Jojje OlssonJag vill börja med att försäkra er alla om att detta inlägg inte är något aprilskämt. Innehållet är nämligen så lustigt, att det skulle kunna misstas för ett sådant.
Den främsta anledningen till att jag spenderat den senaste veckan i Sverige, är en intervju med Dagens industri som ägde rum förra måndagen. Deras korrespondent Jenny Hedelin ska nämligen lämna Kina i sommar, och denna Sveriges mest lönsamma dagstidning söker nu en ersättare.
Efter mailkontakt tidigare i år, bjöd tidningens redaktion in mig på ett möte i Stockholm under mars. Som många av er läsare vet, har jag frilansat från Kina sedan 2007. Det är mycket roligt och stimulerande; jag har skrivit ett par hundra artiklar för över 70 svenska publikationer, och lärt mig en massa nytt på vägen.
Dock är tillvaron som frilans ofta också tröttsam och osäker inkomstmässigt. Även om ytterst få svenska medieföretag har en korrespondent i Kina, så visste jag att om jag bara var uthållig nog, bara fortsatte att producera och vara flitig, så skulle tiden snart komma då jag fick möjlighet att representera ett av dessa som Kina-korrespondent på fulltid.
Tiden verkade alltså nu vara kommen med Dagens industri, som dessutom publicerar den sorts fördjupande artiklar och analyser angående ekonomi som jag själv tycker om att jobba med. Det fanns bara ett – mycket stort – bekymmer.
Då Jenny Hedelin i november i fjol var på besök i Peking, hade vi stämt träff en torsdagseftermiddag. Olyckligtvis fick vi båda förhinder denna dag, och bestämde istället att vi skulle äta frukost på hennes hotell klockan 08 följande fredag.
På torsdagskvällen spelade jag fotboll med mitt svensk-kinesiska lag. Vi vann båda våra matcher, och beslutade oss för att fira med ett par öl. Vid ett tillfälle kring midnatt, nämnde jag för ett par vänner att jag hade ett frukostmöte dagen därpå, och att klockan började bli mycket.
De bästa men även sämsta idéerna kläcks ofta efter ett par öl. Som en del av en vadslagning artade det sig så att min vän, vi kan kalla honom Tobias, skulle åka och äta frukost med Jenny istället för mig, och låtsas vara mig.
Sagt och gjort. Klockan 08 dagen därpå infann sig Tobias på Jennys hotell, presenterade sig som ”Jojje”, varpå de sedan satt ner och talade journalistik i en timme. Tobias, som själv inte är journalist, men känner mig ganska väl, talade bland annat om ”sin” bok, ”sin” bakgrund och utmaningarna att rapportera från Kina.
Innan detta möte ägde rum, anade jag föga hur viktigt det faktiskt var. Då jag träffade Tobias för en golfrunda samma förmiddag, så sade han att Jenny berättat för mig att hon snart ska åka hem från Kina, och att Dagens industri nu funderade på hur de skulle lösa sin Kina-bevakning. Tobias såg det hela som en hint till honom (alltså till mig) om att någon hade uppfattat mig som rätt man för jobbet.
Ångesten satte genast in, och jag funderade på hur problemet nu bör hanteras. Jag skämdes givetvis, och sköt det hela framför mig, försökte förtränga det. Efter en tid skickade jag ett mail till Dagens industri och erbjöd mina tjänster på plats i Kina. De verkade mycket riktigt intresserade, och vi bokade sedermera alltså en intervju i Stockholm i mars.
Detta fick mig givetvis att ytterligare fundera på snedsteget med Jenny. I någon slags naiv positivism, tänkte jag att det kanske ändå löser sig på något vis. Jag var i detta skede för feg för att berätta det hela för vare sig Dagens industri eller Jenny, då risken ju var överhängande att de skulle ge mig kalla handen innan vi ens träffats.
Jag diskuterade problemet med några vänner och min flickvän, och kom sedan fram till att det bästa vore att först ge redaktionen ett personligt intryck, och sedan, om intervjun gick vägen, tala med Jenny och be om ursäkt. Kanske skulle hon ta det hela med ro ändå? Planen var inget optimalt tillvägagångssätt, men som Winston Churchill en gång sade om demokrati, så framstod denna lösning som ”det minst dåliga alternativet”.
