Sveriges ointresse av det riktigt viktiga

Har just skrivit färdigt ett blogginlägg för Finansliv om att krig är nära förestående i Sydkinesiska havet. Bara nu i veckan har amerikanska spionplan flugit över öar som Kina gör anspråk på, varpå Kina släppt ett nytt vitpapper med aggressiv retorik som fördömts av bland annat USA och Australien.

Det går inte underskatta vikten av konflikten i Sydkinesiska havet; här finns världens viktigaste farleder och området är nu dessutom främsta skådeplats för vår tids viktigaste kraftmätning, nämligen den mellan USA och Kina. Ändå uppmärksammar svensk media detta – i bästa fall – bara med en kort notis.

Men vid det här laget är jag redan van. Efter sju år som journalist i Kina är jag på det klara med att svensk media inte har något intresse av frågor som förändrar världen, om de råkar äga rum i Kina. För tydlighetens skull kan jag ge några exempel:

1) Då jag under fjolåret närvarade vid protesterna i Hongkong så ledde det till ett par korta nyhetsartiklar i Svenska dagbladet – utan bilder förstås eftersom dessa köptes in från byrå.

Proteströrelsen i Hongkong uppmärksammades i internationell media som “den största utmaningen mot Kina sedan massakern vid Himmelska fridens torg”, men ändå var det inget annat nyhetsmedium som ansåg det värt att ta material från mig som fanns på plats. Förutom då en kortare intervju i Sveriges radio, givetvis utan betalning.

2) På tal om Himmelska fridens torg så inföll 25-årsdagen för denna massaker 4 juni för ett par år sedan. Gudskelov fick jag i alla fall skriva en minnestext om detta i magasinet Axess. Ingen annan publikation som jag hörde av mig till tyckte att denna massaker var värd att uppmärksamma, trots att det handlar om en händelse lika viktig som Berlinmurens fall.

Samtidigt finns det givetvis gott om plats i svensk media för årsdagar gällande exempelvis terrorattackerna 11 september eller andra världskrigets slut (krigsslutet i Europa alltså, att kriget sedan pågick i ytterligare några månader i Asien med oräkneliga dödsoffer som följd verkar som en bagatell).

3) Då Kina 2013 bytte president, premiärminister och politbyrå kunde jag endast skriva om detta i magasin som Aktiespararen. Inte ett enda nyhetsmedium visade intresse för detta. För att fortsätta dra jämförelser med USA så behöver jag väl knappast nämna de spaltmeter som skrevs om det amerikanska presidentvalet som ägde rum vid samma tidpunkt.

Svensk media hade vid det laget varit fullt av rapportering om valet i USA under ett års tid. Men att världens största land samtidigt bytte ut sina ledare passerade förmodligen många svenskar obemärkt förbi.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp exempel, ja till och med ännu värre fall, där viktiga händelser ägt som jag inte lyckats skriva om för någon tidning över huvudtaget. I de tre ovanstående exemplen har jag i alla fall funnit en publikation att skriva för, må vara att dussintals andra medier visat total ointresse.

Detta häpnadsväckande ointresse går igen även i branschtidningar. Under flera års tid har jag exempelvis försökt pitcha in en artikel till Journalisten – mitt eget fackförbunds tidning – om de odrägliga och allt sämre arbetsförhållandena för journalister i Kina.

Världens största land ligger på plats 176 av 180 då det gäller pressfrihet, och har mer journalister i fängelse än någon annan nation. Detta borde vara värt att uppmärksamma med intervjuer, bilder och bakgrundshistoria.

År efter år har svaret blivit detsamma; ja, idén är jätteintressant, men nej, det finns tyvärr ingen plats. Avdelningen “världen” fylls även i Journalisten främst av reportage från USA, Europa eller Mellanöstern. Att journalistkåren i världens största land arbetar under världens värsta förhållanden är tydligen av föga intresse.

Även vad gäller branschtidningar och magasin skulle jag kunna rada upp fler exempel på viktiga händelser eller lyssnade idéer som avvisas av svensk media just för att de äger rum i Kina. Men det vore nog tröttsamt, liksom det är tröttsamt att spekulera i varför det förhåller sig på detta vis.

Det beror säkert på okunskap, kulturskillnader och svårighet att referera till ett land så långt bort vilket i förlängningen egentligen handlar om någon slags exotifiering som gränsar till rasism: “Eftersom de där journalisterna eller dissidenterna eller vilka de nu må vara som far illa bor så långt bort, så spelar det mig ingen roll”.

För att sätta det hela i perspektiv räknade jag just ut att svensk media nu sammanlagt har tre heltidsanställda korrespondenter i Kina. Det är lika många som i Helsingfors(!), och blott en bråkdel av det dussintal som finns stationerade i USA.

Detta ointresse av allt som sker i Kina – trots uppenbar påverkan för omvärlden vad gäller miljö, ekonomi och annat – gör också att jag själv trots mina sju år som journalist här helt enkelt inte har något forum att skriva om viktiga nyheter inför en större publik. Nu då ett nytt krig lommar över Sydkinesiska havet kan jag blott återge detta i bloggen till ett finansmagasin, trots att jag spenderat timmar eller förmodligen dagar med att förstå mekanismerna bakom denna konflikt.

Processen har för mig i det närmaste blivit automatiserad; då något viktigt numera sker här i Kina så är det inte ens längre värt tiden det tar att kontakta redaktionerna i Sverige. De är ändå inte intresserade, så det är bättre att direkt skriva ner det i bloggform istället.

Under ett tag uppdaterade jag nästan dagligen här på InBeijing, men i längden blev inte heller det tidsmässigt och därmed inte ekonomiskt försvarbart. Den enda ekonomiska transaktion som skett för att jag drivit InBeijing var då jag nyligen blev stämd för att otillåtligt ha använt en bild av Olof Palme.

Jag känner till flera andra svenskar som provat på det här med att vara frilansande journalist i Kina. En efter en har de slutat och istället börjat jobba med andra saker som PR eller reklam. Även de har upplevt att intresset för Kina från svensk media varit obefintligt. Någon har tagit en ny examen, någon har flyttat tillbaka till Sverige – vilket givetvis ledet till ännu sämre bevakning av Kina.

Själv kommer jag inte göra något av ovanstående, utan även i fortsättningen ägna all min tid åt att bevaka Kina. Ekonomisk säkerhet har aldrig varit någon prioritet – hade jag velat bli rik skulle jag valt ett annat yrke – men däremot börjar det bli allt mer frustrerande att sakna en stor plattform eller ett välläst forum där man kan dela med sig av de extremt viktiga nyheterna från Kina med omnejd.

Jag brinner för samhällsutvecklingen i Kina och nordöstra Asien och kommer därför fortsätta skriva om detta. Men det kommer nog behöva ske i annan form. Kanske blir det mer fokus på att skriva böcker, kanske får jag börja vända mig till utländska arbetsgivare.

För att skriva om Kina mot svensk media i dag är totalt hopplöst, trots att vi ofta stoltserar med hur mångfacetterade och utvecklade våra medier är.