Jojje OlssonVarje år kring 4 juni är Kinas säkerhetspolis på helspänn. Då infaller nämligen årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg; den ojämförligt mest känsliga händelsen i kinesisk nutidshistoria. Medan en viss debatt tillåts om exempelvis kulturrevolutionen eller situationen i Tibet, så sopas denna blott 27 år gamla massaker helt under mattan. Anhöriga till många av offren sitter just nu i husarrest för att de inte ska kunna sörja.
Sommaren 1989 fördömdes massakern visserligen av det internationella samfundet. Dock är minnet bra men kort. Kinas regim behövde rättfärdiga sitt fortsatta maktmonopol genom tillväxt och sjösatte därför 1992 en rad modiga ekonomiska reformer. Omvärlden stod genast i kö för att utnyttja de hundratals miljoner kineser som nu blev potentiella konsumenter eller fabriksarbetare i världens verkstad.
I vissa kretsar finns fortfarande en märklig uppfattning om att handel med omvärlden per definition även för med sig politiska reformer till en diktatur. Denna uppfattning verkar särskilt cementerad bland västerländska politiker och företagsledare som själva har mycket att tjäna på affärer med världens största land. Därför var det inte lustigt att Kina 2001 blev medlem i världshandelsorganisationen, trots att många kriterier inte uppfyllts.
Men utvecklingen i Kina är ett tydligt bevis på att denna tes inte alls stämmer. Trots att landets handel med omvärlden i dag är större än någonsin tidigare, så är samhällsklimatet också värre än på mycket länge. Handeln må berikat Kinas befolkning i allmänhet; men i synnerhet har den berikat kommunistpartiet som nu använder dessa resurser för att försvara enpartistaten med våld.
Kinas militärbudget har vuxit betydligt fortare än BNP, men snabbare ändå har posten för ”inre säkerhet” ökat. Sedan 2011 spenderar myndigheterna mer pengar på sin säkerhetsapparat än på landets väpnade styrkor. (En del av pengarna har gått till modern övervakningsutrustning vid Himmelska fridens torg som svenska Axis levererat.)
Då Xi Jinping tillträde som president vid början av 2013 fanns stora förhoppningar om en liberal politisk utveckling. Xi hade trots allt själv lidit svårt under kulturrevolutionen, då hans familj splittrades och han själv tvingats bo sex år i en grotta med stampat jordgolv. Men för att slå vakt om sin egen och partiets maktposition har Xi istället lett in Kina i den mest repressiva perioden sedan undantagstillståndet omedelbart efter massakern vid Himmelska fridens torg.
Human Rights Watch beskrev i en årlig rapport i fjol utvecklingen för mänskliga rättigheter som ”särskilt skrämmande, även jämfört med det dåliga tillståndet i Kina under tidigare år”. Förra sommaren arresterades 300 advokater landet runt i det värsta nedslaget mot civilsamhället på flera år. Flera sitter fortfarande frihetsberövade eller har dömts till fängelse för att i enighet med konstitutionen skyddat klienter som ogillas av staten.
Censuren på internet är värre än någonsin och otaliga bloggare har arresterats för luddiga brottsrubriceringar som ”hot mot den nationella säkerheten”. Kyrkor slås sönder och kristna sätts i fängelse. Hårdhänt säkerhetspolitik har skapat hopplösa våldsspiraler i minoritetsområden som Xinjiang och Tibet.
Tidigare i år besökte presidenten personligen landets tre viktigaste mediehus för att påminna personalen om en positiv rapportering i enighet med partiets direktiv. Kina har nu flest journalister i världen bakom galler, och återfinns på plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers globala pressindex. Journalister i Sudan, Somalia och Iran åtnjuter bättre villkor än sina kinesiska kollegor.
Trots allt detta åtnjuter Kina någon slags fribiljett. Svenska politiker är i bästa fall okunniga, i värsta fall ointresserade av myndigheternas övergrepp. Margot Wallström kallar gärna Saudiarabien för diktatur, men då frågan om Kina kommer upp menar såväl hon som statsminister Stefan Löfven att svensk utrikespolitik inte syftar till att ”sätta etikett” på olika länder. Det handlar givetvis om pengar: I fjol kunde Löfven ses här i Kina på kommunistpartiets eget tv-nätverk CCTV, där han talade om 65 års goda diplomatiska relationer och nyttigt handelsutbyte med Kina och passade på att avlägga en nyårshälsning på kinesiska.
Denna goda diplomatiska relation tycks inte ha tagit skada av att Kina under årets gång kidnappat två svenska medborgare, som tvingats till falska erkännanden av sina ”brott” på samma tv-kanal där Löfven just hälsat gott nytt år. En av dem, Peter Dahlin, har utvisats, men förläggaren Gui Minhai har suttit i kinesiskt förvar sedan oktober utan vare sig rättegång eller formell brottsanklagelse.
Av någon märklig anledning verkar utländska politiker och utländsk media bry sig mer om detta fall än sina svenska motsvarigheter. Inga upprop eller kampanjer sker likt de som ägde rum då journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson satt i etiopiskt fängelse. Antigen beror detta på rädsla eller ren och skär okunskap. Vad som än är fallet så vände sig förläggarens dotter Angela Gui, som vuxit upp i Sverige, för ett par veckor sedan till USA:s kongress med desperata rop på hjälp efter åtta månader av svenskt ointresse.
Repressionen i Kina når varje år sin höjd kring 4 juni. För två år sedan häktades minst 60 aktivister i samband med årsdagen, varav flera sedan dömdes till fängelse i summariska rättegångar. Då samma process nu återigen har sin gilla gång så är det läge att ifrågasätta vår egen uppfattning om och relation med en av världens absolut värsta regimer.