Så det var med dubbel nervositet jag satte av mot Dagens industri på intervju förra veckan. Mötet gick bra, och då jag vid ett tillfälle fick frågan huruvida jag träffat Jenny, svarade jag mekaniskt: ”Ja, en gång, i november”, och ställde snabbt en ny motfråga om något som jag nu glömt bort.
Övriga delar av samtalet verkade gå strålande, eftersom redaktionen redan samma eftermiddag hörde av sig med ett erbjudande. För första gången faktiskt någonsin i livet, skulle jag nu få en regelbunden inkomst och betald semester.
Än viktigare, så skulle jag få skriva om frågor som jag brinner för, till en stor och intresserad läsarkrets. Jag skulle även få det i Kina så värdefulla journalistvisumet, och därmed möjlighet att intervjua personer som annars inte är tillgängliga. Drömmen om att sprida information om Kina ”på riktigt” skulle nu bli sann.
Avtalet skulle skrivas under kommande tisdag, alltså i dag, 1 april. Från och med förra veckan, fram till i dag, har jag knappast tänkt på annat än den här soppan som jag ställt till med angående Jenny.
Hur skulle det hela arta sig? Jag var givetvis väl medveten om att problemet blev större ju längre jag sköt det framför mig. Samtidigt hade jag redan gått för långt för att vända om, i alla fall innan jag fått möjlighet att vinna lite förtroende från redaktionen i och med bra rapportering. Jag antar att det är en sorts försvarsmekanism att skjuta på obehagliga ting, särskilt då det står så mycket på spel.
Men, direkt då jag i eftermiddags anlände till Dagens industris redaktion, så märkte jag att något var fel. Dels hade de inte som utlovat skickat mig en förhandskopia på vårt avtal, och nu tog heller inte redaktionschefen mig i hand då hon mötte mig vid kaffemaskinen i receptionen.
Snart jag vid bordet med redaktionschefen och chefredaktören, och redan innan mitt kaffe kallnat kom Jenny på tal. Ynkligt höll jag återigen inne med sanningen ett par minuter, men eftersom det sedan blev så uppenbart att de redan fått vetskap om vad som egentligen skett, så sade jag till slut som det var.
Jag fick det berättat för mig att någon ringt ett anonymt samtal från Peking och tipsat dem om hur det hela förhåller sig. Nu ställdes flera frågor till mig, och ungefär vid ”har du någonsin haft ljust hår?” var det dags att ge upp. Jag kände hur kinderna rodnade då bitarna föll på plats, särskilt som jag ju givetvis inte hade något bra svar på frågan: ”Varför?”.
Så här är det; ibland gör man saker man ångrar och inte kan få ogjort. Särskilt efter ett par öl. Det finns inget som motiverar vad jag gjorde, och särskilt inte att jag sedan höll inne med det hela i tron om att ”det löser sig”.
Syftet med att berätta denna historia är varken att söka sympati eller uttrycka ilska. Av alla de inblandade är det ingen som har gjort fel, förutom jag själv. Detta med att skicka någon annan för att ”spela sig själv”, är ju otroligt dumt, och något man endast ser på film.
Det var nu dags att ta ansvar för mina handlingar, och väl på plats bad jag genast redaktionen om ursäkt. Att de sedan redan beslutat sig för att riva upp avtalet som vi skulle ha tecknat är det inte mycket att säga om; givetvis kan redaktionen inte arbeta med någon de inte har förtroende för.
Syftet här är väl snarare att ”skriva av sig”, eller kanske bara berätta händelseförloppet med egna ord, innan någon av er läsare kanske hör det någon annanstans. Kanske kan någon av er även lära sig en läxa; jag har i alla fall lärt mig en läxa, och kommer vara extremt noggrann med skiljelinjen jobb, allvar och skoj framöver. Synd bara att läxan skulle kosta mig drömjobbet.
Allt jag gjort de senaste 7-8 åren har nämligen syftat till att få just ett sådant här jobb. Utbildning, språkstudier, förskjutning av vänner och familj, långa skrivarsessioner in på såväl nätter som helger..
Nu är det väl bara ladda om, kavla upp armarna och fortsätta producera i ytterligare en handfull år, innan en liknande möjlighet dyker upp att få rapportera från Kina ”på riktigt”.
