Jojje OlssonDen senaste tiden har sett en oroande händelseutveckling angående akademisk frihet i Kina. I slutet av december citerade statlig media president Xi Jinpings uppmaningar om en mer omfattande ”ideologisk guidning” vid landets högskolor.
Han menade att studierna av marxism måste få mer utrymme, och sade att myndigheterna måste förbättra kommunistpartiets ”ledarskap och guidning” vid universiteten genom att ”stärka och förbättra det ideologiska och politiska arbetet”. Vidare beordrade presidenten universiteten att ”kultivera och praktisera socialistiska kärnvärderingar i utbildningen”.
Presidentens ord ekade förra veckan i det inflytelserika partimagasinet Qiushi Journal, som anklagade flera professorer för att ”sprida västerländska värderingar” vid landets universitet.
Detta genom en artikel skriven av partitjänstemannen Xu Lan, som bland annat kritiserade professor He Weifang och konstnären Chen Danqin vid Peking University, som vid flera tillfällen uttalat sig kritiskt om den kinesiska samhällsutvecklingen via sina mikrobloggar.
Xu Lan menar att ”det vore en katastrof” ifall inte en standard utarbetades som hindrade högskolelärare att ”sprida västerländska värderingar” vi plattformar på internet eller på annat vis ”förtala vår kommunistiska ideologi”.
Marxism, socialism och ideologiska studier står på schemat för miljontals kinesiska högskolestudenter
På detta följde ett uttalande av Kinas utbildningsminister i veckan som nu vill förbjuda alla läroböcker som främjar västerländska värderingar. Statliga nyhetsbyrån Xinhua citerade ministern säga: ”Låt aldrig de läroböcker som upplyfter västerländska värderingar få någon plats i våra klassrum”.
Också de böcker som ”förtalar Kinas kommunistparti” eller ”smutskastar socialismen” ska enligt den kinesiska utbildningsministern bort från landets alla skolor.
Det finns flera bekymmer med dessa uttalande, varav ett är själva tolkningen. The Guardian påpekar att företeelser flerpartisystem eller fristående domstolar ofta i Kina godtyckligt definieras som ”västerländska” trots att de finns över hela världen. Samtidigt är marxism och socialism också västerländska påfund, men det verkar vare sig bekymra president eller partiideologer.
En annan paradox är att landets högsta ledare och rikaste män har för vana att skicka sina egna barn att studera utomlands. Xi Jinpings egen dotter har exempelvis en examen från Harvard University.
Sonen till ultra-maoisten Bo Xilai, tidigare borgmästare i megastaden Chongqing, skickades till Storbritannien redan som 12-åring för att plugga vid Harrow School med en årsavgift på 350 000 kronor. Han gick sedan vidare till Oxford University och Harvard University.
Ytterligare ett motsatsförhållande är faktumet att Kinas högskolor i stor utsträckning försöker öka sin undervisningskvalité genom att locka tillbaka kinesiska akademiker som doktorerat utomlands. Statliga Global Times menade dock i en åsiktsartikel i dag att detta inte är något problem:
Now, a new generation of the returned is playing an active role in universities and colleges. They chose to come back to serve their country because they share the common aspiration of making their homeland better.
Because their vision is broader, those who have lived abroad are more likely to acknowledge China’s rapid progress and high efficiency. They are also more likely to be able to analyze China’s problems based on facts. When these ambitious returnees come home, most of them become firm patriots.
Kommunistpartiet räknar alltså med att hemvändande akademiker är ”hängivna patrioter” från den dag de återvänder till Kina. Detta är dock inte alltid fallet, då flera har nekat välbetalda positioner vid kinesiska toppuniverisitet på grund av begränsningar i den akademiska friheten.
Dessa begränsningar har blivit allt större sedan Xi Jinping tog makten 2012, skriver bland annat The Guardian. Bland annat installerade en provins övervakningskameror i klassrummen vid samtliga högskolor förra månaden, för att kunna bevaka allt som sägs under lektionerna.
Det var just sådana kameror som bidrog till att ekonomiprofessor Ilham Tohti dömdes till livstids fängelse för ”separatism” i september i fjol. Tohtis öde delas av dussintals kinesiska professorer som de senaste dryga två åren fängslats eller avskedats för att ha sagt något som inte faller partiets ideologer på läppen.
Man tycker att denna utveckling borde leda till en viss självransakan, eller åtminstone en defensiv ställning, inom det kinesiska utrikesministeriet då utbildningsfrågor diskuteras med utländska diplomater eller journalister.
Men tvärtom anklagade utrikesministeriets talesman i veckan Norge för att inskränka på den akademiska friheten genom att utvisa en kinesisk akademiker misstänkt för spionage.
Enligt talesmannen ”skadar händelsen Norges akademiska rykte”, och han uppmanar skarpt Norge att värna om den utvisade kinesens rättigheter och akademiska frihet.
