Jojje OlssonI veckan sade Ben Richardson upp sig från Bloomberg. Han var redaktör för mediaorganisationens Asien-avdelning, och den tredje anställda som lämnar Bloomberg, sedan rapporter i november i fjol gjorde gällande att företaget höll tillbaka kritiska nyheter om Kina.
Bloombergs intäkter kommer främst från att sälja finansdata till organisationer och privatpersoner. Företaget har även en viss nyhetsrapportering, och publicerade bland annat 2012 uppgifter om korruption bland släkt och vänner till Kinas president Xi Jinping.
Efter det blockerades Bloombergs internetsida i Kina, och relationen med landets myndigheter har förblivit ansträngd.
Bloombergs hemsida har varit blockerad i Kina sedan sommaren 2012
I november i fjol avslöjade så New York Times och Financial Times att Bloomberg satt på ännu en saftig historia om nära band mellan Kinas rikaste individer och dess toppolitiker, men att Bloombergs ledning stoppade publiceringen, av rädsla för att helt stängas ute från Kina.
Om Bloomberg inte längre kan förse sina betalande kunder med ekonomisk statistik från världens andra största ekonomi, riskerar man nämligen förlora många betalande kunder.
Matthew Winkler, Bloombergs chefredaktör, förnekade dock i november i fjol att företaget höll inne med känsliga uppgifter, utan menade istället att artikeln om kopplingen mellan affärsmän och politiker ”ännu inte var färdig” för publicering.
Inom kort efter Winklers försvarstal så avgick Amanda Bennett, som länge varit reporter och redaktör vid Bloomberg med fokus på Kina. Sedan stängde Bloomberg även av sin egen Kina-reporter Michael Forsythe, som snart började jobba på New York Times.
Flera av Bloombergs reportrar har sedan dess, anonymt, sagt att det inom företaget finns en kultur där journalister kan råka illa ut om de går emot sin egen ledning, och att detta varit särskilt känsligt angående rapporterna om Kina.
Satirisk film om hur Bloomberg ”stängde av” Michael Forsythe i samband med rapportering om Kina. Forsythe bytte sedan arbetsgivare till New York Times.
Förra veckan sade även Peter Grauer, Bloombergs ordförande, att företaget med facit i hand borde ha ”omvärderat” reportage som inte är direkt relaterade till affärsnyheter, givet risken de innebär för den stora säljpotential som Bloombergs ekonomiska data i Kina utgör.
Grauers uttalanden fick alltså även Ben Richardson att säga upp sig nu i veckan, varpå en stor debatt om klimatet för utländska mediaföretag i Kina tog vid, med fokus på beroendeställningen gentemot myndigheterna.
New York Times vd Mark Thompson tog tillfället i akt och kritiserade i veckan Bloomberg för dess ”prioritering av pengar framför journalistik”, och menade att New York Times själva minsann inte kommer kompromissa i sin Kina-bevakning på grund av kommersiella anledningar.
James Fallows på The Atlantic har nått Ben Richardson för en intervju, där denne reporter talar vitt och brett om varför han sade upp sig från Bloomberg, samt den oro han känner inför att Kinas politiska maktelit påverkar rapporteringen:
Business and political power are inextricably linked everywhere. That’s especially so in China, where both are largely in the hands of a single, unelected political party that forbids the free flow of information and ideas and operates behind a veil of secrecy. Lack of transparency and accountability fuel rampant corruption, human rights abuses and environmental crimes. As China goes global, those values and practices are in danger of gaining currency elsewhere.
The question is a bigger one for society as a whole. What value do we place on investigative journalism? If the world’s best-resourced news organisation leaves the field, who will fill the gap?
China File går ännu längre, och intervjuar sju stycken journalister eller medieanalytiker i artikeln ”The Bloomberg Fallout: Where Does Journalism in China Go from Here?”.
Där säger bland annat David Bandurski, forskare på min gamla journalisthögskola vid University of Hong Kong och en av grundarna bakom China Media Project, så här:
Now we’ve seen quite clearly China’s response to this shift. The authorities are trying to stop future coverage of this kind by poisoning the roots—denying visas to veteran reporters like Chris Buckley, and forcing Bloomberg to make a disgusting choice between strong journalism and a core business for which China is a major market. Another issue here is a revolution in available data and information for journalists about China, and a growing number of China lifers (as opposed to parachute journalists) who are able to parse that information and reveal its significance. I think we’ll continue to see great reporting on China, but the costs of that reporting will have to be shared in new and innovative ways.
David Bandurski är alltså positiv på så vis att så länge känslig information – som blir allt mer lättillgänglig i en digital värld – går att få fram, så kommer det alltid finnas kanaler att publicera denna i.
Ben Richardson å andra sidan är mer oroad över att de organisationer som har resurserna att göra stora utredningar om Kina kommer låta bli, på grund av rädslan att stöta sig med landets myndigheter.
Vad tror ni läsare – hur mycket kan Kinas myndigheter influera utländska mediers rapportering? Lyckas de, eller blir det i längden kontraproduktivt?
