Jojje OlssonKinas myndigheter har som uttalat mål att förbättra sin ”soft power”, det vill säga landets kulturella inflytande i omvärlden.
En metod för att uppnå detta är att köpa utrymme i utländsk media samt satsa på att sprida sin världsbild till andra länder genom att expandera statlig kinesisk media utomlands, vilket jag skrev om i går.
Ytterligare en metod är att försöka sprida kinesisk populärkultur som tv-serier och film. För att stödja den inhemska filmindustrin har Kinas myndigheter bland annat finansierat flera stora produktioner, och begränsat antalet utländska filmer som varje år får visas på Kinas biografer.
Trots detta har Kinas filmindustri inte lyckats kamma hem någon Oscarsstatyett, och det är fortfarande utländska filmer som ständigt slår nya kassarekord även på kinesiska biografer.
Nästa grepp från Kinas myndigheter för att hjälpa landets filmindustri är att helt enkelt radera eventuella negativa recensioner av de inhemska produktionerna. Landets censurmyndighet har nyligen kontaktat flera stora nätportaler och recensionssidor vars skribenter gett inhemska filmer som The Great Wall och Railroad Tigers låga betyg.
Och det är heller inget man hymlar med. Den statliga tidningen Global Times skrev nyligen om initiativet:
Officials from the State Administration of Press Publication, Radio, Film and Television (SAPPRFT) had talked to Maoyan and also the film review platform Douban over the low rating of domestic films on Tuesday, the Caijing magazine quoted 36kr.com as saying.
The SAPPRFT could not be reached for comment as of press time.
There are criticisms about the low ratings, accusing them of harming the ecosystem of Chinese movies. Those criticisms also noted that some new media also published malicious reviews to earn attention and profit.
Kinas myndigheter menar alltså att de dåliga recensionerna sätter käppar i hjulet för landets filmindustri. Men som jag skriver i min senaste bok ”Det nya Kina”, är det många som istället pekar på de stränga reglerna för landets regissörer som den främsta anledningen till varför kinesiska filmer ofta upplevs som tråkiga:
Listan över vad som inte får förekomma i kinesisk film är elva sidor lång och innehåller flera ”självklarheter” som korruption eller prostitution. Mer tveksamma direktiv innefattar att poliser inte får vara överviktiga på film, och inte heller spöken tillåts vilket beror på Mao Zedongs avsky mot vidskeplighet. Vidare får romantiska komedier inte innehålla kärleksaffärer innan giftermålet.
Landets regissörer är bundna att följa dessa regler, eftersom censurmyndigheten bestämmer vad som får visas på landets biografer, tv-kanaler, internet eller säljas i videobutiker. För att få officiellt tillstånd att filma måste en regissör de facto lämna sitt manus till myndigheterna redan innan själva filmandet börjar. Myndigheten går sedan även igenom det färdiga materialet och kräver i många fall ändringar för att filmen ska få visas i Kina.
Även producenter av tv-serier har liknande, om inte ännu mer stränga, regler att följa. I min nya bok skriver jag även om hur dessa bestämmelser blivit allt hårdare under de senaste åren:
När många trodde att botten var nådd offentliggjorde statlig media i mars 2016 en rad nya regler för produktion av kinesiska tv-serier. Restriktionerna är såväl fler som mer detaljerade än någonsin tidigare, och syftar till att implementera uppmaningarna i det ovan nämnda tal som Xi höll 2014 med budskapet att all konst och kultur ska tjäna ett högre politiskt syfte. Kinesiska regissörer måste nu undvika innehåll som visar upp en ”skadlig bild” av landet eller dess politiska system liksom av armé, polis, militär, säkerhetsstyrkor eller juridisk personal. Vidare får tv-serier inte överdriva samhällets problem eller mörka sidor, varför mord och våld (fysiskt och psykiskt) förbjöds.
Inte heller detaljerad avbildning av droger, alkohol, spel om pengar samt ”dåliga beteenden” ska längre tillåtas. Vad gäller sex så bannlystes bland annat prostitution, homosexualitet eller affärer utanför äktenskapet. Kinesiska tv-serier har därmed berövats från så gott som alla element av spänning. Motsvarande regler som samma myndighet utfärdade 2010 under Hu Jintao var inte tillnärmelsevis lika omfattande, utan fokuserade främst på nationell enighet och social stabilitet. De nya reglerna pekar även för första gången ut homosexualitet som något förbjudet på kinesisk tv, även fast Kina på detta område länge varit relativt tolerant jämfört med många grannländer.
Nästa tanke är att dessa egenproducerade program ska ta över tv-tablån. I juni 2016 utfärdades nya begränsningar av ”program med inspiration från utlandet”; varje kanal får nu endast sända två sådana program på kvällstid som dessutom måste godkännas på förhand av lokala regulatorer. Till dessa räknas exempelvis program som ”Voice of China”, vilket blott är en talangtävling för kinesiska sångare men bygger på en licens från holländska Talpa Medias program ”Voice of Holland”. Censurmyndigheten menade i ett uttalande att endast program med kinesiskt kulturarv och kinesiska förtecken kan förmedla ”teman relaterade till den kinesiska drömmen, socialistiska kärnvärderingar samt patriotism och fina kinesiska traditioner”.
Ingenting tyder på att myndigheterna planerar ge regissörer eller producenter av filmer och tv-serier friare händer för att kunna skapa mer spännande eller intressanta verk.
Istället kommer man sannolikt fortsätta ”tvinga” konsumenterna att ”gilla” inhemsk film och tv. Och för att vara på den säkra sidan har man nu alltså beslutat sig för att tvinga även recensenterna att hylla de inhemska produktionerna.
