Jojje OlssonFör en dryg vecka sedan genomförde Nordkorea ännu ett kärnvapenprov. Rapporter om dessa prov har blivit så vanliga att gemene man knappt längre lyfter på ögonbrynen.
Men samtidigt var detta den största provsprängningen hittills, och regimen säger sig nu kunna bestycka ballistiska missiler med kärnvapenledningar vilket innebär att hotbilden mot grannländerna är större än någonsin.
Under gårdagen skrev jag ett blogginlägg på Finansliv om misslyckandet med de ekonomiska sanktioner som funnits mot Nordkorea ända sedan 2006. De är verkningslösa på grund av Kina som står för en stor majoritet av handeln; nordkoreanerna importerar 90 procent av sitt bränsle och 50 procent av sin mat från Kina.
I mars i år godkände Kina för första gången gemensamma ekonomiska sanktioner mot Nordkorea i FN:s säkerhetsråd. Man lovade heligt att inte förse landet med några varor alls förutom små segment för ”personliga bruk”. Men som jag skriver för Finansliv så ser verkligheten annorlunda ut:
Vad gäller utrikespolitik finns dock ofta en diskrepans mellan vad Kina lovar och egentligen gör. Så även i detta fall. Redan senare samma månad visade rapporter att Kina inte följde de sanktioner som man skrivit under i FN:s säkerhetsråd. Och under 2016 har kinesernas handel med Nordkorea de facto ökat, vilket även gäller material som är nödvändigt för byggnationen av kärnreaktorer.
Det är enkel matematik: Om Kina ignorerar sanktionerna så har de ingen större effekt, eftersom Kina har ett större ekonomiskt utbyte med Nordkorea än resten av världen tillsammans.
Kinas inställsamhet till Nordkorea beror på flera saker. Man vill exempelvis inte att Koreahalvön ska återförenas på Sydkoreas villkor, då Sydkorea är USA:s allierade och 30 000 amerikanska trupper redan befinner sig i landet. Vidare vill man heller inte se en strid ström av utblottade nordkoreanska flyktingar till Kina, vilket sannolikt skulle bli verklighet om regimen där föll.
Men samtidigt blir även relationen mellan Kina och Nordkorea allt sämre. De nordkoreanska kärnvapenproven har drivit Sydkorea och Japan allt närmare varandra samt USA. Nyligen tillkännagav Sydkorea att man med USA:s hjälp ska uppföra ett stort försvarssystem mot missiler på grund av utvecklingen i Nordkorea.
Kina fördömde detta försvarssystem i skarpa ordalag och menade att det var ett steg i ledet i USA:s försök att ”omringa” Kina. Samtidigt nämnde statlig kinesisk tv inte ens det nordkoreanska kärnvapenprovet på kvällsnyheterna(!)
Detta om något visar vart kinesernas lojalitet i frågan ligger. För sin egen skull kommer Kina fortsätta hålla sin granne under armarna, nästan helt oavsett vad nordkoreanerna tar sig till och hur dålig relationen de båda länderna emellan än blir.
Från FN:s håll talas det nu om ännu strängare ekonomiska sanktioner mot Nordkorea. Men varken sanktioner eller kinesiska ombud kommer fungera för att sätta press på nordkoreanerna:
Till saken hör ju att sanktionerna är verkningslösa just därför att Kina – och i viss mån Ryssland – ignorerar dem. Och Nordkorea är så pass isolerat att man inte behöver ta hänsyn till några internationella sanktioner så länge det ekonomiska utbytet fortgår med Kina.
Därför är det värdelöst att i FN:s säkerhetsråd och andra sammanhang slösa tid och energi på att få genom nya sanktioner. Vill världssamfundet verkligen lösa frågan med Nordkoreas kärnvapenprov så måste man tänka ut en lösning som inte inkluderar Kina.
Läs hela min text via Finansliv, som även går in närmare på att rysk och kinesisk handel via Nordkorea de facto ökar, trots att sanktionerna som infördes i mars sades vara de strängaste hittills.
