Jojje OlssonEn av anledningarna till att jag besökte Japan tidigare denna månad var att skriva ett reportage om varför invånarna i vissa byar på Okinawa blir så extremt gamla. Även som helhet har japanerna världens högsta förväntade livslängd på 84 år, jämfört med exempelvis 82 år i Sverige och 75 år i Kina.
Men trots att japanerna blir äldst i världen så minskar landets befolkning. Nya siffror gör gällande att Japan vid slutet av 2015 hade 127,1 miljoner invånare, vilket var 945 000 färre än 2010.
Även om detta var den första minskningen sedan Japan började föra officiell befolkningsstatistik 1920 så var den väntad, och samtidigt bara början på en nedåtgående trend. Enligt FN:s senaste uppskattning kommer landets befolkning minska till 83 miljoner vid århundradets slut, vilket vore 40 procent mindre än rekordnoteringen för bara några år sedan.
Redan i dag är en fjärdedel av alla japaner över 65 år gamla, vilket är den största andelen i hela världen. Prognoser gör dessutom gällande att denna andel kommer öka till 40 procent år 2060. Utvecklingen beror på låga födelsetal och ett envist motstånd mot invandring.
Japans premiärminister Shinzo Abe kommenterade de nya siffrorna med att återupprepa en tidigare målsättning om att hindra befolkningen att sjunka under 100 miljoner, främst genom att underlätta för kvinnor att föda fler barn. Födelsetalet i Japan ligger i dag på 1,8 vilket faktiskt är något högre än bottennoteringen 1,4 vid mitten av 1980-talet.
Som en konsekvens av en minskande arbetsstyrka går det också trögt för landets tillväxt; under årets första tre månader minskade Japans BNP med 1,4 procent vilket följde på en negativ tillväxt även under fjolårets sista kvartal.
Trots detta överväger Abe inte att öka den i dag nästan helt icke existerande invandringen till Japan, vilket det heller inte finns något stöd för i den allmänna opinionen.
Dagens Japan är ett extremt homogent land – och på samma gång även ett extremt säkert land med väldigt låg brottslighet samt en hög tillit, artighet och ömsesidig respekt mellan invånarna. I många av de hus jag bodde i låste ägarna inte ens dörren.
Många japaner som jag talade med under resans gång är – med rätt eller orätt – rädda för att detta kan förändras och att samhället riskerar bli mer polariserat om man öppnar upp för större invandring. (De senaste månadernas rapporter från Europa tjänar knappast till att dämpa denna oro.)
Den stagnerande tillväxten som befolkningsminskningen för med sig verkar heller inte vara skäl till oro; många menar att levnadsstandarden ändå kommer vara densamma eftersom det ju blott blir färre personer som delar på en mindre kaka.
För den som är mer intresserad av vad Japans kraftigt minskande befolkning kan komma att innebära för landets framtid så skrev jag tidigare i veckan ett längre och mer detaljerat inlägg om detta på Finansliv, med fokus på de ekonomiska aspakterna.
