.
Men samtidigt brottas OBOR med flera problem, och under den senaste veckan har projektet också drabbats av en rad bakslag. Då bekymren inte rapporteras lika flitigt som alla de tusentals miljarder kronor som ska satsas, så tänkte jag här nedan sammanfatta några av problemen.
Xi Jinping axel mot axel med Putin och Erdogan under helgens forum i Peking. Sidenvägens kritiker pekar ut brist på transparens och risk för korruption som klara inslag då Kina lånar ut hundratals miljarder kronor till dussintals diktaturer.
Redan från början har projektet kritiserats för korruption brist på transparens, då Kina lånar ut pengar till flera av världens mest etablerade diktaturer. Detta har besannats under flera pågående OBOR-projekt, som en olje- och gasledning i Burma vilken uppmärksammades av New York Times i helgen.
Ledningsbygget beskrivs som ”en historia av brutna löften, korruption och ignorerande av bönders rättigheter i jakt på naturresurser och profit”. I processen förstörde kinesiska byggföretag en damm, vilket ledde till översvämning av skog och jordbruksmark samt tvångsevakuering av områdets invånare, som givetvis inte sett röken av den utlovade kompensationen.
Det var just oro över ekologisk hållbarhet, socialt ansvar, korruption och brist på transparens som fick EU att vägra skriva under ett gemensamt uttalande vilket skulle ha lästs upp under forumets sista dag som en del av avslutningsceremonin.
Detta uttalande presenterades för de europeiska diplomaterna bara några dagar innan konferensen, varpå kineserna också lät veta att inget utrymme fanns för vare sig förhandling om eller ändringar i texten.
Detta var särskilt problematisk eftersom texten inte tog upp några av de områden som flera europeiska länder uttalat sin oro inför. Till kinesernas förvåning vägrade därför EU acceptera skrivelsen under dessa förhållanden och sin nuvarande form, berättar diplomater för The Guardian.
Och vad gäller själva finansieringen så är det viktigt att understryka hur Kina inte skänker bort pengar till olika projekt, utan lånar ut pengarna, låt vara med fördelaktiga villkor.
Men, som bland annat Reuters påpekar, så är denna modell farlig för såväl låntagare som långivare. Ofta handlar det om länder med så dålig kreditvärdighet att de aldrig skulle få liknande lån frånser etablerade institutioner, vilket heller kanske inte vore önskvärt.
Ett snabbtåg i Laos för över 50 miljarder kronor används som ett exempel. Kostnaden utgör halva landets BNP, och det är mycket tveksamt huruvida projektet är ekonomiskt försvarbart, eller hur återbetalningen ska ske.
Det finns en stor risk att Kina inte kommer få tillbaka mycket av pengarna, och vad sker då? Som exempel framhåller Reuters att Kina gett närmare 600 miljarder i krediter till Venezuela; ett land som nu står på randen till inbördeskrig och varifrån rapporter om svält börjat sippra ut.
Flera nationer har också uttryckt oro. Indien bestämde sig för att ge forumet i Peking kalla handen och menade att OBOR blott kommer resultera i dåliga lån och ekonomiskt olönsamma projekt. Vidare beskrev Indiens regering OBOR som ett ”kolonialt projekt” genom vilket Kina försöker köpa sig till politiskt inflytande.
Därmed knyter Indien an till en tidigare mycket vanlig kritik mot OBOR, nämligen att Kina avser använda sina pengar inte bara för att öka sitt politiska inflytande i regionen, utan även lägga händerna på stora mängder råvaror i utbyte mot de fördelaktiga lånen.
För att svara på kritik om illasinnade intentioner använder sig kinesiska tjänstemän och akademiker ofta av historiska argument:
Speaking to the state-controlled China Daily, one Chinese academic rejected the suggestion that Beijing was guilty of “practising neo-colonialism … exploiting energy resources … [and] supporting authoritarian regimes”. He Jingtong, a business professor at Nankai University in Tianjin, said: “I think none of this holds water. If you look at history, tell me when has China been a colonial power? If it hasn’t been in the past, why should it be now?”
Vidare har kritik också höjts mot faktumet att det främst är kinesiska byggföretag som blir kontrakterade till de olika OBOR-projekten. Därför ses OBOR av många som en metod för Kina att utnyttja sin statligt subventionerade överkapacitet av byggmaterial som stål och betong, samtidigt som man även öppnar upp nya marknader för kinesiska exportvaror.
Financial Times understryker mycket riktigt att det redan nu går flera godståg i veckan från Kina till Europa, men att dessa ofta återvänder tomma. Och hur hållbara är enorma investeringar i nya handelsvägar om handeln är ensidig?
