Jojje OlssonTidigare denna månad medverkade jag i Uppdrag granskning, vars huvudtema var västerländska demokratiers rädsla att stöta sig med Kina av rädsla för ekonomiska repressalier.
Särskilt fokus i programmet låg på Norge, som inte haft normala relationer med Kina sedan den kinesiska aktivisten Liu Xiaobo fick Nobels fredspris 2010.
Trots att den norska nobelkommittén är politiskt självständig så fick Norges regering bära hundhuvudet för utmärkelsen, och straffades av Kina genom ett uppskjutet frihandelsavtal och skrotade diplomatiska kontakter.
Men förra veckan åkte Norges utrikesminister Børge Brende på en plötslig resa till Peking, där han offentliggjorde att de båda länderna nu upprättat normala diplomatiska relationer igen. I samband med händelsen utfärdades också en gemensam skrivelse på knappt två sidor, som bland stipulerade att:
”The Norwegian government reiterates its commitment to the one-China policy, fully respects China’s sovereignty and territorial integrity, attaches high importance to China’s core interests and major concerns, will not support actions that undermine them, and will do its best to avoid any future damage to the bilateral relations,” the statement said.
Dokumentet framhåller även hur Norge ”fullständigt respekterar Kinas utvecklingsmetoder och samhällssystem, och lovprisar landets historiska och oöverträffade utveckling”. Där stod vidare att norrmännen är ”fullt medvetna över Kinas position och oro” angående Nobels fredspris.
Varför denna till synes fullständiga underkastelse från de norska myndigheterna? Norges statsminister Erna Solberg sade förra veckan att bristen på diplomatiska relationer med Kina försvårat Norges situation internationellt.
Kina spelar ju som bekant en stor roll i de flesta internationella organisationer och förhandlingar i dag, och har ofta använt sin makt för att marginalisera det norska inflytandet. Men framför allt handlar det givetvis om ekonomiska och handelsmässiga incitament, vilket jag under förra veckan också skrev närmare om för Finansliv.
De norska inkomsterna från turism kommer sannolikt att öka, och försäljningen av lax till Kina kan enligt Norwegian Seafood Council komma att dubblas 20 gånger.
Men, som jag utvecklade i min text för Finansliv, så får norska regeringen också kritik för sin undergivenhet:
Men till vilket pris och med vilka metoder har Norge lyckats upprätta normala diplomatiska förbindelser med Kina igen? Enligt utrikesminister Brende handlar det om ett resultat av långa diplomatiska samtal och hårt arbete för att ”återupprätta förtroendet” mellan de båda länderna. Även den gemensamma skrivelsen talar om ”otaliga och grundliga samtal” under de senaste åren.
Men samtidigt som politiker, laxodlare och resebolag gläds över beslutet så uttrycker andra aktörer oro och skam över de eftergifter som Kina tvingat Norge till. Stein Ringen, professor i statsvetenskap vid Oxford University som är aktuell med boken ”The Perfect Dictatorship” kallar det hela för ”rätt och slätt förödmjukande”.
I den gemensamma skrivelse som utfärdades har Kina även lyckats få in att Norge respekterar den ”One China Policy” som Donald Trump tidigare denna månad ifrågasatte, samt ”Kinas territoriella integritet”, vilket Ringen påpekar även innefattar regimens krav i det Sydkinesiska havet som Haagtribunalen tidigare i år ogiltigförklarade.
Ringen menar att de norska politikerna har ”böjt sig i väldigt hög grad för att acceptera Kinas krav”, eftersom avtalet mellan länderna sannolikt innebär att Norge inte på något vis kommer pressa Kinas vad gäller mänskliga rättigheter.
William Nygaard, ordförande för norska PEN, stämmer in i kritiken och påpekar mycket riktigt att den två sidor långa skrivelsen inte innehåller ett enda ord om mänskliga rättigheter.
Och John Peder Egenaes, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, finner detta särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken har mänskliga rättigheter som en officiellt uttalad prioritet.
Vad sedan gäller Ringens uttalande om ”förödmjukande” omständigheter, så fortsatte Kina att i sedvanlig stil läxa upp den nation som man lyckats bringa till underkastelse.
Utrikesminister Wang Yi sade efter just efter händelsen att Norge ”endast efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kan förbättras.
Vidare skrev den statliga tidningen Global Times förra veckan att Norge nu betalat sitt pris, och tillade bemästrande: ”Norway has a population of merely 4 million, but it tried to teach China, a country with 1.4 billion people a lesson in 2010. It was a ridiculous story.”
