Jojje OlssonI dag bjuder jag på utdrag ur det tredje kapitlet i ”Det nya Kina”, vilket också kanske är bokens mest känsliga. Det handlar nämligen om mänskliga rättigheter.
Vart ska man börja? Ett så pass komplext ämne kräver en ordentlig bakgrund för att sätta den nutida utvecklingen i sin rätta kontext. Därför innehåller kapitlet en hel del historisk tillbakablick.
Då Mao Zedong gick ur tiden 1978 fanns, enligt statlig media, bara något hundratal advokater i hela Kina. Först året därpå återinfördes juridik som yrkesområde i Kina; innan dess hade ”folkdomstolar” summariskt dömt misstänkta ”kontrarevolutionärer” till straffarbete eller värre i summariska ”rättegångar”.
Med tanke på Kinas turbulenta nutidshistoria är det knappast konstigt att landets rättssystem inte är fulländat. Men vad som är anmärkningsvärt är att flera steg tagits i fel riktning sedan Xi Jinping blev president 2013:
I samband med Kinas självförhärligande vitbok sommaren 2015 menade Maya Wang, som forskar om Kina för Human Rights Watch, att ”fjolårets utveckling vad gäller mänskliga rättigheter var särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år”. I sin senaste årliga rapport om mänskliga rättigheter från januari 2016 påpekade organisationen vidare att trenden för mänskliga rättigheter i Kina under Xi Jinping fortsätter att utvecklas i en klar negativ riktning. Det noterades att landets toppolitiker nu inte längre hymlar med motståndet mot universella rättigheter, utan rakt av avfärdar konceptet som en del av en utländsk infiltration och öppet straffar de som förespråkar dessa rättigheter.
Det där med straff ja. En gedigen bakgrund ges även till aktivism i Kina, med fokus på organisationen Gongmeng som grundades 2003 och senare blev ”New Citizens Movement” med advokaten Xu Zhiyong som förgrundsfigur. Organisationen tilläts länge verka inom vissa ramar, men efter att Xi Jinping tagit makten dömdes Xu och flera andra till långa fängelsestraff.
Just advokater har under de senaste åren varit särskilt utsatt grupp. Trots all retorik om ”rule of law” så går myndigheterna hårdare fram än på länge mot de jurister som ifrågasätter kommunistpartiets styre över domstolarna:
Enligt Amnestys årliga rapport om mänskliga rättigheter i Kina från februari 2015 var tortyr vanligt förekommande inte bara mot dissidenter och aktivister, utan även mot delar av själva rättssystemet då weiquan-advokater regelbundet utsätts för våldsamheter i arresten. Amnesty gav ett konkret exempel på fyra jurister som häktades efter att ha undersökt ett centrum för juridisk utbildning i norra Kina. En av de häktade juristerna spändes fast på en stol och slogs med olika föremål i huvudet till han svimmade. Efter det täcktes hans skalle med en huva, varpå han handfängslades och hängdes upp från handlederna innan poliserna fortsatte misshandeln.
Ytterligare en kartläggning av 34 fall från Chinese Human Rights Lawyers Concern Group visade nyligen att elchocker, sexuellt våld, tvångsmatning, kvävning, isolering och brännmärkning är några vanliga metoder under förhör med advokater.
Dessa advokater verkar oftast inom ramarna för Kinas egentliga lagar och har som främsta argument att landets ledare bör följa konstitutionen. Därför har många nya och svepande lagar stiftats under Xi Jinping, vilka är utformade i syfte att kunna sätta dit i stort sett vem som helst:
Exempelvis har utrikesministeriets talesman Jiang Yu sagt att lagen inte är till för att ”användas som sköld” av regimkritiker. Myndigheterna använder istället i allt större utsträckning lagen som ett verktyg för att kontrollera samhället. I juli 2015 antogs en ny nationell säkerhetslag som ger staten rätt att ta till ”alla nödvändiga åtgärder” för att försvara Kinas suveränitet och intressen. I lagen ingick en uppmaning till nationen att vara vaksam på hot från ”negativa kulturella influenser”, ”onda grupperingar” och ”kriminell verksamhet i religionens namn”.
