Jojje OlssonKinas nationella folkkongress sammanträder nu i dagarna, och tidigare i veckan offentliggjordes där att landets försvarsbudget för det kommande året ska öka med 12,2 procent.
Det är betydligt högre än de 7,5 procent som är målet för Kinas BNP-tillväxt som helhet i år, och tillika tredje året i rad som försvarsutgifterna växer snabbare än ekonomin som helhet. Det är också en ännu snabbare ökning än i fjol, då Kinas militärbudget växte med endast 10,7 procent.
Enligt premiärminister Li Keqiang ska pengarna gå till nya högteknologiska vapen och förbättrat luftförsvar, samt till att stärka förmågan vid landets gränser och kustremsa.
Med det senaste årets många territoriella konflikter i åtanke, är detta en utveckling som oroar många av regionens länder. New York Times utvecklar:
The rapid growth in defense spending is another sign of the country’s goal of becoming a dominant military presence in the Pacific, with a navy able to project power across the region.
(…)
A major portion of the increase will go to “better, more realistic training,” Mr. Blasko added. “The navy will also continue to train more at greater distances from China, which is more expensive than training in local waters.”
Ökningen innebär att Kina i år ska spendera 132 miljarder dollar på sin militär. Men enligt många analytiker är det verkliga beloppet ännu högre; konsultfirman IHS Jane’s uppskattar att den rätta siffran snarare är 148 miljarder dollar, och att Kinas militärutgifter 2024 kommer vara högre än i hela Västeuropa. Enligt andra källor kommer Kina redan i år spendera 240 miljarder dollar på sitt försvar.
Kinas växande försvarsutgifter – tillsammans med oklarheten om huruvida siffrorna stämmer och vad pengarna i själva verket kommer användas till – väcker givetvis särskilt stor oro i Japan.
Genast efter att den nya budgeten offentliggjorts, fördömde Japans kabinett icke-transparensen i Kinas försvarsutgifter, och menade att landets växande militära förmåga skapar ”en oro i världssamfundet”.
Kinas militär på parad vid Himmelska fridens torg
Givetvis finns det argument även för att öka Kinas militära utgifter. Folkets dagblad citerade i veckan Kinas utrikesministeriums talman:
”The Chinese People’s Liberation Army are not Boy Scouts with spears. Some foreigners always expect China to be a baby Scout. In that way, how can we safeguard national security and world peace? How can we ensure stability in the country, region and the world?” said Chinese Foreign Ministry spokesman Qin Gang.
”Even as a Scout grows up, his former dress and shoes will not fit anymore and thus he will have to change into bigger ones,” the spokesman told a routine press briefing.
Vad talmannen menar, är att Kinas försvarsutgifter fortfarande är relativt låga, i alla fall om man jämför med USA. Den kinesiska militärbudgeten må öka fortare än den amerikanska, men är i absoluta termer fortfarande cirka en femtedel mindre.
Kina ligger dessutom under det globala snittet vad gäller procent av BNP som går till militären, och betydligt lägre än exempelvis Japan då det gäller BNP pers capita som läggs på försvaret.
Alltså menar de som försvarar Kinas ökande militärbudget, att investeringarna i landets väpnade styrkor hamnat långt efter den snabba ekonomiska utvecklingen i övrigt, och nu behöver öka i takt med att Kinas roll växer på den internationella arenan.
Nyhetsbyrån Xinhua försöker samtidigt försäkra eventuella kritiker att Kina inte har några aggressiva intentioner med sin upprustning, och att upprustningen i själva verket är väldigt liten ur ett globalt perspektiv.
Samtidigt menar man i vanlig ordning att det snarare är Japan som utgör ett regionalt säkerhetshot. Teorin presenteras i en artikel med rubriken ”Commentary: No need for nerves over China’s defense spending”:
Facing rising maritime security tensions, territorial disputes and terrorist threats, China’s military expenditure is indeed moderate in scale and in line with the country’s economic and security conditions.
In addition, China’s military spending is still dwarfed by that of major world powers, both in terms of its share in GDP and per capita.
A report released by London’s International Institute for Strategic Studies showed the United States remained the world’s biggest defense spender in 2013, with a budget of 600.4 billion U.S. dollars in 2013. The figure was close to five times as much as that of China in the same year.
Meanwhile, the share of national defense spending in China’s GDP stood at less than 1.5 percent last year, well below the world average of 3 percent.
In per-capita terms, China’s military spending is equal to less than five percent of that of the United States. Even Japan could easily overshadow China in this regard.
Although China boasts a territory some 26 times as large as Japan’s and a population nine times larger than the latter country, its per-capita spending in national defense represents only about 20 percent of Japan’s.
In fact, if one is to seriously look for a cause for alarm in Asia, one should fix a gaze on Tokyo, where a nationalistic prime minister has turned his administration into a regional troublemaker.
Speaking to reporters on Tuesday, Fu Ying, spokeswoman for the second session of the National People’s Congress, said a country’s military power should be viewed in terms of its policy trends, rather than mere figures.
China has stated repeatedly over the years that the country is on a path of peaceful development and its defense policies are purely defensive in nature.
Increasing military expenditure by no means implies any change here.
Det är oklart hur effektivt denna retorik lugnar ner den växande skara länder vars territorium eller kustvatten Kina allt oftare gör anspråk på. Kanske blir de lugnare av att läsa denna artikel från Quartz, som förklarar att Kinas militära styrkor är otroligt ineffektiva, oerfarna och plågade av korruption.
Grafik över Kinas militära utgifter de senaste årtiondena. Den officiella siffran för 2014 är 132 miljarder, men enligt analytiker kan den verkliga utvecklingen ligga kring 240 miljarder dollar.
