Jojje OlssonI Kinas politiska värld är maktkamper sällan tydliga med europeiska mått mätt. Men allt fler medier och bedömare är överens om att slitningarna mellan president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang ökat betydligt på senaste tiden.
Den största konfliktkällan verkar vara oenighet om hur landets ekonomi bör skötas. Traditionellt sett är det i Kina premiärministern som har hand om ekonomin medan presidenten ägnar sig åt frågor av mer politisk art samt utrikespolitik.
Men november 2013, bara åtta månader efter att han tillträdde som president, etablerade Xi en central ledningsgrupp för omfattande och fördjupade reformer. Ledningsgruppen var ett nytt påfund som tillhörde partiet snarare än staten, vilket i Kinas politiska hierarki innebär att gruppen står över det statsråd som premiärminister Li leder.
Xi har sedan använt denna ledningsgrupp för att köra över sin premiärminister, då de båda toppolitikerna ofta har olika åsikter om Kinas ekonomi. I dag skrev jag en lång artikel om detta på Finansliv, där jag bland annat förklarar de bådas inställning till landets omdiskuterade statliga företag:
Redan 2007, då Li först blev medlem av politbyråns ständiga utskott som är Kinas högsta politiska instans, argumenterade han för en större roll åt marknadskrafterna på statens bekostnad. Han har flera gånger förespråkat att privata företag stegvis bör få tillgång till de sektorer inom ekonomin där statliga jätteföretag fortfarande åtnjuter monopolställning.
Efter att Li blev premiärminister sade han att landets stora oljesektor var i särskilt stort behov av reform, och pekade förutom de statliga oljeföretagen även ut China Mobile och China Telecom som ineffektiva och korrupta.
(…)
För tvärtemot Li så vill Xi vare sig nedmontera de statliga jätteföretagen eller utsätta dem för konkurrens inom viktiga områden. Han vill behålla deras dominanta position inom nyckelindustrier och istället försöka förbättra deras effektivitet samt minska korruptionen bland cheferna.
Xi har ofta nämnt ortodox marxism som en viktig ledstjärna för Kinas ekonomiska utveckling och vill hitta en ”bra balans” mellan utveckling, reform och stabilitet. Då en enorm korruptionsskandal 2014 rullades upp inom den statliga oljesektorn var partimedia snabba med att påpeka hur monopolställningen “inte hade något att göra” med vanskötseln.
Faktum är att Xi låter de statliga företagen bli ännu mäktigare genom att gå samman snarare än privatiseras. För även om själva antalet statliga företag minskat något under Xi så har de allra största ökat i storlek och inflytande. Enligt 2015 års Fortune 500 fanns 98 kinesiska företag bland världens 500 största, jämfört med bara 46 stycken år 2010. Och av dessa 98 var 76 stycken statliga.
Den senaste månaden har konflikten dock främst gällt statliga stimulanser av ekonomin. Kina har nu nått en skuldnivå på cirka 280 procent, vilket jag skrev långt och uttömmande om på Finansliv tidigare denna månad – här länkar till del 1 samt del 2.
Li verkar ha uppfattningen om att Kina behöver – och kan hantera – ytterligare ekonomiska stimulanspaket för att säkra landets tillväxt. Han anses vara initiativtagaren till de utlån på otroliga 6 000 miljarder kronor som landets banker utfärdade i början av året, främst till hundratals nya infrastrukturprojekt.
Xi anser dock att hans reformer och strömlinjeformning av den statliga sektorn är nog för att rädda Kinas ekonomi, och vill minska bankernas generösa utlån av keynesianskt mått. Xi har istället ofta nämnt ortodox marxism som en ledstjärna för landets ekonomiska utveckling.
Motsättningarna blev tydliga tidigare denna månad, då en artikel på framsidan av Folkets dagblad inom bara ett dygn följdes av ett lång tal från Xi Jinping som sedan transkriberades och gick runt i media samt bland kommunistpartiets medlemmar. Budskapet i artikeln och talet var att förlita sig mindre på ekonomiska stimulanser och mer på Xi Jinpings effektivisering – alltså inte nedmontering – av den statliga sektorn.
Vilket framgår i min artikel för Finansliv, så såg många detta som en orkestrerad attack från Xi och hans vänner mot Li och dennes meningsfränder. Detta framhålls även av flera bedömare, exempelvis South China Morning Posts chefredaktör Wang Xiangwei:
“Taken together, the articles signal that Xi has decided to take the driver’s seat to steer China’s economy at a time when there are intense internal debates among officials over its overall direction,” Wang Xiangwei argued in the South China Morning Post. Like many observers, he described the front page interview as a “repudiation” of Li Keqiang-backed efforts to prop up economic growth by turning on the credit taps.
Konflikten har delvis sin bakgrund i att Xi och Li kommer från kommunistpartiets två olika största fraktioner. Xi till hör vad som brukar kallas ”partiprinsarna”, en slags politisk adel som tycker det allra viktigaste är att slå vakt om maktmonopolet för revolutionära familjer. (Xis far stod Mao Zedong nära och var Kinas vice premiärminister på 1950-talet.)
Li å sin sida är teknokrat från en fraktion med bakgrund i kommunistpartiets ungdomsförening. Han har arbetat sig upp i hierarkin, och har en pragmatisk snarare än dogmatisk syn på hur Kinas ekonomi bör hanteras.
Att Xi – som ofta kallas ”COE”; Chairman of Everything – vill ta kommandot över landets ekonomi gör knappast relationen bättre mellan de båda bättre, noterar exempelvis Nikkei Asian Review:
Political tensions are rising in China in a prelude of what is expected to be an all-out battle between the country’s top two leaders — President Xi Jinping and Premier Li Keqiang.
Relations between the two have deteriorated sharply in the past year or so. This could be seen during the past two annual meetings of the National People’s Congress, China’s parliament.
As they did a year earlier, Xi and Li this past March sat next to each other during the plenary sessions. But they never shook hands. They also spoke to each other only briefly. They even avoided making eye contact.
Their behavior was highly unusual. Even last year, the two at least glad-handed and smiled for the sake of the TV cameras, not to mention all those around them.
Mycket tyder på att maktkampen mellan landets två mäktigaste politiker – som också tillhör kommunistpartiets två största olika fraktioner – kommer intensifieras till början av nästa år, då fem av sju medlemmar i politbyråns ständiga utskott måste bytas ut på grund av åldersskäl.
De enda två som enligt konstitutionen får sitta kvar ännu en femårsperiod är just Xi och Li. Räkna med att de kommer göra allt för att fylla de viktigaste ämbetena med sin egna politiska allierade.