Men övergreppen på mänskliga rättigheter i strid med landets konstitution är inte begränsad till advokater. Trots att religionsfrihet officiellt gäller i Kina, så har myndigheterna på senare år tagit till allt större åtgärder för att begränsa religionsutövningen:
I april 2016 kallade Xi Jinping vidare till en särskild konferens om religiösa aktiviteter med politbyråns ständiga utskott; det första mötet av sitt slag på femton år. Där uppmanade presidenten till en ”kinesifiering” av all religion i Kina, och varnade för att utländska aktörer försöker infiltrera det kinesiska samhället med hjälp av religion. Han underströk vikten av att alla religiösa församlingar måste underställa sig partiets ledarskap, samt att såväl pastorer som imamer måste ”buga sig inför kommunistpartiet”. Religiösa grupper, menade presidenten, behöver guidning och utbildning från myndigheterna, varför det är extra viktigt att alla partimedlemmar är ”orubbliga marxistiska ateister”.
Under de senaste åren har kristendomen varit särskilt illa utsatt, med otaliga rivna kyrkor och långa fängelsestraff för präster som tvingats ”erkänna” sina brott på statlig tv.
I kapitlet listar jag även vissa framsteg som gjorts vad gäller mänskliga rättigheter under de senaste åren, exempelvis har enbarnspolitiken och vissa strafformer skrotats. Men det går ändå inte att komma ifrån att utvecklingen på detta område under de senaste åren sammantagit varit negativ.
Ytterligare en oroande trend är att även anhöriga till misstänkta brottslingar börjat trakasseras eller straffas. I bokens olika kapitel ges flera exempel på hur till och med kineser i exil upplevt att de familjemedlemmar som finns kvar i Kina arresteras eller hotas av myndigheterna; något som inte skett i en så pass stor utsträckning sedan kulturrevolutionen.
Men trots – eller kanske på grund av? – den upptrappade förföljelsen så fortsätter allt fler av Kinas invånare att värna om sina mänskliga rättigheter:
Då Gongmeng först skapades 2003 fanns blott 20–30 weiquan-advokater i hela Kina, uppskattar Teng Biao, och menar att antalet nu är så stort att det är svårt att definiera vem som tillhör kategorin. Han uppskattar dock att det nu finns ett par hundra aktiva weiquan-advokater och flera hundra utöver det som är beredda att ta sig an fall relaterade till mänskliga rättigheter. Dessutom har rörelsen spridit sig från Peking till flera delar av landet. Trots att flera weiquan-advokater arresterats och torterats så fortsätter nya ansikten att dyka upp. Dessutom ryktas det om att flera intellektuella och inflytelserika personer inom det politiska systemet också jobbar med De nya medborgarnas rörelse.
Teng Biao – den kanske mest erfarne av alla Kinas människorättsadvokater som fortarande befinner sig i frihet, tack vare en gästprofessur i USA – menar att Kinas civilsamhälle i dag är starkare än någonsin tack vare internet, globalisering och marknadsekonomi. Men han inser också det prekära i situationen genom att se tillbaka på det öppna brev han 2003 som ung advokat skrev tillsammans med Xu Zhiyong och Yu Jiang, som fick myndigheterna att ändra en lag om godtycklig arrestering. Detta, menar Teng Biao, är helt otänkbart under Xi Jinping.
I takt med förtrycket växer alltså även medvetenheten och kampviljan. En oroväckande kombination, vilket kunde ses då cirka 300 advokater och aktivister arresterades i ett enda svep under förra sommaren. I centrum för den kampanjen stod advokatfirman Fengrui, vars ordförande och kollegor nyligen dömdes till långa fängelsestraff i en rad skenrättegångar.
Detta är en kamp som kommer fortsätta; kapitel 3 i ”Det nya Kina” ger dig den viktigaste kunskapen om utvecklingen för mänskliga rättigheter i Kina de senaste åren. Adlibris har för övrigt just sänkt priset på min bok till 199 kronor inklusive frakt! Vilket kap!
