Kina och Ryssland skriver avtal om gasleverans värt 2,6 biljoner kronor

/

Rysslands president Vladimir Putin befinner sig nu i Shanghai. Under han Kinas dito Xi Jinpings överseende, har de båda länderna just kommit överens om ett avtal gällande leverans om gas, som värderas till cirka 2 600 miljarder kronor.

Affären sträcker sig över 30 år, under vilka ryska Gazprom årligen ska leverera otroliga 38 miljarder kubikmeter gas till Kina. Det ska ske genom helt nya och ännu inte helt färdigbyggda gasledningar, som binder samman Sibirien med industrierna på Kinas östkust.

Avtalet har diskuterats i ett årtionde, men på grund av meningsskiljaktigheter vad gäller såväl leverans som prissättning, har de båda parterna inte kommit överens förrän nu. Förutom en rejäl injektion i Rysslands ekonomi, är detta en affär som är viktig också ur ett realpolitiskt perspektiv.

I och med händelseutvecklingen i Ukraina, har det nämligen uppstått frågetecken kring Ryssland leverans av gas till Europa. Ryssarna är inte längre lika sugna att föda NATO:s länder med ett konstant flöde av billig naturgas.

Missunnsamheten är givetvis ömsesidig, då de europeiska länderna inte heller vill bidra till kassaflödet i ett allt mer aggressivt Ryssland. Efter detta ofattbart stora avtal har ryssarna dock delvis frigjort sig från nödvändigheten att leverera gas västerut.

gazprom kina rysslandGazproms aktier steg med två procent efter beskedet om att affären med Kina var i hamn

Kinas energibehov har nästan tredubblats sedan sekelskiftet, och förväntas dubblas en gång till innan år 2040. och redan år 2009 passerade USA som världens största energikonsument. Redan 2009 passerade man USA som världens största energikonsument, och sedan i fjol är Kina även världens största oljeimportör.

Avtalet med Ryssland är inte första gången som Kinas nyvunna energitörst rubbar balansen på den världspolitiska arenan. Det är vid det här laget allmän kännedom att Kinas investeringar i Afrika har gjort ett flertal av kontinentens regimer regeringar helt oberoende från västerländska motkrav som demokrati och mänskliga rättigheter.

Aningen mer okänt – men minst lika intressant – är vad som händer på Rysslands bakgård, där Kina seglat upp som flera nya republikers viktigaste affärspartner. I höstas skrev jag om just detta för Finansliv, i en artikel med rubriken “Vad har RUS, BRA, SAU, IRQ, KAZ, TUR, UZB, KGZ, AFG och TJK gemensamt?“:

Men den riktigt intressanta utvecklingen vad gäller råvaruexport, finns att hitta på vad man skulle kunna kalla Kinas nordvästra bakgård, nämligen i de gamla sovjetrepublikerna.

Här går Kina fram starkt, något som svensk media givetvis har missat helt. För att kunna tillgå sina resursrika grannars olje- och gasfält, har statliga kinesiska företag under de senaste åren byggt två enorma rörledningar:

Ledning 1) En gasledning från Turkmenistan, via Uzbekistan, Kazakstan och in i västra Kina, som är över 1 800 kilometer lång. Den har pumpat in gas i Kina sedan 2009, och kommer nå full kapacitet (40 miljarder kubikmeter gas årligen) år 2020.

Ledning 2) En oljeledning från Kazakstan in till västra Kina, som är över 2 200 kilometer lång. Den blev klar 2009, och kommer nå sin fulla kapacitet (20 miljoner ton olja årligen) nästa år.

För att få lite perspektiv bland alla dessa siffror; hur långt är egentligen 2 200 kilometer? Från Stockholm till Moskva är det drygt 1 200 kilometer. Så oljeledningen räcker nästan till Moskva från Stockholm, och sedan tillbaka igen.

Artikelns något annorlunda rubrik syftar på länder Ryssland, Brasilien, Saudiarabien, Irak, Kazakstan, Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Afghanistan och Tajikistan. Samtliga länder har nämligen nyligen tecknat avtal om att leverera olja eller gas till Kina. Och det rör sig inte om några struntsummor.

I september i fjol reste Xi Jinping runt i Centralasien, och tecknade samarbetsavtal med Kazakstan värt cirka 200 miljarder kronor, samt med Uzbekistan värt cirka 100 miljarder kronor. För en icke officiell summa i samma storleksordning försäkrade man sig även rättigheterna till världens andra största gasfält som ligger i Turkmenistan.

Sedan tidigare är Kina redan den största enskilda investeraren i Afghanistans utvinningsbara råvarusektor. Avtalen där gäller främst olja och koppar, och värderas till 330 miljarder kronor.

Vad gäller olja, så exporterar nu inte bara Iran utan även Saudiarabien mer olja till Kina än till USA. Även det har fått politiska konsekvenser, som exempelvis då saudierna i fjol tackade nej till en plats i FN:s säkerhetsråd, med motiveringen att man är missnöjd med hur rådet fungerar.

Vidare sade Saudiarabien att det var dags att ta avstånd från USA, på grund av amerikanernas agerande i bland annat Egypten och Syrien. Saudiarabien har alltid hållit tand för tunga vad gäller amerikanska övertramp runtom i världen; att man nu höjer rösten hänger med all säkerhet ihop med faktumet att man inte längre är lika beroende av oljeexport till USA.

Kinas tentakler sträcker sig längre ändå. I fjol höll Brasilien en auktion om rättigheterna till ett stort oljefält utanför landets atlantkust. Kinas statliga oljebolag snodde åt sig en tredjedel av de rättigheter som auktionerades ut till utländska företag.

Efter att brasilianska Petrobras lagt beslag på 40 procent av upphandlingen, fick Kina tillgång till totalt 20 procent oljefältet som tros innehålla cirka 12 miljarder fat olja. Det var en lika stor del som de internationella jättarna Shell och Total.