Publicerat: "Den sista staden"

Under fjolåret skrev jag en lång feature för magasinet Axess, med den dramatiska rubriken ”Den sista staden”.

Har ännu inte lyckats vaska fram någon PDF på artikeln, men den går nu att läsa i sin helhet på Axess hemsida.

Reportaget handlar om staden Pingyao, som har den sista intakta stadsmuren i hela Kina. Början på artikeln:

Under kulturrevolutionen revs över hundra städer som omgavs av gamla stadsmurar. En räddades, men nu hotas den att förvandlas till nöjespark.

I Pingyao luktar luften ofta svavel. Den lilla staden med knappa halvmiljonen invånare ligger mitt i Kinas kolbälte, drygt 60 mil sydväst om Peking, i den fattiga provinsen Shanxi. Här är jorden gul och lika kärv som det torra, blåsiga inlandsklimatet. De tuffa förutsättningarna för jordbruk hindrade dock inte bosättare att för redan 2 700 år sedan bygga en stad här, som redan före Kristus födelse skyddades av en mindre jordmur.

Just stadsmurar har nämligen alltid varit centralt för kinesiska städer, dels i militärt syfte, dels för att i enighet med fengshui balansera en stads symmetri, och stänga ute negativ energi. Pingyaos stadsmurar kom att växa i takt med stadens betydelse. En tolv meter hög och sex kilometer lång mur omslöt redan Pingyao då Risheng, Kinas allra första bank, öppnades här 1823.

En gång fanns över 100 stadsmurar landet över, men på grund av Kulturrevolutionen och ekonomisk utveckling så har alla utom Pingyaos rivits.

Detta tros bero på stadens avlägsna position; rödgardisternas rivningsvåg hittade inte ända hit.

Än i dag saknar Pingyao flygplats, och nås endast via en mindre buss- och tågstation.

Under kulturrevolutionen föll mycket riktigt alla stadsmurar i hela Kina tillsammans med Pekings. Alla utom en. Det sägs att Pingyaos geografiska läge, fattigdom samt kanske även en gnutta tur gjorde att revolutionens mest fanatiska element aldrig nådde ända hit. Här finns nu landets enda stadsmur som inte rivits, och som fortfarande är i stort sett i samma skick sedan den först uppfördes, i början av Mingdynastin på 1370-talet.

Faktum är att det än idag är bökigt att ta sig till Pingyao. Det finns ingen flygplats, så då jag tidigare i år besökte staden var det 15 timmar i en långsam, skumpande liggvagn från Peking som gällde. När man sedan kliver av vid den luggslitna tågstationen liknar Pingyao vilken mindre kinesisk stad som helst: slitna betonghus, billiga gatukök och frisörsalonger som dunkar ut allt för hög och skränig musik.

Men efter att ha promenerat ett par hundra meter, och sedan svängt en gång åt vänster, så tornar den mäktiga stadsmuren plötsligt upp sig. De gulbruna fasaderna är tolv meter höga och sex kilometer långa. Så när som vid de sex valvportarna omges hela den kvadratiska muren av en vallgrav som är exakt fyra meter bred och fyra meter djup. Bland murens 72 vakttorn finns 4 huvudtorn; ett i varje krök.

Vidare skriver jag om hur Pingyaos stadsmur på senare år har blivit en riktigt turistmagnet, vilket även har fått andra städer att återuppbygga de en gång rivna murarna.

Men sedan Pingyaos gamla stad togs upp på UNESCO:s världsarvslista, har staden också översvämmats av turister, vilket hotar ”den sista stadens” autenticitet.

Alla med intresse av kultur och arkitektur i Kina bör läsa denna artikel. Nedan några bilder som jag tog under mitt besök i Pingyao:

Pingyaos stadsmur