Jojje OlssonI dagens Expressen skriver jag två sidor om min svartlistning från Kina, samt den ökande repressionen i allmänhet i landet sedan Xi Jinping blev president 2013.
Givetvis tar jag även upp fallet med förläggaren Gui Minhai, som nu suttit i kinesisk fångenskap i elva månader under vilka svenska diplomater endast fått träffa honom en gång. Detta trots att Gui endast är svensk och inte kinesisk medborgare.
I artikeln kritiserar jag också svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai. Utrikesdepartementet och Sveriges ambassad i Peking – som båda helt verkar sakna allt vad självdistans och självkritik heter – rynkar säkert på näsan och menar att de ständigt tar upp frågan med sina kinesiska motparter.
Det var i alla fall vad Utrikesdepartementets presstjänst sade då jag nyligen intervjuade dem i samband med en längre artikel om Gui Minhai som publiceras i ett av Sveriges största magasin om någon dryg vecka.
En av Utrikesdepartementets presskommunikatörer framhöll då att Sverige kommer ”fortsätta begära fullständiga klarlägganden från kinesiska myndigheter om vad som skett med Gui Minhai”.
Problemet är dock – som jag skriver i dagens Expressen – att Sverige inte vågar kritisera Kina offentligt utan istället hänger sig åt så kallad ”tyst diplomati”.
Men detta biter inte på Kina, som snarare ser tyst diplomati som ett tecken på svaghet och en möjlighet till ytterligare eftergifter. Om detta skrev bland annat Sophie Richardsson vid Human Rights Watch tidigare i veckan, i en läsvärd artikel med rubriken ”It’s Time to Rethink the World’s Approach to Human Rights in China”.
Till reportaget som kommer om någon dryg vecka intervjuade jag andra förläggare i Hongkong som poängterade vikten av att Sverige vågar sätter press på Kina tillsammans med exempelvis USA eller EU. Men det gör man inte. Istället är det ekonomi och handel som prioriteras, vilket jag skriver om i Expressen:
Under fjolåret kallade utrikesminister Margot Wallström Saudiarabien för en diktatur med hänvisning till bristande mänskliga rättigheter. Gott så. Men då Stefan Löfven bara någon vecka senare besökte Kina, vägrade såväl han som Wallström att kalla landet för diktatur.
Statsbesöket gick i stället åt till att främja det ekonomiska samarbetet. På samma statliga kinesiska tv-kanal som visade upp ”erkännanden” från Peter Dahlin och Gui Minhai talade Löfven varmt om de ”nyttiga handelsrelationer” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta förståeligt; Kina använder allt oftare sin ekonomiska tyngd mot de länder som törs kritisera landets politik.
Jag skriver också om hur Sveriges ambassad inte kunde erbjuda hjälp med att ta vara på mina ägodelar efter att jag blivit svartlistad; ägodelar som innefattade dator och hårddiskar med känsliga uppgifter. Kan man inte ens göra något så litet, ja då är det väl kanske inte lustigt att man heller inte kan engagera sig mer för Gui Minhai.
Läs hela min text via Expressens hemsida, eller nedan via Scribd. Håll också ögonen öppna efter en handfull artiklar av mig på samma ämne som kommer publiceras i olika svenska medier under den närmaste månaden.
