Jojje OlssonUnder sensommaren har jag här på InBeijing med glädje uppmärksammat hur allt fler svenska medier till slut börjat rapportera om Gui Minhai, som kidnappades av kinesiska myndigheter i oktober i fjol på grund av sin förläggarverksamhet.
Jag har skrivit kontinuerligt om Gui Minhai sedan kidnappningen ägde rum. Men den främsta anledningen till den ökande uppmärksamheten kring fallet är utan tvekan den outtröttliga kamp som hans dotter Angela Gui för på egen hand.
I början av veckan skrev hon en artikel med rubriken ”Angela Gui: Svenskar går inte säkra för den kinesiska regimen” som publicerades i Dagens Nyheter.
Texten publicerades på den internationella dagen för påtvingade försvinnanden, och innehåller en uppmaning till inte bara myndigheter utan även ”alla som tror på yttrandefrihet och demokrati” att höja rösten för hennes fars fall.
Artikeln har sedan översatts till engelska av Hong Kong Free Press och till kinesiska av The Stand News. Båda är lokala publikationer i Hongkong.
Nu under söndagen skrev också Expressen om fallet. Kulturchefen Karin Olsson understryker med rätta vilket ”blekt genomslag” Kinas kidnappning av den svenska medborgaren Gui Minhai haft i Sverige, vad gäller såväl media som civilsamhälle.
I artikeln hänvisar hon till Angela och mig. Vidare skrider hon inte med orden i sin kritik av svenska myndigheters hantering av fallet:
Bloggen Inbeijing, som drivs av den Kina-baserade journalisten Jojje Olsson, rapporterade i juni från en presskonferens med en av de släppta förläggarna, Lam Wing-kee. Han berättade att regimen försökt pressa honom på kundlistan över bokköparna.
Angela Gui, uppväxt i Göteborg och Stockholm, kämpar för sin pappa. Hon har till och med berättat om fallet i USA:s kongress och vädjat om hjälp. Då hänvisade hon särskilt till hans svenska medborgarskap, det enda medborgarskap han har. En gång i tiden trodde han att hans svenska pass skulle skydda honom från kommunisternas tentakler.
Bortförandet av Gui Minhai och hans kolleger har fått stort utrymme i medier utomlands, men måttligt i Sverige. Och vad Margot Wallström och UD gör är höljt i den tysta diplomatin. Har vi hört den förut?
Till skillnad mot flera andra texter så pekas Margot Wallström och Utrikesdepartementet särskilt ut i Expressen. Det kan kanske vara nyttigt.
Under de kommande veckorna kommer ni få se flera artiklar av mig om Gui Minhai i olika svenska magasin och tidningar. Där framkommer det hur många – både i och utanför Sverige – som tycker att den ”tysta diplomatin” lämnar en hel del i övrigt att önska.
