Jojje OlssonI senaste numret av tidningen Fokus finns en artikel av mig angående situationen i Sydkinesiska havet. Nya presidenter i Filippinerna och USA borgar nämligen för stora förändringar i den politiska maktbalansen till Kinas fördel.
Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte har redan överraskat stora delar av världen med sin blodiga kampanj mot droger. Utrikespolitiskt har Duterte bestämt sig för att närma sig Kina på bekostnad Filippinernas 70 år gamla försvarspakt med USA:
Filippinernas nya president Rodrigo Duterte är mest känd för att ha sanktionerat massmord på tusentals drogmissbrukare och jämfört sig själv med Adolf Hitler. Men under sina fem månader vid makten har han även hunnit med att skaka om den globala realpolitiken ordentligt. »USA har förlorat«, dundrade Duterte inför världens tv-kameror under sitt fyra dagar långa statsbesök i Kina i slutet av oktober, och utlyste en »brytning« med USA såväl ekonomiskt som militärt.
Vid samma presskonferens talade presidenten även om sina »ideologiska omvärderingar« till Kinas fördel. Med tanke på att Duterte tidigare refererat till Obama som »en horunge« så kom hans uttalanden knappast som en blixt från klar himmel; särskilt inte som ledarna i Peking just har lovat honom handelsavtal värda över 100 miljarder kronor.
Samtidigt har Donald Trumps valseger skapat oro i regionen, eftersom det finns risk för att USA nu kan komma att dra ner på det skydd mot Kina som amerikanska försvarsavtal med flera asiatiska länder innebär:
Även det amerikanska presidentvalet spelar Kinas territoriella ambitioner i händerna. Under sin valkampanj talade Donald Trump upprepade gånger om militärallianserna med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan som »olönsamma«. De går ut på att USA erbjuder försvar mot främst Kina, i form av fördelaktiga vapenaffärer och trupp som ger amerikanerna möjlighet att skydda även sina egna intressen i regionen. Men Trump har krävt att länderna också ska betala för skyddet de åtnjuter.
Hillary Clinton hade sannolikt fortsatt på Barack Obamas utrikespolitiska väg med en »omställning till Asien« i fokus, och tveklöst stått upp för principer som navigationsfrihet på världshaven. Trump förespråkar i stället en »mindre aktiv« amerikansk utrikespolitik.
Detta är förresten bara en av anledningarna till att Donald Trumps valseger var det bästa som kunde hända politikerna i Peking, vilket jag skrev om mer utförligt här på InBeijing förra månaden.
För den som vill veta mer om kinesisk utrikespolitik och Sydkinesiska havet, så behandlas dessa frågor utförligt i kapitlet ”Utrikes- och säkerhetspolitik” i min senaste bok ”Det nya Kina”.
