Jojje OlssonUnder det gångna året har börsindex i Shanghai, som är Kinas största, mer än fördubblat sitt värde. Under samma tid har värdet på börsen i Shenzhen – som ofta liknas vid Nasdaq i och med sin stora mängd teknikföretag – mer än tredubblats.
Samtidigt växte Kinas ekonomi under årets första kvartal med ”bara” 7,0 procent vilket är svagare än fjolårets 7,4 procent som i sin tur utgjorde den lägsta ekonomiska tillväxten i Kina på 24 år.
Fondbolaget Pimco spår en kinesisk tillväxt ”i de lägre trakterna av 6 procent” i år; också Internationella valutafonden bedömer att 6 procent tillväxt kommer vara Kinas nya norm kring år 2017.
Många analytiker menar därför att börsernas snabba uppgång inte har någon förankring i Kinas ekonomiska tillstånd, och varnar därmed för en kinesisk börsbubbla.
Varningstecknen blir allt tydligare om man kollar närmare på de så kallade P/E-talen, som är en teknisk term för priset på en aktie i förhållande till företagets vinst.
Som en tumregel så räknas P/E-tal på över 25 som en dyr aktie. Medianvärdet vad gäller P/E vid Shanghaibörsen ligger nu på 75, vilket ändå är mindre än snittet för små och medelstora företag på Shenzhens index var P/E ligger kring 80.
ChiNext, som är en del av Shenzhenbörsen innehållandes många startups, har ett P/E i snitt på cirka 140, vilket får The Economist att dra paralleller rill Nasdaqs dotcom-bubbla vid förra sekelskiftet.
Jämförelser dras också till börskraschen i Japan, som till stor del förorsakades av att de japanska myndigheterna inte tog tag i landets makroekonomiska problem.
Kinas centralbank har nu sänkt ränta tre gånger på ett halvår, vilket förvisso är en indikation om att man börjar inse strukturproblemen i ekonomin.
Men samtidigt är de små åtgärderna ett tecken på att myndigheterna inte är villiga att erkänna vidden av problemen, och än mindre att ta till de krafttag som skulle behövas för en lösning. Jag skrev närmare om detta för ett par veckor sedan för Finansliv:
De många och förhållandevis små räntesänkningarna på så kort tid är ett tecken på att Kina är på väg att gå in i samma väg som Japan gjorde vid slutet av 1990-talet. Det menar Bloombergs prisbelönta ekonomijournalist William Pesek som sedan länge är baserad i Tokyo.
(…)
Kina brottas med ett växande skuldberg av dåliga lån hos banker och lokala myndigheter. Detta gjorde även Japan som fram till 1990-talets slut lät bli att rapportera dessa missförhållanden, vilket sköt upp den oundvikliga avskrivningen av skulderna och istället gjorde kraschen värre.
Pesek menar att om Japan hade tagit itu med dessa lån tidigare så hade landets finanssektor kunnat återhämta sig fortare. Kina står nu inför precis samma dilemma, och verkar tyvärr föredra samma vägval som Japan.
Ytterligare ett tecken på bubbla är att sparare får allt mer bråttom att hoppa på tåget, trots att många inte nödvändigtvis förstår vad de investerar i.
Under årets första kvartal öppnades nästan åtta miljoner nya aktiedepåer; hetsen fortsatte sedan med ett nytt rekord på över fyra miljoner nya depåer öppnade på bara en enda vecka under april månad.
Samtidigt visar studier att två tredjedelar av de nya spararna lämnade skolan innan 15 års ålder, och att många de facto har problem att läsa. En prioritet verkar istället vara att satsa pengar på aktier inom vissa branscher, oavsett vad man känner till om företaget i fråga.
Det förklarar att över 80 börsnoterade företag i Kina har bytt namn under årets gång; en hotellkedja utgav sig plötsligt för att göra höghastighetståg, och en tillverkare av fyrverkerier bytte till ett namn som hade med grön energi att göra. I de flesta fall har aktiernas värde ökat dramatiskt veckorna efter namnbytet.
Kinesiska börsen – en huvudbry för många
Kina har upplevt en börsbubbla tidigare, nämligen 2007, då index i Shanghai på ett års tid tredubblat sitt värde till nästan 6 000 punkter. Det tog sedan lika långt tid innan index var tillbaka på under 2 000 punkter igen, varpå investerarna förlorade intresset för börsen och istället vände sig till bland annat fastighetsmarknaden.
Börsindex i Shanghai rörde sig därför knappt mellan år 2009 och 2014. Men nu då fastighetsmarknaden har svalnat och börskraschen ligger långt bort i minne, så har index återigen utvecklats på ett vis som påminner om 2007. Exempelvis värderas 85 procent av de listade företagen högre i dag än just innan kraschen.
The Economist påpekar vidare att en kinesisk börskrasch sannolikt skulle vara mer skadlig i dag än vad den var 2007. Det har blivit allt lättare att få lån i Kina sedan dess, och enligt Credit Suisse har 6-9 procent av Kinas aktier finansierats av sparares lånade pengar, vilket är fem gånger så mycket som på marknader i utvecklade länder.
En krasch kommer därmed drabba hushållen i högre utsträckning, vilket i förlängningen – förutom att skapa missnöje – kan hämma den konsumtion som Kina är beroende av för att ställa om sin ekonomi.
Det är värt att poängtera hur marknaden i Kina på många vis skiljer sig från dito i väst. Myndigheterna har större möjligheter att ”bestämma” takten med hjälp av penningpolitiska stimulanser i kombination med kontroll över statliga banker och statlig media.
Icke desto mindre är det värt att hålla koll på utvecklingen, då index i Shanghai nu under veckan legat stadigt på över 5 000 punkter för första gången sedan 2007 samtidigt som P/E-talen börjar gå bortom all vett och sans.
