Jojje OlssonI förordet till min senaste bok ”Det nya Kina” belyser jag svensk medias extrema besatthet av USA, som äger rum på bekostnad av relevant rapportering från Kina och andra delar av världen.
Jag nämner i förordet hur det kinesiska kommunistpartiets 18:e partikongress i november 2012 – där Kinas nya president utsågs – knappt uppmärksammades alls i svensk media, vilket delvis berodde på att det råkade sammanfalla med det amerikanska presidentvalet samma månad:
Kulmen kom då Dagens nyheter i oktober dedikerade hela sitt månatliga magasin DN Världen till valet i USA. På 27 sidor fick läsarna lära sig allt om valsystemet på andra sidan Atlanten, ner i minsta i detalj. Sveriges television fortsatte sedan sin nya tradition med en påkostad amerikansk valvaka mitt i natten. Rapporterna från Kina bestod samtidigt främst av notiser från Tidningarnas telegrambyrå eller andra internationella nyhetsorganisationer.
Nio månader innan det amerikanska presidentvalet 2016 lanserade Sveriges radio dessutom USA-valpodden med nya avsnitt om valet varje vecka. Det kan tyckas märkligt att den svenska bevakningen av USA ökar trots att landets betydelse i omvärlden minskar. Samtidigt motsvaras inte heller Kinas växande globala makt av någon proportionerlig ökning vad gäller rapporteringen om landet.
Den noggranna bevakningen av amerikanska valrörelser fortsatte alltså under 2016, vilket förvisso var berättigat. Men dock verkar det nu som att fjolårets presidentval i USA kommer överskugga den otroligt viktiga 19:e partikongressen som äger rum i Kina nu i höst – trots att det amerikanska valet sedan länge är avgjort.
Nyligen bestämde sig nämligen Sveriges radio för att förlänga ”USA-valpodden”, som efter själva valet bytte namn till ”USApodden” med uppgift att skildra Donald Trumps första 100 dagar vid makten.
#usapodden fortsätter året ut! Och ja, lyssnarna både orkar och klappar händerna av förtjusning. Bra beslut @OlleZ och @CillaBenko https://t.co/FBtxNKebIl
— Mattias Fyrenius (@mattiasfyrenius) March 16, 2017
Denna USApodd har redan nu gjorts i snart 70 avsnitt, och kommer alltså innan årets slut ha sänts över 100 gånger, med uppgift att varje vecka bjuda in nya gäster för att diskutera det politiska tillståndet på andra sidan Atlanten.
Detta trots tecken på att USApodden redan är urvattnad. Exempel på information som förmedlades i avsnitt 67 förra veckan var en genomgång av Donald Trumps slips som visade sig vara tejpad på baksidan, samt hur hans presstalesman Sean Spicer vid något tillfälle agerat påskhare.
Samtidigt kommer Kina alltså under sin 19:e partikongress i höst välja en ny politbyrå som i det närmaste enväldigt ska styra världens största land fram till 2022. Men trots detta är det så klart inte tal om någon ”Kinapodd”.
Partikongressen – Kinas viktigaste politiska tillställning – hålls bara vart femte år och har denna gång föregåtts av intern maktkamp, militär upprustning och en utveckling för de mänskliga rättigheterna vars negativa motsvarighet inte setts sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg.
Men få svenskar känner dock till detta – eller kan ens namnet på Kinas president – eftersom medias besatthet av USA ofrånkomligen leder till okunskap om andra delar av världen. (Faktum är att många inte ens känner till hur de två svenskarna Peter Dahlin och Gui Minhai kidnappades av Kinas myndigheter och i fjol tvingades till förnedrande ”erkännanden” på statliga kinesisk tv.)
Veckans avsnitt av USApodden, där nya till synes livsviktiga politiska händelser skildras.
Och denna besatthet verkar tyvärr vara särskilt allvarlig just på Sveriges Radio. För ett par veckor sände exempelvis radions program Konflikt en episod vid namn ”Spionernas tidevarv”.
Under en timme talades det nästan uteslutande om USA, Ryssland och Västeuropa. Kina nämndes inte ens vid namn en enda gång, trots att en kinesisk spion tidigare samma vecka arresterats av Säpo, samt faktumet att landet spenderar långt mycket mer resurser på sin säkerhetsapparat än Ryssland.
Det raka svaret på frågan varför Sveriges Radio fortsätter med sin USApodd är – förmodligen och förhoppningsvis – att den är populär och ha många lyssnare. Och det vore väl ett bra argument från en privat radiostation eller tidning.
Men Sveriges Radio finansieras som bekant av licenspengar och har inget vinstkrav, men däremot en uppgift att informera svenska lyssnare om vad som sker i omvärlden, vilket man bevisligen misslyckas med på grund av fixeringen kring USA.
Vidare kan man ju också fråga sig varför USApodden har så många lyssnare. Sveriges Radio och andra stora medier fungerar ju inte bara som nyhetsförmedlare. De sätter genom sin rapportering även de facto agendan för vad många svenskar intresserar sig för och talar om i fikarummen, vilket jag också framhåller i förordet till ”Det nya Kina”:
I skrivande stund finns endast tre svenska heltidskorrespondenter i Kina, vilket är lika många som i Helsingfors och blott en bråkdel av det dryga dussintal som är stationerade i USA. Detta berättigar frågorna: Kan vi svenskar så lite om Kina därför att rapporteringen därifrån är så dålig? Eller beror den knapphändiga rapporteringen på att journalister och mediehus i sin tur kan så lite om Kina?
Allt medan vi i mysigt talkshow-format får höra utläggningar om amerikanska slipsar och påskharar, så skulle det vara intressant att veta hur många av Sveriges Radios reportrar som alls är medvetna om att världens största land under hösten ska utse ett nytt ledarskap för de kommande fem åren.
Och eftersom journalisterna inte vet, så vet heller inte lyssnarna eller läsarna. Konsekvenser: En pinsam okunskap hos allmänheten, som ofta även resulterar i dåliga beslutsunderlag hos såväl politiker som näringsliv vad gäller Kina.
Dessutom har antalet svenska korrespondenter i Kina nu minskat till två – alltså en mindre än i Helsingfors. Sveriges Radios egen Kinakorrespondent Hanna Sahlberg förväntas dessutom att vid sidan av världens största land även bevaka hela östra Asien, vilket innebär frekventa reportageresor till länder som Japan och Sydkorea på bekostnad av en regelbunden Kinabevakning.
Någon som har funderingar eller förklaringar angående prioriteringen av utrikesnyheter från Sveriges Radio eller andra svenska medier? Lämna gärna kommentarer nedan.
