Jojje OlssonI dag skriver även tidningen Journalisten om min svartlistning från Kina. Artikeln är kort men mycket bra och sätter fingret på problematiken:
Plötsligt nekades han nytt visum, och det gamla visumet där en resa fortfarande fanns kvar drogs in. Jojje Olsson hade hört talas om att andra svenskar som nekats längre visum lyckats få kortare turistvisum via Hongkong. Men han fick avslag även där.
– Det måste alltså finnas någon slags svartlistning av mig. Andra längre visum kan bli nekade av olika skäl titt som tätt, men det är väldigt få svenskar som någonsin blir nekade turistvisum, säger Jojje Olsson.
(…)
För hans egen del innebär avslaget en stor omställning. Han har hela sitt sociala liv, sina vänner och sina ägodelar i Peking. Nu får han inte ens återvända för att tömma lägenheten.
– Allt är kvar, förutom en liten resväska som jag har med mig. Ambassaden har inte velat hjälpa mig.
Vill bara vara extra noga med att påpeka: Vad gäller ambassaden så handlar det inte om något krav från min sida om att de ska påverka kinesiska myndigheter att ge mig nytt visum. Det vet jag att de varken kan eller har rätt till.
Jag frågade blott om hjälp med att få undan mina saker, vilket visst inte heller var möjligt men det hade jag i ärlighetens namn heller inte väntat mig. I ett liknande fall 2011 blev studenten Sven Englund utkastad från Kina; inte heller han fick någon hjälp av svenska myndigheter med sina ägodelar.
Efter min artikel i Expressen i söndags har jag fått en handfull mail från svenskar som upplevt att de blivit otrevligt bemötta av ambassaden då de hamnat i nöd. Det gäller inte bara vid klammeri med rättvisan utan även med personskador och andra bekymmer.
Förmodligen ingår det inte i svenska ambassadens arbetsuppgifter att hjälpa medborgare i nöd annat än vid dödsfall eller liknande. Och då får det väl vara så. Själv har jag ju aldrig jobbat på ambassaden så jag vet i ärlighetens namn inte vilka plikter de har och inte har.
Då många av mina läsare ofta vistas i Kina vore det säkert nyttigt att känna till ambassadens policy om man skulle hamna i problem. Mitt fall har diskuterats en del i olika chatt-grupper, och någon som där givit insikt i hur ambassaden tänker är Björn Djurberg, som var informatör på svenska ambassaden i Peking 2014-2015:
Inlägget är intressant. Till att börja med så handlar det i mitt fall alltså inte om att ”köra över kinesisk lag”, utan blott en fråga om en enklare tjänst efter problem med det ”kinesiska rättsystem” som Björn Djurberg talar sig varm om.
Detta rättsystem är utformat för att kinesiska myndigheter ska kunna sätta dit precis vem som helst. Regimen utövar total kontroll över domstolarna, där graden av fällande domar är högre än 99 procent. Lagarna stiftas av en regim i syfte att slå vakt om maktmonopolet, och inte av en folkvald församling som kan ställas till svars inför väljarna.
Om man som utländsk beskickning i Kina blint ska följa dessa lagar – och som Björn Djurberg antyder varken försöka påverka eller hjälpa – ja då är det ju med samma logik helt i sin ordning också att den svenska förläggaren Gui Minhai sitter i svenskt förvar. Kina säger ju att han brutit mot deras lagar!
Eller för den delen alla andra hundratals aktivister och journalister som sitter bakom lås och bom i Kina. Inga problem – ty de har ju brutit mot lagen!
Nu vill jag dock inte pådyvla hela den svenska ambassaden denna uppfattning, för jag vet att det också finns individer där som gör sitt bästa och verkligen försöker påverka. Vidare kan en tidigare informatörs inlägg på sociala medier inte ses som ambassadens officiella policy, även om formuleringen ”hjälp till självhjälp” säkert är ett bra rättesnöre.
Men Björn Djurbergs argumentation är också intressant på ett annat plan, för även han har nämligen själv jobbat ”illegalt” som frilansjournalist i Peking utan journalistvisum. Jag gav honom då flera gånger tips, råd och hjälp på traven.
Något senare fick han förvisso ett journalistvisum som ”stringer” för TV4, men slutade snart eftersom de ändå inte var intresserade av tillräckligt många inslag från honom.
Den tidigare journalisten gick sedan vidare till ambassaden och tycker nu det är rätt att svenska journalister inte får visum till Kina på grund av sin rapportering. Aldrig har väl uttrycket ”man blir som man umgås” passat bättre.
