Jojje OlssonI torsdags dog 39 personer på en marknad i Xinjiangs provinshuvudstad Urumqi, sedan två jeepar plöjt genom folkmassorna och kastat bomber omkring sig innan de sedan sprängdes i luften.
Våldsdådet är ett av många liknande den senaste tiden; flera hundra människor har mist livet bara det senaste året i Kina till följd av islamska terrordåd.
Om detta skett i USA eller Europa hade det givetvis skrivits spaltmeter i svensk press. Men eftersom det nu händer i Kina så nämns det knappast mer än i förbifarten av våra medier – det anses viktigare med melodifestivalen och danskt fläskkött.
För er läsare som är intresserade av situationen i Xinjiang skrev jag därför i dag en längre artikel i ämnet på Finansliv. Där sammanfattas den senaste tidens våldsvåg som sätter skräck i delar av Kina:
Missnöjet tog sig de våldsammaste yttringarna hittills år 2009, då cirka 200 personer dog efter etniska upplopp i provinshuvudstaden Urumqi. Innan upploppen var större våldsamheter i Xinjiang sällsynta, men de senaste åren har något hänt. Våldsamma attacker mot lokala polisstationer sker nu nästan varje månad, ofta med dussintals dödsoffer som följd. Det har nu alltså blivit allt vanligare med våldsdåd öven på allmänna platser, särskilt marknader och transporthubbar.
Under det senaste året har våldsdåd utförda av uigurer skördat dödsoffer från Himmelska fridens torg i Peking i norr, ända ner till järnvägsstationen i sydkinesiska Guangzhou. Sammantaget har långt fler människor dött som en följd av denna nya våg av våldsamheter, än under de etniska upploppen 2009.
Förutom själva dåden skriver jag även vad som ligger bakom missnöjet, och vad de som i kinesisk media kallas ”terrorister” egentligen är ute efter:
Men missnöjet puttrar icke desto mindre under ytan, särskilt som de etniska minoriteterna menar att den ekonomiska utvecklingen främst kommer invandrade etniska kineser till gagn, medan fattigdomen fortsätter vara ett bestående problem bland minoritetsfolken. Korruption och diskriminering flödar, samtidigt som miljön förstörs och tusenåriga traditioner hotas. För många invånare i dessa områden är det därför svårt att definiera sig med termen ”kines”, utan de känner sig istället främst som en ”uigur” eller en ”tibetan”.
Medan tibetanerna har svarat på missnöjet främst genom att sätta eld på sig själva, verkar delar av det uigiuriska samhället målmedvetna om att genom våld sätta skräck i Kina.
Särskilt gäller det de rörelser som vill att Xinjiang ska bli självständigt under namnet ”Östra Turkestan”, en republik som existerade innan den sögs upp i kommunistkina 1949.
Via Finansliv kan ni vidare läsa min analys om vad myndigheternas hårdhänta behandling av förövarna och deras familjer innebär, samt huruvida våldet i Kina kommer öka eller trappas ner.
