Jojje OlssonAv 180 länder som Reportrar utan gränser varje år rankar gällande pressfrihet har Hongkong sjunkit från plats 34 (år 2010) till plats 61 (2014). Detta beror på Kinas ökande inflytande över stadens medier, samt en hel rad våldsamheter mot journalister och redaktioner.
Time Out Hongkong sammanställde nyligen året 2014 som enligt de flesta bedömare varit det värsta någonsin för mediaklimatet i Hongkong.
Minst 24 attacker har ägt rum mot journalister, varav den mest uppmärksammade skedde mot tidningen Ming Paos tidigare chefredaktör Kevin Lau. Han undkom just med livet i behåll efter att ha attackerats med en köttyxa på öppen gata i dagsljus.
Attacken utfördes av maffian och trots att förövarna arresterades så har hjärnan bakom dådet, eller den som betalade triaderna, ännu inte satts dit.
En av mina tidigare klasskamrater jobbar på Ming Pao. Vi åt middag i går kväll och han är bedrövad över hur tumskruvarna dragits åt ytterligare sedan attacken. Själva attacken har vi talat om tidigare, och givetvis blev han som de övriga anställda mycket rädda då de kände att våldet hade nått ända in på deras redaktion.
Andra våldsamheter innefattar attacker mot journalister på öppen gata med järnrör, och före detta poliser som slagit till fotografer och journalister utan åtal.
Bara några veckor innan dådet mot Kevin Lau fick den populära med regeringskritiska radioprataren Li Ling-wei sparken från Commercial Radio. Syftet med att avskeda henne misstänktes vara att inte äventyra radiokanalens licens och Li anklagade regeringschefen Leung Chun-ying för att ligga bakom beslutet.
Detta leder in på ämnet självcensur, vilket kanske har blivit det kanske allra största problemet för media i Hongkong. Vissa har helt enkelt skrämts till tystnad av alla de våldsamma attackerna eller risken att avskedas, medan andra tidningar har köpts upp av kinesiska pengar eller fått chefredaktörer med lojalitet mot Kina snarare än principer som yttrandefrihet.
Ming Paos tidigare chefredaktör Kevin Lau efter att precis ha överlevt attacken med köttyxa
Ett exempel är Hongkongs största engelska dagstidning South China Morning Post där Wang Xiangwei är chefredaktör sedan 2012. Han är tidningens första chefredaktör som är född i Kina, och har en bakgrund från kommunistpartiets tidning China Daily.
En av hans första åtgärder som chefredaktör var att sparka den mångfalt belönade journalisten Paul Mooney som är känd för sina ingående reportage om motsättningarna i Tibet.
Wangs agenda blev tydligare då en mailkonversation med en annan redaktör läckte ut, angående om varför Wang valde att lägga en känslig artikel rörande omständigheterna kring dödsfallet av en aktivist från Himmelska fridens torg undangömd långt bak i tidningen. ”Jag behöver inte förklara någonting för dig. Om du inte gillar [mitt beslut] så vet du vad alternativet är”.
Committee to Protect Journalists noterar att cirka hälften av Hongkongs ägare inom mediesektorn nu samtidigt har politiska utnämningar eller uppdrag på hög nivå i Kina.
Då tidningar och radio censureras och hotas finns ju alltid internet kvar som en alternativ källa till fri nyhetsbevakning. Ett exempel på det var The House News, som på bara ett par år blivit Hongkongs största nyhetskälla online med 300 000 unika besökare om dagen. Men helt plötsligt stängdes sidan ner utan förvarning eller förklaring. Grundaren Tony Tsoi skickade ett kryptiskt mail till personalen innehållandes åtta ord: ”Storm has arrived. Your writing must not stop”.
Tsoi förklarade sedan i ett meddelande på The House News vad som låg bakom att sidan stängde. Han talade om ett Hongkong ”som förändrats” och som skrämde honom genom ”en atmosfär genomsyrad av övervakning”. Få tvivlar på att beslutet föregick av hot mot Tsois personliga säkerhet.
Dessa händelser och fler sammanfattas i en rapport från Hong Kong Journalist Association med den olycksbådande titeln ”Press Freedom under Siege: Grave Threats to Freedom of Expression in Hong Kong”. Där talas också myndigheternas brist på transparens och ovilja att utlämna uppgifter, samt hur företag eller banker med intressen i Kina slutat annonsera i regeringskritiska tidningar.
Också PEN America Center kom nyligen ut med en rapport vid namn ”Threatened Harbour: Encroachments on Press Freedom in HK”. I samband med rapporten sade föreningens vice ordförande Suzanne Nossel:
“We document [self-censorship] that has happened with examples of numerous incidents,” says Nossel of the PEN report. “We suggest there’s possibly a pattern of the most independent and critical [media] voices being marginalised or silenced. When you see the pattern of developments altogether, it’s distressing. It’s enough for journalists or observers to sound an alarm bell over whether the future of free expression in HK is alright.”
Hon påpekar vidare att Hongkong länge varit känt som ”ett öppet, relativt fritt ställe, vilket uppskattas av befolkningen och hyllas globalt”, men att denna bild nu håller på att förändras i ljuset av våldsamheter och censur.
Värt att notera är också att båda dessa rapporter sammanställdes eller påbörjades innan Occupy Central; en händelse där medias frihet hotades ytterligare i och med våldsamheter mot journalister samt polisens ovilja att utreda dessa eller ens ge journalister och fotografer tillträde till platser nödvändiga för att utföra sina arbeten.
Att de förvärrade läget för pressfrihet beror på Kinas ökade inflytande i Hongkong är ställt utom rimligt tvivel, och poängteras också i en kortare rapport från Reportrar utan gränser vid namn ”Chinese Big Brother is Watching, and Exporting its Methods”.
Där förklaras hur Kina genom pengar och politisk makt ”exporterar” sin kontroll över och censur av media inte bara till Hongkong utan också till andra länder i regionen, inklusive Taiwan, Burma, Sydkorea och Thailand.
I rapporten återges även fjolårets globala ranking över pressfrihet. Av 180 länder ligger Kina på plats 175, efter nationer som Sudan, Iran och Kuba.
Under gårdagens minnesdag av Förintelsen uppmanade flera tidningar och debattörer oss om att slåss för demokratin mot våldet, och påpekade att demokrati inte är någon universell rättighet som vi fått gratis och alltid kommer finnas där, utan tvärtom något vi måste kämpa för att behålla.
Precis detsamma gäller en rad mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och pressfrihet. Nu när Kina exporterar sin repressiva mediapolitik är det dags att ta avstånd från det våld, den propaganda och de begränsningar av personlig frihet som denna politik faktiskt står för.
