Jojje OlssonI dag var det exakt ett år sedan som förläggaren Gui Minhai rövades bort av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand. Med anledning av detta skriver jag i Expressen om hur svenska myndigheter i slutet av september fick träffa Gui för andra gången, men att man valt att hittills hålla tyst om detta möte.
Då jag efter ett tips kontaktade Utrikesdepartementets presstjänst fick jag som kort svar att ett andra möte med Gui har ägt rum. Men UD är fortfarande motvilligt till att ge detaljer om fallets framtida utsikter:
”Han uppgav liksom vid ambassadens tidigare besök i februari, att han mådde bra. Vi har dock inte fått svar på alla utestående frågor, vilket vi ser allvarligt på”, skriver en av UD:s presskommunikatörer. På grund av helg har UD dock ”inte möjlighet” att svara på mina omedelbara följdfrågor vare sig via mejl eller telefon.
Det går därför inte att säga hur länge mötet varade, vilka signaler som gavs från den kinesiska sidan angående fallets framtid eller om mötet kan ses som ett framsteg.
Den ”tysta diplomatin” fortsätter vara rättesnöre för svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai, vilket så här på årsdagen drar till sig kritik från olika håll.
Bland annat från forskaren och människorättsaktivisten Michael Caster, som tidigare drev en NGO i Peking tillsammans med svensken Peter Dahlin, som även han tidigare i år kidnappades av kinesiska myndigheter innan han utvisades till Sverige.
I en artikel för Hong Kong Free Press ifrågasätter Caster svenska myndigheters försiktiga hantering av frågan, och berättar också vad Margot Wallström och UD borde göra enligt diplomatisk sed:
On February 4, the European Parliament called for the immediate release of the five Hong Kong booksellers. Coordinated diplomatic and media attention raised the stakes on China and contributed to the release of the other four but comparable targeted actions for Gui Minhai have been lacking.
Such efforts have been stalled by China’s refusal to acknowledge his Swedish citizenship, attempting to block his access to international support. Sweden’s unwillingness to push his case as forcefully as we might expect if he was a natural born citizen has not helped.
While Sweden’s foreign minister, Margot Wallström, did call Gui’s treatment unacceptable in January, her public statement came only after another Swedish citizen, my friend and former colleague Peter Dahlin, was also detained and forced to confess on CCTV. This lack of proactive action continued, as it took Angela Gui’s moving appearance on Swedish television in September to prompt Wallström to publicly call out the urgency of Gui’s detention. Wallström claims that Sweden is engaged in quiet diplomacy but this approach has been largely insufficient.
(…)
Although Swedish authorities were finally allowed a second meeting with Gui at the end of September, more than half a year after the first, this should arguably be seen more as the result of slowly mounting international attention than of Sweden’s quiet diplomatic efforts.
Because Gui Minhai is Swedish, diplomatic protocol dictates that it is Sweden’s prerogative on how to proceed. Their failure has been treating this as a simple consular issue, and pursuing the softer-toned approach of quiet diplomacy, which has not worked with China. Without political ramifications, China has little reason to give concessions. This has prevented other countries and the EU from pursuing more active or public measures.
European diplomats with whom I have spoken in private have expressed concern at the apparent lack of urgency from the Swedish government and for treating the abduction of an EU national as a mere consular issue. To be fair, some Swedish parliamentarians and officials have said the same informally.
Hong Kong Free Press publicerar i dag ytterligare en artikel i ämnet, liksom Asia Times. Gui Minhais dotter Angela Gui skriver i dag om fallet i såväl Svenska Dagbladet som Washington Post.
